Hylla det levande

Går och stör mig på en närstående som är besatt av gravpyntning, besök vid gravar och liknande. Jag förstår inte vitsen.

Varför knäfalla vid den plats någons lik ligger nedgrävt? Det är ju inte den döda kroppen som är föremålet för alla minnen, åtminstone inte för mig.

En minnesritual har jag inget emot, men varför under så deprimerande omständigheter?

När jag dör vill jag inte att de efterlevande ska lägga en sekund på att stå och buga inför platsen där jag ligger nedgrävd. Drick hellre något gott i en bekväm soffa och dela anekdoter om mig.

Hylla det levande.

Annonser

Lyssna på de lågmälda

Av någon anledning är rösterna om att inte lyssna på ”experter” alltid högst. Kanske för att ”experterna” är mer sofistikerade än att vråla.

I vilket fall: okunniga människor säger åt andra okunniga människor hur de ska förhålla sig till vetenskap, medicinska rön och liknande. De sprider gärna konspirationsteorier utöver detta.

Nu pratar jag om okunniga som en kategori. Kanske är det felaktigt. Jag menar ”De som tror sig veta, men inte gör det”. Skit samma. Jag syftar på personer som av vana misstror sådana som har erfarenhet och kunskap inom området i fråga.

”E-ämnen”, vaccinationer (generellt), UFOs och liknande, samt Area 51 är bara några få exempel på dylikt.

Lyssna på de som inte behöver höja rösten, är mitt råd.

Jag välkomnar vintern

Slask, kyla, halka och snöskottning. När jag tänker på det är det ändå positiva känslor jag hyser inför vintern.
Det är inte bara de soliga vinterdagarna i mars som lockar, och inte heller vinterfiske och skidåkning. Nej, det är det faktum att snön döljer så mycken fulhet – sådant som människor åstadkommit. Åkrar, vägar, byggnader och soptunnor.

Civilisationen är både imponerande och motbjudande, och jag är ambivalent som alltid.

Mer om symboler

Utifrån inlägget nedan gick jag vidare i tanken. Är inte det mesta vi ser och pratar om vaga symboler, egentligen?

När jag pratar om en annan person är det min uppfattning om den personen jag pratar om, egentligen. För jag pratar inte om det jag inte vet, och jag pratar även om sådant som inte hör hemma i personen. Missuppfattningar, förutfattade meningar och generaliseringar. Tillsammans bildar de en symbol. Symbolen hör inte samman med personen, och vi känner inte personen utan bara symbolen den gett upphov till.

Ju mer förenklad en symbol är, desto större chans att den kan bli accepterad som något allmänt. Exempel här är offentliga personer, som mejslas ut av media i väldigt stor utsträckning. Jag vet att det är nära till hands att prata om att var och en har sin egen personliga uppfattning om varje symbol, men jag kan inte riktigt se vitsen med att förtydliga något så självklart. Dessutom är det enda sättet att undslippa solipsismen att förkasta den, ignorera.

Utifrån synsättet visar det sig att vi, förmodligen, aldrig kan peka ut någonting i vår omvärld på ett korrekt och överensstämmande sätt (inte ens en person känner sig själv, och då har vi inte ens nosat på döda ting). Går det att koppla till Idévärlden här?

Det tycks ändå som att naturvetenskapen ligger bäst till av vetenskapstyperna (om den enkla indelningen ursäktas), då den gör anspråk på något gemensamt. Humanvetenskapen trasslar bara in sig i att det subjektiva ska beskriva det subjektiva ska beskriva det subjektiva ska beskriva det subjektiva. I slutändan sitter olika subjekt med olika uppfattningar och ska läsa samma text, och uppfatta den på tolv tusen olika sätt.

Jag tror på Satan

Jag tror på Satan. Jag tror också på Gud, Allah, Kali och Jultomten.

Varje varelse, uppdiktad eller inte, representerar ett behov hos människan. Genom att tillbe eller utföra rituella handlingar tillägnade denna metafysiska varelse hyllas speciella attribut.

