Kojbygge 2010?

Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det är en bra idé: att bygga en tänkar-koja någonstans hyfsat otillgängligt.

Planen var från början att lära mig mer om växter, för att kunna överleva i vildmarken. Jag känner mig inte ”hel” om jag inte kan klara mig själv, helt enkelt. Dissar man samhället så mycket som jag gör ska man bannemig fixa att klara sig utan det också, annars är det bara tomt prat.

Tidsbrist (=barn i huset) ledde emellertid till att jag fick lägga projektet på is. Dock fick jag värdefull tid att tänka igenom projektet, och vad jag är ute efter. Ja, det är ju den rena kunskapen snarare än ”äventyret” jag är ute efter. Det här med att bo i vindskydd kan jag göra, men om det finns säng tillgänglig inomhus väljer jag det istället. Dummare än så är jag inte.

När jag presenterade projektet för min nära vän och bror tände även han på idén. Vi diskuterade kanotfärder, överlevnadsexpeditioner och annat. Det visade sig även att han är med på idén om att bygga en tänkar-koja (lugnet i kojan ska skänka eftertanke och stillhet, det är planen). Nu går det dock mot höst, och det är inte realistiskt att planera in någon byggnation i år. Vi har inte ens frågat om mark, eller ens rekognoserat var vi vill ha kojan.

Planen som den ser ut nu är dock: kojan ska ligga så att det inte går att ta sig dit med bil. Minst ett par kilometer måste man gå, och det ska helst inte vara några ”grannar”. Det ska finnas en källa eller bäck i närheten, med drickbart vatten. Det är ok om man måste sila det i kalk först (eller rena genom kokning). Finns det fisk i bäcken är det en grym bonus. Kojan får inte ha några moderniteter såsom el eller ens batteridrift. Fotogenlampa eller stearinljus gäller. Däremot är kamin tillåtet, som värmekälla och spis.

För att slippa skaffa så mycket byggmaterial funderar vi på att bygga in i en slänt eller liknande. Lite hobbit-stuket alltså, med halvt underjordisk boning. Kojan bör även synas mindre på avstånd, vilket är bra om man inte vill ha snyltgäster som sover över eller – i värsta fall – har sönder vår fina (troligen inte) koja.

När kojan väl är på plats kan vi bo där, medan vi fördjupar oss i vegetationen bildligt såväl som bokstavligt.

Annonser

Auktoriteter

Auktoriteter. Som ung stångades jag emot dem, och trotsade gärna. I den akademiska världen ifrågasatte jag dem.

Som något äldre inser jag auktoriteters funktion. Som gott föredöme och lugnande inslag, och i näringslivet en roll varken mer eller mindre (funktionen chef behövs, helt enkelt – därför är det vettlöst att prata skit om chefen bakom ryggen). I den akademiska världen är en auktoritet något som fortfarande bör och ska ifrågasättas, men det gäller samtidigt att vara beredd att lyssna. Att inse att den kunnigaste förmodligen vet bäst.

Auktoriteter är åter aktuella när det gäller den nya influensan A/H1N1. Folklig misstro står mot expertis. Ska vi lyssna på konspirationsteoretikern eller den där typen som forskat inom medicin i åratal? Ja, det borde inte ens vara ett val. Men det är det, likväl. Av okänd anledning tycks alltför många ha lättare att ta till sig bisarra huskurer som innehåller koskit, än vad den medicinska forskningen kommit fram till under de senaste 50 åren.

Lyssna på den som kan mest, är mitt råd. Men det är klart: räknar du med dolda agendor är du rökt i vilket fall som helst. Insiktsmässigt alltså.

Men nu ska jag inte få det att låta enklare än vad det är. När det gäller den nya influensan finns det ”högt uppsatta” inom medicin som säger motstridigheter. Några är för vaccinering, medan några är mot. Risken är att de osäkra börjar gnugga kristaller mot varandra i ren förvirring.

Skogsmän och städer

Som skogstokig hatar man inte med nödvändighet städer. Jag gör definitivt inte det.

Tidigare har jag ogillat Stockholm, men det visade sig att allt som krävdes var lite mer tid och lite mindre intensiv shopping för att jag skulle förstå det.

Berlin är en annan stor stad som jag haft nöjet att besöka. Stor är ordet, och de gamla byggnaderna ger den en värdighet som även Stockholm har.

Det är det stora och gamla jag beundrar. Det för tankarna till den västerländska civilisationens uppkomst och utveckling. Här kan jag ibland känna en sorts stolthet, trots att jag har väldigt svårt att känna någon sorts samhörighet med det som är nu.

Kairo är en fjärran stad, så annorlunda på så många sätt från det vi har nu. Trots det enorma vimlet av människor kände jag av den mystik som ju brukar sägas vila över österlandet. Enormt smutsig var staden, och modernare än jag hade trott. Men ändå inte.

Köpenhamn har jag också varit i, men därifrån minns jag inget speciellt. Var nog för ung.

