Rosa för tjejer, blått för killar

Det fascinerar mig att vår 15-månaders dotter föredrar typiskt ”flickiga” saker, medan en släktings pojkbarn är helt inne på traktorer och liknande.

Visst, man hade kunnat hävda att det är en social konstruktion. Men så här har det varit redan från start. Alma gillar rosa, rött, dockor, nallar och djur. Att det är något annat än medfött verkar vara en orimlighet.

Vad som förundrar mig är att så pass ”moderna” saker som traktorintresse tycks ligga i generna, redan. Borde inte det ta flera tusen år att etablera en ”genetisk vana” (ja, jag vet ingenting om genetik – så här sitter jag helt enkelt och spekulerar)? Fast, det är klart, att intresset för traktorer kanske kan översättas till något djupare manligt.

Vad mer kan ligga i ens gener? Kan ett släkte som bor inom en viss kultur till slut få kulturen i generna, så att säga? Skulle två personer uppfödda på samma plats ha olika förutsättningar redan från start, beroende på om en av dem inte var infödd? Intressant tanke.

För några år sedan hävdade jag att det här med kön (”genus”!) var en social konstruktion. Det var precis vad man blev itutad överallt, och eftersom sådant aldrig intresserat mig accepterade jag det som en duglig ”sanning”. Men numera tror jag inte speciellt mycket på det där, även om det sociala naturligtvis spelar in i en persons utveckling.

Frågan är vad man vinner på att, som ofta, ge pojkar flickleksaker och vice versa. Almas ointresse för leksaksbilar och verktyg går inte att ta miste på.

Annonser

Avund, passion och drömmar

Avund är något fult, men jag är skyldig.

Jag avundas de som har ett tydligt mål i livet, en passion de brinner för och som de gör allt för att uppnå. Vissa vagare än andra, typ ”bli en duktig bergsklättrare”, men likväl finns det de som föds med en dröm.

Jag har aldrig haft någon passion som inte kunnat försakas om den kändes orealistisk. Däremot finns det innerlig önskan om att finna ro, att känna mig helt tillfreds med vem jag är, vad jag gör och var jag bor. Knappast en passion, utan snarare tvärtom. Medan passionsjägaren verkligen jagar sin dröm, går min jakt på frid ut på att klippa loss så många bindande strängar som möjligt.

När jag tänker på det rent praktiskt inser jag att de senaste åren av mitt liv faktiskt gått ut på att skaffa mig så många strängar som möjligt, som binder mig. Rätt skrattretande, men jag vill för allt i världen inte klippa av dem heller.

I brist på egna drömmar trivs jag ändå rätt bra med att hjälpa de jag bryr mig om uppnå sina drömmar.

Vem är du under press?

Inga pengar, ingen mat och inga anhöriga som hjälper dig. Vad händer med dig?

Blir du en snäll tiggare som följer lagen, eller inleder du ett liv i kriminalitet?

För att spä på svårigheterna lite: tänk dig att du även har en familj att ta hand om. Skulle du mörda för att de skulle ha det bra?

Jag brukar tänka på detta när jag ser hemlösa människor, sovandes på offentliga toaletter eller i trappuppgångar. Huttrandes i höstkylan under en trasig rock. Lortiga, vilsna men likväl med någon sorts hopp – eller? Den återkommande frågan: varför finner de sig i detta? Varför stjäl de inte någons handväska, åtminstone? Sitter moralen så djupt rotad?

Måste de ge upp för att ta det yttersta steget, ställa sig utanför samhället på alla sätt och vis – roffa åt sig samtidigt som de erkänner för sig själva att var och en står sig själv närmast?

Jag och politik

Bland det svåraste jag kan ta mig för, är att fundera över min politiska ”hemvist”. Allt är inte så självklart som det kanske kan verka, ens för mig själv.

Mitt stora problem är att mitt subjektiva ideal inte stämmer med det jag tror fungerar för ett helt samhälle. Borde jag bry mig om något annat än mina närmaste och människor som jag har en meningsfull relation med? I så fall, varför? Av rent taktiska, praktiska skäl?

Samtidigt kan jag se ett egenvärde i att gamla tanter får gå över gatan en sen kväll utan att bli påkörda eller rånade. Och att var och en kan säga sin åsikt högt, utan att vara rädd för repressalier. Och jag kan dessutom sträcka mig så långt att jag ogiltigförklarar privat vård som alternativ.

