Svordomar föder aggression

Då jag har spelat en hel del tv-spel de senaste dagarna har jag svurit onormalt mycket. Nu börjar det påverka humöret.

Det trodde jag inte att jag skulle säga – att svordomar kan vara av ondo. I regel brukar jag uppskatta svordomar, och framförallt det rituella i dem – att rensa luften.

Rituellt är ordet, för dessa eder fyller en funktion som förmildrade mesuttryck som ”fy sjuttsiken”, ”nedrans” och liknande inte gör. De är kraftuttryck, och de rensar bort ilska.

Men vad händer om rituella kraftuttryck brukas utan att omständigheterna är de rätta? Ja, rimligen lurar de kroppen att den är ilsken. Och då blir den ju ilsken, rationell som den ändå är ibland.

Jag tror överdrivet svärande är lite som ångest. Kroppen förstår inte skillnaden mellan en ”skarp” situation och en som hjärnan satt igång. Ångest får den att vädra fara, medan svordomarna får den att vädra ilska.

Självbehärskning framöver, alltså.

Annonser

Jag dömer efter utseendet

Utifrån hur en person ser ut skapar jag mig en uppfattning om personen, och baserar all tolkning av det personen gör på detta.

Att utseendet är oviktigt är en politiskt korrekt romantisk saga. Faktiskt skulle jag säga att utseendet är väldigt viktigt vid en första kontakt med en person, och har även fortsatt betydelse. Kanske inte alltid avgörande sådan, och speciellt inte hos personer man känner väl. Men som sagt: utseendet ser man innan hjärnan har bedömt beteendet. Förutom via chatt då, vilket är en fördel med chatt.

Men nog om det.

När jag säger att jag dömer efter utseendet menar jag att jag skapar fantasifigurer av de människor jag träffar. Beroende på vilken sinnesstämning ögonen ser ut att uttrycka, vilken sorts geometrisk figur näsa-mun-ögon bildar tillsammans och hur tänderna ser ut när personen pratar får jag en bild av en person. Jag tänker in beteenden som passar denna fantasifigur och de kommer att leva med nästan helt oberoende av hur människan beter sig. ”Jodå, jag vet nog att den här strikta direktörstypen har ett rungande gapflabb och en psykotisk blick innerst inne!”.

Rena vansinnet, låter det som. Kanske är det också det.

Bortom tanke och värld finns språket

Mellan tanke och ting finns egentligen ingenting. Men tack vare språket existerar en länk som blir mer häpnadsväckande ju mer man tänker på det.

Det är verkligen fenomenalt att kommunikation med andra är möjligt. Från en enkel hänvisning till en plats, ”där”, till en invecklad vetenskaplig diskussion. Just kommunikationen, informationsutbytet, är det mest fantastiska av allt.

Jag, som ser en ung människa lära sig att kommunicera, får chansen att se hur mycket som tas för givet varje dag. Bara möjligheten att bli matad, upplyft eller serverad favoritleksaken – måste ge en maktens berusning för en 16 månader gammal tjej.

Språket omringar oss, som ett nät av betydelser. Men jag ser inga absoluta betydelser, utan mer hur var sak för sig får sin betydelse av de betydelseelement som omringar den. Magi.

Att utsätta sig för prövning

Den som har svårt att sluta med en dålig vana bör se till att ha föremålet för sin last nära till hands. Att helt enkelt ta avstånd förbättrar ingenting.

Fobier botas ofta genom att patienterna får gå med ormar kring halsen, spindlar på armen eller stå högt upp i ett torn (beroende på fobi). Samma sak när det gäller ångestrelaterade sjukdomar. Får du för dig att du håller på att sluta andas eller liknande – håll andan.

Jag har själv blivit ”botad” från vad som närmast kan kallas GAD (generellt ångestsyndrom) via en enkel onlinekurs. Helt enkelt genom att ignorera alla tankar och gå direkt på beteenden. På en månad var något som gäckat mig i åratal (ja, nästan hela livet) som bortblåst.

Bland de viktigaste lärdomarna var: all form av flyktbeteende talar om för kroppen att den borde fly. Att lägga sig en timme tidigare för att bota sömnproblem, exempelvis, är ju detsamma som att anpassa sig till problemet. Istället för att låta problemet anpassa sig till dig.

Bland det mänskligaste som finns är att överskatta tankarna. Som om man är fri att göra precis vad som helst. Jag gjorde misstaget med mig själv och min ångest att försöka lösa problemen intellektuellt. Det går icke – ångest är irrationellt – fick jag lära mig till sist.

Inspiration till detta inlägg var Blackwater och hans fundering kring om man ska dricka whisky framför näsan på alkisar – vilket man enligt mitt resonemang ska.