Vilka andra städer skulle jag vilja se? Aten, Rom, Paris, Prag, New York, Moskva, Beijing och eventuellt Reykjavik. Vore ju en start i alla fall.

Uthängda brottslingar

Polisen i Skåne ”hänger” numera ut bilder på misstänkta brottslingar på webben. Vad ska man tycka om det?

Ja, om du läser artikeln så ser du att det inte är vem som helst som hamnar där ute. Och då tv-programmet Efterlyst pysslat med detta i många år är det inte mycket att kommentera. Blir det enklare att lösa brott är det ju bra.

Men jag undrar om det inte uppmanar, främst unga brottslingar, att stila inför kameran och bli berömdheter bland sina kompisar. Ingen anledning att låta bli att publicera, dock.

Ska bli spännande att se vem som gnäller på att det här är kränkande först…

Ensamhet och självmord

Den av mina återkommande tankar som mött mest kritik genom åren är utan tvekan den om att lämna samhället. Som värst har jag blivit kallad en feg råtta.

Visst är det märkligt, att människors värderingar så ofta är så starka kring vad andra tänker och gör? Just det här med att lämna samhället tycks vara väldigt syndigt och fult på många sätt. Fegt, idiotiskt, dumdristigt och jag vet inte allt. Om de som kritiserar stör sig så mycket borde de väl i så fall bli glada om jag blev rävmat i en kall koja ute i skogen?

Jag har blivit van att bli missförstådd. Ofta på grund av att så absurt mycket läses in i så lite. Om jag funderar på hur det skulle vara att leva utanför samhället är jag vips halvvägs på väg bort, och dessutom flyr jag för att jag är rädd. En feg liten stackare som inte klarar av allt det fina som alla duktiga har tillsammans där ute.

Nåväl, det där med att vilja dra sig undan. Jag vill det för att jag behöver eftertanke, och då jag tänker bäst i absolut stillhet är det inte konstigt. Jag vill inte bo i enslig koja ensam i resten av mitt liv, för det vore piss helt enkelt. Jag vill även dra mig undan, för att jag ibland vill snudda vid döden. Se där en förutfattad mening som stämde, kanske. Men jag vill inte snudda vid döden för att jag vill ta livet av mig. Tvärtom.

Om jag får känna mig riktigt ynklig och ensam för en stund, kommer jag att uppskatta livet så mycket mer. Den som rör sig i dödens närhet känner livets konturer, kan njuta av dess mönster och räds varken livet eller döden.

Testa bara att gå ut en mörk kväll, till en tyst plats. Fokusera på en enda stjärna, och föreställ dig dess ålder och avståndet till den. Sätt dig själv och ditt liv i perspektiv till allt detta. Se sedan hur många andra stjärnor som finns där runt omkring. Hur betydelsefull känner du dig? Inte så mycket va? Visst är det skönt?

Leva i det förgångna

Den mesta gamla musiken kan jag inte njuta av längre. De undantag som finns förtjänar ett hedersomnämnande.

Som 15-åring var jag väldigt förtjust i Metallica. Älskade alla deras skivor reservationslöst fram till ungefär 18-årsåldern, då jag förlorade intresset för bandet. När de släppte något nytt var de dessutom på väg åt ett annat håll än jag själv. Men det är irrelevant i sammanhanget.

Senare i livet kan jag lyssna på deras skivor, nicka med och minnas. De ger mig en trevlig nostalgi. Men musikaliskt ger de mig absolut noll. Jag har svängt vidare långt på musikens hav. Hade någon av dessa skivor släppts i dag skulle jag nog inte vara speciellt intresserad.

Jag tror den där distinktionen mellan det musikaliska och det nostalgiska är viktig. Vissa människor håller fast benhårt i det gamla, det de hörde som barn, och förhåller sig närmast fientliga mot det nya. Men egentligen finns nostalgin inte i musiken, utan i lyssnarnas minnen. Teoretiskt sett skulle en fanatisk Metallica-lyssnare, som bara lyssnar på de tre första skivorna eller liknande, avfärda Master of Puppets som rent skräp om den släpptes i dag. Även om den lät exakt som 1986 eller när det nu var den släpptes. Just för att den släpptes i dag, och ingenting annat – kvaliteten egal.

Nostalgi är lite som knark i det att man kan få ett uppåttjack och låtsas vara lite yngre, vackrare och ha mer av livet framför sig. Nostalgi är också en skön illusion för den som vill inbilla sig att världen är en trygg och oföränderlig plats där ingen blir sjuk, blir gammal och dör. Alla behöver nog, i någon mån, denna nostalgi ibland.

Rasism

Jag sitter och bläddrar i en barnbok. Kommer till färgen svart och häpnar över en text om svart arbetskraft, illustrerad med följande bild:

Det är ingen negativ häpenhet (existerar inte ordet, så uppfinner jag det nu!) – jag blir alltid förbluffad över att någon vågar sig på sånt här i dagens Sverige, där det är så fult med skillnader.