Men när jag zoomar ut från allt detta kvarstår faktum, att jag känner väldigt liten samhörighet med det stora. Borde jag annat?

Tidsresa

Vad skulle du göra om du fick chansen att åka tillbaks i tiden och få ett snack med dig själv som 13-åring?

Premisserna är här, förutom att tidsresor fungerar, att båda parter är helt införstådda med sig själva som varandes samma person och att det vi kallar logik inte funkar (annars skulle inte samma person kunna vara på två olika platser samtidigt). Den som ändå börjar ifrågasätta premisser, eller fundera på om det egentligen är samma person då de är olika gamla, kommer naturligtvis inte att få något svar. Strunta i petitesser som att det är helt jävla omöjligt.

Så, vad skulle jag göra? Åka tillbaka och ta pojken i kragen, och med förmanande ton påpeka att de där förfalskade 21-lotterna inte är någon bra idé? Övertyga om att elprogrammet är slöseri med tid, och att det är ”sam” med inriktning språk som är det bästa valet på gymnasiet? Kanske upplysa om hur dumt det är att inte lägga manken till i skolan, trots att uppgifterna är tråkiga och föga utmanande och att ”plugghäst” egentligen är något positivt. Möjligen förklara ett och annat om vad kvinnor säger och vad det egentligen betyder?

Nej, jag skulle nog inte försöka påverka alls. För utan näsbrännan kring 21-lotterna skulle jag kanske ha fortsatt min kriminella ”karriär” med långt grövre brott. Och utan elprogrammet hade jag inte träffat en av mina närmaste vänner, som dessutom gett åtskilligt med jobb till vårt företag. Och utan elprogrammet hade jag inte fått det jobb som ledde till a-kassa en tid, vilket innebar en flytt till en stad som gav både utbildning och karriär. Om jag närt mindre självhat som ung man hade jag sannolikt haft fler kvinnor, och då kanske jag inte hade träffat hon som är min fru.

Det går ju att spekulera i oändlighet, men kontentan är att det mesta leder till något annat. Förutom möjligen döden, åtminstone rent subjektivt. Om du ändrar en negativ händelse kommer du förmodligen att styra bort banan även från det positiva (glöm inte premisserna om det låter flummigt!). Minns en gammal film om människor som åkte tillbaka i tiden och trampade ihjäl insekter, vilket förändrade hela mänsklighetens historia.

Men visst hade jag pratat med 13-åringen. Hade nog uppmuntrat en aning, och sagt att ”Värre än det är nu, kommer det inte att bli så långt jag kan se. Tonåren är den värsta tiden i ditt liv”. Rentav tror jag 13-åringen skulle ha så mycket frågor att jag inte hann säga något. En intressant fråga är här vad som skulle avslöjas och inte, då svar om framtiden förändrar saker och ting å det grövsta. Kanske borde det vettiga svaret vara att jag inte hade åkt tillbaka i tiden överhuvudtaget.

Besläktat är det här med ”ödet” och att det ”var meningen”, vilket jag numera tiger lidande om (jag orkar inte agera frälsare mer). I backspegeln ser det ibland ut att ha varit ”ödet”, vilket förmodligen är ett av de vanligaste felsluten. Allting leder till något, och i efterhand verkar det mer speciellt än det egentligen är. Något måste ju hända, eller hur? Att det känns speciellt har förmodligen att göra med att just du varit med om det. Och dessutom lägger man aldrig märke till alla de miljarder händelser som inte känns speciella.

Namnen gör sjukdomarna farligare

När jag var liten… Jag drar mig för att börja ett inlägg med dessa ord, för jag verkar så gammal då. Men ok, jag är 32 och det är inte så gammalt.

När jag var liten hade jag ibland magsjuka och var hemma från skolan. Låg i sängen med en hink bredvid, och spydde i flera dagar. Sen var jag frisk igen, och så var det med den saken. I dag kallas det vinterkräksjuka, men måste vara samma sak jag hade som barn.

Att det bara kallades ”magsjuka” kändes som en klackspark jämfört med i dag och ”vinterkräksjuka”. Bara benämningen tycks förvärra sjukdomen, och så spär ju kvällstidningarna på det hela som om det vore krig det handlade om.

Nu är det influensa på gång, svininfluensa eller till och med A/H1N1. Kaos. Panik. Ovisshet. Och kvällstidningarna brer på som om de försökte få plats med en hel smörförpackning på ett enda litet kex.