Uppdatering: Och med ”alkisar” menar jag då personer som lagt av med drickandet, och inte vill börja igen. Och som dessutom vill kunna hantera att andra dricker. Jag var otydlig och ber om ursäkt för detta.

Avhållsamhet är bra

För första gången på länge sitter jag vid datorn utan musik. En sällsam, härlig upplevelse.

Maten smakar bättre om man är riktigt hungrig, sex är bättre för en som levt i celibat (eller vad vet jag, egentligen) och musik är bättre om den behandlas som något värdefullt.

Därför är det helt enkelt bättre att förneka sig i ganska stor utsträckning. Det höjer värdet på det som nu ska mätta behovet och, därmed, upplevelsen i sig.

Dessutom: Det är så nära till underhållning i dag att det är lätt att missa vikten av att inte vara aktiv. När filmen är slut slås datorn på, mobilen plockas fram eller tv-spelet startas. Eller varför inte stereon?

Jag tror de flesta behöver ligga och stirra i taket i större utsträckning. Ja, ha tråkigt till och med. Ur tristess föds ofta bra tankar.

Barnprogrammen var inte bättre förr

Jag och mina jämnålders brukar ibland prata om hur mycket bättre barnprogram var när vi var unga. Korkat, då vi nu jämför barnprogram som vi upplever dem i vuxen ålder med upplevelsen vi hade av ”våra” program som barn.

Men visst. Det är fler pedagoger inblandade i dagens program, och då blir det störande politiskt korrekt ibland. Tacka vet jag Skrotnisse och hans vänner.

Här är i alla fall ett tecken på att saker och ting inte var bättre förr. Lägg märke till att Ernst-Hugo Järegård är med, med den gula korthåriga peruken.

Illusionen av stabilitet

Ju fler ”fasta” punkter en person bygger sig i tillvaron, desto mer illusorisk ter sig dennes tillvaro.

Allting dör. Enkelt, tragiskt och ofrånkomligt. Vid en första kontakt med tanken på din egen förestående bortgång kan den värsta sortens fasa komma smygande. Men det är mest en ovana att tänka på den sortens frågor.

Den som istället vill undvika dessa existensens yttersta, men också mest grundläggande, frågor kan med fördel bygga sig ett luftslott. Eller flera. Fasta ”kärnor” i personligheten, principer, moral och andra ”så ska jag handla i situationen x”-planer (istället för att döma i enskilda fall), planering långt framåt likt en odödlig och även att fastna i en viss tid. Verklighetsflykt fungerar bra också, liksom religion (som kan vara en verklighetsflykt det med – och faktiskt kan jag inte säga något fall där religion inte är verklighetsflykt).

Den som inte ljuger för sig själv är kanske inte lika lycklig, eller kanske lyckligare – om döden accepteras och tolereras utan vånda – men vitsen är just att inte ljuga.

Vem skulle hjälpa dig dumpa ett lik?

Äkta vänskap, vad är egentligen det?

Som jag tänker mig äkta vänskap är den villkorslös och dessutom amoralisk. En äkta vän skulle hjälpa mig att gömma undan ett lik, och skulle inte ens fundera på att ”tjalla”.

Anledningen till att jag tänker på detta är Linda-fallet, där jag funderar på om den misstänkte gärningsmannen haft hjälp av någon. Vad för person hjälper till med skjuts för att bränna ett lik, om denne nu är medveten om detta? Jo, en sann vän.

Hur många av dina vänner skulle hjälpa dig komma undan med mord? Ingen? Har du då några verkliga vänner? Jag kan tänka mig ett par, tre, som skulle hjälpa mig.

Jag kör på

Nej, någon nedläggning blir det inte. Ännu.

Det var så här: sommaren gjorde att jag bloggade allt mindre, och jag blev van detta. Fast till skillnad från förra bloggen är jag nöjd med denna, och dess upplägg.

Några provokationer blir det inte framledes heller, åtminstone inte provokationer enbart för att få fler läsare. Jag fortsätter i samma stil, men ska försöka låta bli att gnälla på samhället (vilket jag dock inte gör så ofta numera).

Har skogsmannen gjort sitt?

Jag leker med tanken på att lägga ner bloggen.

Inte för att jag känner den minsta stress, utan för att det känns som jag spelat ut min roll, i alla fall för nu.

Ni som läser regelbundet – vad säger ni? Skulle ni sakna den annat än på grund av ovana? Vad ger den er?

Jag tycker själv att jag varken är inspirerande, provocerande eller ens intressant. Ingen bitter ”jag suger och självkänslan är botten”, utan mer en tanke om att jag behöver förnyelse. Inget alls dåligt med det.

Bloggpauser tror jag på lika lite som pauser i kärleksförhållanden.

Men helt säker på nedläggning är jag inte. I så fall hade jag ju helt sonika lagt ner direkt.