Bilden är förresten lite klurig också. För målgrupp 1, barnen, är det lärorikt att koppla ihop brunt skinn med ordet svart (vilket inte är helt givet). För målgrupp 2, föräldrarna, som ofta läser böckerna för barnen, är det eventuellt en knäpp på näsan (ifall de nu jobbar svart). Om inte så är det åtminstone underhållande att hitta skämt på ”vuxen” nivå mitt i barnboken. Och så beundrar man författarens list en aning också.

Skulle väl kunna tänka mig att någon ser bilden som rasistisk. Det gör inte jag. Vissa människor har rosa skinn, andra har brunt, några har närmare svart, några närmare gult, några rödaktigt och några finns mitt bland allt detta. Så ser ju världen ut. Precis som vissa har annan frisyr, annan hårfärg, är längre, kortare, smalare, tjockare, krokigare eller rakare. Bara genom att gå ut på stan sätts kategoriseringen i gång. Den som påstår sig stå över allt detta är endera väldigt självupptagen, ointresserad, framåtlutad alternativt blind – eller en självbedragare.

Jag ser inget som helst fel i att vara uppmärksam på omvärlden. I mindfulness, en viktig del av KBT-behandling, handlar det om att vara uppmärksam på de minsta detaljerna, och därmed nå en harmonisk ”leva i nuet”-känsla. Inget new age eller liknande, utan mer åt det buddhistiska hållet. Jag fick själv hjälp att ta itu med en långvarig ångest-problematik tack vare mindfulness.

Jag tänker alltså fortsätta att säga ”titta, en neger” med min inre röst nästa gång jag ser en svart människa. Jag tycker nämligen att hudfärg är en så pass oviktig skillnad i det långa loppet, om än en skillnad. Tolerans handlar om att acceptera skillnader, inte att lura i folk att det egentligen inte är någon skillnad (vilket för tankarna till en annan barnbok).

Disclaimer: Nej, jag är inte rasist. Likfan jag säger det rakt ut, även om det inte skulle behövas. Jag baserar inga värden och förespråkar ingen skillnad i behandling av människor utifrån deras hudfärg/hårfärg/näslängd etc etc.

Enstörighet och samhörighet

Det är mycket enklare att vara enstöring för den som har någon som väntar på en. Den absoluta ensamheten tycks, i jämförelse, skrämmande.

Två dagar i ett tomt hus, och jag suktar inte alls efter att vara själv. Läser en intervju med Pearl Jams sångare Eddie Vedder som tar upp det där med att vara enstöring. Han ligger bakom musiken till filmen Into the Wild, och verkar ha känt igen sig i huvudpersonen.

Jag känner så väl igen den där viljan att ge mig av bort. Dock räcker två dagar från fru och barn numera för att jag ska förstå att det inte är något jag vill.

Ingen bloggpaus

Tro inte att den här bloggen är på väg att dö ut. Jag har helt enkelt inget speciellt att skriva om just nu.

Det rör sig alltså inte om någon paus. Jag återkommer när inspirationen kommer tillbaka.

Alla är lika bra

Som förstagångsförälder är det mycket nytt som förbluffar. Förutom alla dessa förståsigpåare med ”goda råd” finns det en störande tendens att säga att allt är normalt. Japp, precis som i tidningarnas sexspalter.

När vi är på läkarkontroller och liknande tycker jag det är intressant att veta ungens vikt och längd, se kurvor över utvecklingen med mera. Men jag störs av att alla jämförelser med andra barn, och med genomsnittet, tycks bannlysta. ”Allting är så individuellt!” är svaret på allt. De lurar inte mig – självklart finns det en medellängd och en medelvikt även för barn. Jag förmodar att det är någon sorts policy barnavårdscentralerna har för att de tror föräldrarna blir oroade annars. Men vadå, om jag blir oroad är väl det mitt problem? Dumt förmynderi.

Jag känner igen beteendet från grundskolan och teckningslektionerna. Vissa bildlärare berömde alla, oavsett resultatet. Jag testade detta flera gånger genom att medvetet göra dåligt ifrån mig – och jag fick ändå beröm. Det ledde till att jag slutade anstränga mig. Samma sak i andra ämnen också, faktiskt. För mig personligen är det bättre att få beröm sällan, men då befogat. Jag tar mycket hellre obefogad kritik än obefogat beröm, faktiskt. Kritik är i alla fall utvecklande. Men det här är återigen ett fall av ”alla är lika bra”, precis som ovan nämnda struntprat om det där individuella.

Vad händer om någon får beröm för något i en stor del av sitt liv, satsar på detta och hamnar på ett nytt ställe med ny lärare – för att få råskäll över sin talanglöshet? En betydligt större knäck för självförtroendet än att få befogade tillrättavisningar redan från dag ett. Nej, alla är inte lika bra. Vissa är bäst, några är sämst, och de flesta ligger och guppar någonstans mellan de tu.