Kvälls- och morgonmänniskor en bluff?

Tidigare klagade jag ofta och högljutt närhelst jag tvingades gå upp tidigt (före tio). När någon invände hänvisade jag till att jag faktiskt är en ”kvällsmänniska”.

Som förälder är valmöjligheterna mindre, och det är rent praktiskt att gå upp runt åtta-nio (tio ibland). Eftersom jag är egen företagare finns fortfarande ”lyxen” att slippa dra min stackars lekamen ur sängens fröjd runt fem-sex, som vissa andra.

Nåja, till saken. Jag tror inte längre på det här med kvälls- och morgonmänniskor. Det är bara en fråga om vanor. När jag åker till ett land som ligger åtta-tio timmar från svensk tid fixar jag ju, till slut, att anpassa mig efter det. Och tänk på alla som jobbar skift – de ställer om sig flera gånger i veckan.

I människans ungdom, och långt in i modern tid – innan elen kom i princip, gick vi ju efter solens upp- och nedgång. Med allt artificiellt ljus runt omkring är det ju rimligt att andra vanor tillåts, och kvällsmänniskor är en sådan vana. Mitt eget kvällsmänniskoskap handlade nog mest om lugn och ro. På natten var det tyst, hyfsat i alla fall (bodde i en stad), och jag fick vara själv och i fred.

Fortfarande föredrar jag nätter framför dagarna, men min syn på tidiga morgonvanor är betydligt ljusare än förr.

Några andra teorier om kvälls- och morgonmänniskor? Kan man ens göra en sådan uppdelning? Borde inte det här med att följa solen ligga i generna, förresten?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s