Krock med verkligheten

Det är när illusionerna totalt krossas, faller sönder och sätter oss nakna och ledsna i skam. Det är då vi utvecklas, verkligen utvecklas.

När jag var liten bodde jag i samma lilla ort som nu. Jag hade en barndom som väldigt många inte hade, kan man säga. Mycket frihet, kojbyggen, fiske, upptäckarglädje och äventyr. Den som någon gång sett utmärkta filmen Stand by me kan nog föreställa sig ungefär.

Med den här tillvaron följde en närmast illusionsartad tankevärld. Allting var som en idyll, alla var snälla och välvilliga och hade sin fasta oföränderliga roll i tillvaron. Alla invånare i byn var som möbler på sätt och vis. Pålitliga och robusta, alltjämt utförandes sin roll – nämligen att vara precis de jag uppfattade dem som.

När skolan började insåg jag rätt snart, förutom att känna mig instängd som det frihetsbarn jag var, att alla nog inte var så snälla och välvilliga. Nåja, min idylliska tillvaro fanns ju kvar där på hemmaplan. Där var alla som de alltid varit och kommer att vara. Trodde jag. Sedan kom tonåren, och jag brydde mig väl egentligen inte så mycket om min omvärld. Nu började jag själv, som person, bli intressant. Jag var ju helt klart ”utvald”, ”speciell” och närmast odödlig, medan alla andra var primitiva och korkade. Ur en grandios självbild föddes misantropin. Inte helt utan inspiration från omvärlden dock.

Hybrisen var bra för självförtroendet, men jag försvann i en värld av illusioner. Något som militärtjänstens tio månader rådde bot på. Tillbaka i en förenklad verklighet, som dock saknade de unga årens naiva fantasischabloner, på gott och ont ska sägas. Utbildning, jobb, utbildning, jobb, jobb. Åren gick och jag fick mer insikt i världen och hur den fungerade. Inte så förenklad som jag uppfattat den, men min människosyn höll alltjämt i sig. Här var det lathet och själviskhet som störde mig mest.

På ett kallt lägenhetsgolv hann verkligheten ikapp mig. Skakande av skräck mötte jag dödsångesten för första gången. Allt annat än redo att dö, men säker på att göra det, insåg jag min egen dödlighet och bräcklighet. Att jag också kommer att dö, och att jag innerst inne inte tror på några gudar. Den som var jag dog, kan man säga. I fyra år levde jag i rädsla, under uppbyggnad. Tills jag en dag bara tänkte ”Det var länge sedan jag var rädd för döden”, och så var det med den saken.

Nu är jag tillbaka på samma stigar och i samma skogar jag härjade som barn. Alla kojor är borta, de flesta kojträd fallna eller fällda och de som inte är det har repat sig från alla dessa spikar jag slog in i dem. Även om jag känner nostalgin strömma kan jag inte uppnå den drömska känslan jag en gång genomsyrades av. Världen och erfarenheten har fördärvat mig i det avseendet.

Jag funderar på om det är drömmen om barndomen som fört mig tillbaka, som om allt kunde göras ogjort. Jag vill inte bry mig om världen och dess orättvisor, men jag kan inte blunda. Jag vill inte bli arg över mänskliga svagheter – speciellt när jag möter dem inom mig själv, men känslorna är för starka. Än svårare att resa till barndomen blir det när jag ser de gamla trygga, enkla, karaktärerna – de vuxna som fanns runt mig – härjade av ålder och psykiska åkommor och i vissa fall besegrade av döden.

Nog förstår jag varför människor blir religiösa. I flykt från den destruktiva världen och de bräckliga artfränderna sträcker de sig gärna efter de drömmar som erbjuds. Försöker omfamna dem, försöker komma ihåg varm choklad på sängen serverad av en ung mamma som alltid var glad. Som aldrig någonsin dör. Bristen på illusioner blir för påtaglig, och behovet av att bli bedragen av någon smart växer.

Frågan är varför det är så fel att lura sig själv, om du får ett behagligt liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s