Nu tillhör jag inte de som säger ”nej, det här med influensan är bara något de försöker smälla i oss”. Jag litar på expertisen, även om jag är skeptiskt inställd enligt mitt vanliga manér. Men nog verkar väl sjukdomen farligare med en bokstavsbeteckning, ett precist namn?

Faktum är: när jag var liten kallade vi influensan för ”förkyld” eller ”feber och förkyld”, och så var vi hemma från skolan i en vecka eller två. Men det var inte mer än så. Influensa? Vetefan om jag har haft det, för den benämningen har jag aldrig använt.

Missnöje ger utveckling

Åter en period av härlig tomhet, rent intellektuellt. Harmoni. Och jag känner mig oviktig på ett bra sätt.

När jag är nöjd håller jag käften, tar det lugnt och glädjer mig över det jag har. Glädjer mig dessutom över att jag, som omväxling, inte intellektualiserar precis allting och försöker hitta lösningar innan problem ens uppkommit.

Men samtidigt inser jag att utan missnöje och gnäll hade jag inte suttit här i dag, i en soffa och med en laptop i knät. Nöden är uppfinningarnas moder, sägs det ju. Ja, då är nog missnöjet dess fader. Utan svårigheter kommer man ingenstans.

Den som ständigt är harmonisk blir nog sittande där på en stubbe, och växer till slut fast. Glöm inte det nästa gång du missar bussen.

Koncepten lever bortom döden

Det har nu gått två år sedan min farmor dog, min första avlidna släkting vars död berört mig. Inte än har jag besökt hennes grav.

Vid det här laget kan jag ibland känna en sorts pliktmässig börda av att inte ha besökt den där graverade stenbiten. Men innerst inne vill jag inte förknippa min uppfattning av min kära farmor med något så simpelt som en bit sten invid andra stenbitar.

Naturligtvis försvann en stor del av farmor när hon dog. Det fysiska är huvuddelen av en person, trots allt (som jag ser det). Men konceptet farmor är ändå den viktigaste biten, alltså min egen uppfattning om henne – inklusive alla associationer och allt jag själv skapat i min hjärna (även det felaktiga). Och så har vi minnena, som på sätt och vis är underordnade konceptet. När jag minns farmor minns jag varje minne för sig, men bara i förhållande till den bild jag skapat av henne. Och jag är övertygad om att detta koncept är föränderligt, trots att hon inte längre är med oss.

Det jag har problem med när det gäller en gravsten, är att själva stenen blir ett monument eller en artefakt. För mig kan det inte vara så. Lika lite som innehållet i den nedgrävda kistan är representativt för farmor. Efter döden har hon slutat att existera rent fysiskt för mig, försvunnit. Kvar finns konceptet, som lever i mig i min föreställningsvärld. För att komma i kontakt med det behöver jag bara titta inåt, knappast åka till en kyrkogård och knäfalla inför en bit sten.

En skogsmans sjukdom

Jag har insjuknat i pest. Harpest. Som en av sju personer per år i länet kan jag numera skriva in denna helt ofarliga sjukdom i mitt CV.

Någon mer passande sjukdom än harpest kan jag inte tänka mig för en skogsman. När och hur jag fick den är oklart, men förmodligen är det en fästing eller en mygga som smittat mig. Att viruset förs vidare via blodsugande insekter är nämligen det vanligaste. Sjukdomen, vars riktiga namn är tularemi – vilket låter som en pastasort, kan även smitta via inandning av sjuka djurs torkade urin/avföring. Råttor eller möss vanligen.

Först fick jag den högsta feber jag haft i mitt liv. Över 40 grader tre dagar i rad, vilket fick mig att ana oråd. Besökte läkare som direkt gissade på harpest, eftersom jag – korrekt – kopplat ihop febern med ett mystiskt utslag på benet. Förmodligen var det ett insektsbett.

Sjukdomen är alltså helt ofarlig för människor (förutom vad hög feber kan medföra för kroppen), men har 100-procentig dödlighet hos harar. Deras immunförsvar slås ut mycket snabbt som en följd av akut förgiftning. Därefter dör de. Av den anledning verkar inte harar heller vara smittobärare.

Jag trodde aldrig att jag skulle drabbas av en sjukdom med ordet pest i namnet, men så kan det gå.

Här och här kan ni läsa mer om harpest och även se en del bilder.