Den som utför en ritual till Satans ära hyllar sin egen personliga tolkning av Satan. Min personliga tolkning innefattar individualism, styrka, frihet, men också destruktivitet, ensamhet och kaos.

Om jag istället tillber Gud hyllar jag gemenskap, kärlek och medkänsla, men också lydnad, underdånighet och disciplin.

Jultomten står för givmildhet, glädje och gemenskap. Men också stress, ytlighet och materialism.

Symboler är manifestationer av flera tankar, tankekluster. Med hjälp av symboler förenklas, fördunklas och görs tankar mer spännande.

Märk väl: Att se varelser som symboler säger egentligen inget om deras eventuella existens. Symboler är alltid förenklade.

Mentala bokmärken

Jag har för vana att ”bokmärka” vissa händelser i mitt minne.

Med bokmärka menar jag att jag tänker ”Det här ska jag känna efter ordentligt hur känns, och sedan ska jag minnas exakt detta ögonblick”. Funkar, för det mesta. Jag får trevliga minnen att swappa tillbaka till när behovet finns.

Vad är det då som är minnesvärt? För mig är det inte bara de speciella ögonblicken, utan även de vardagliga. Som här om kvällen när jag nattade dottern.

Stod där med handen på hennes rygg, med min egen rygg böjd i en obekväm position. ”Somna unge, så jag kan gå härifrån någon gång” tänkte jag först. Men sedan hejdade jag tanken och insåg att det finns stunder som tas för givna just då, men som blir värdefulla längre fram.

Jag satte mig på sängkanten istället, och kände efter riktigt noga. Rummets svalhet, mörkret där inne och den speciella doften av trä. Jag lyssnade på lilla Almas andetag och kände mina egna hjärtslag. Jag njöt istället för att skynda mig därifrån.

Målinriktad filosofi

Som yngre kunde jag se det som en trevligt sysselsättning att ha filosofiska diskussioner bara för nöjets skull. I dag siktar jag hellre på att något måste kommas fram till, annars är diskussionen poänglös.

Minns att den gode herr Wittgenstein en gång sade sig ha löst alla filosofiska problem. Lite så kan jag känna med jämna mellanrum. Inte att jag har löst dem, utan att de är lösta. Endera går de inte att lösa, eller också är de poänglösa.

Jag har läst teoretisk filosofi. Klart inspirerande, men faktum kvarstod ofta – det handlade i stor utsträckning om avancerad hjärngymnastik. De så kallade tankeexperimenten kunde ofta vara osannolika och egentligen slöseri med tid. Tänk ”Ponera att det går att överleva en hjärntransplantation. Skulle du få en annan människas minnen då?”. Ja, först och främst måste en massa saker definieras, och exemplen leder bara till flera frågor. Var sitter minnen? Vilken del av kroppen är du et cetera. Hjärngympa. Underhållande och trivsamt, men frustrerande liten nytta.

Nu är så klart hjärngympa bra för tänkandet. Den som löser problem ofta blir helt enkelt bra på det, och kör inte fast i ett spår med mera. Skulle tro att nuvarande version av mig skulle få rejält med pisk av en ”välfilosoferad” skogsman. Så ok, på så vis är det nytta. Men jag kan inte längre med trivseldiskussioner. Det måste till någon form av nyttoaspekt, annars kan det ofta vara.

Men det är så klart en humörgrej också. Ibland kan det vara kul och givande med lite mental ping pong.

Val på tvivelaktiga grunder

Läser att högstadieeleverna ska välja till gymnasiet. Tänker tillbaka på tiden som 15-16 år och hur svårt det var att välja.

Jag hade lätt för mig, och fick bra resultat utan ansträngning. Skolmiljön var dock inte lämpad för mig, eftersom ingen uppdelning fanns där de som verkligen ville ”plugga” kunde vara ostörda från de som inte ville. Betyget låg strax under medel. Jag blev störd av allt bråk, och drogs även med i det.

Hamnade på en yrkesutbildning, även om det var ”sam” som skulle ha passat en språkbegåvning bäst. Tolk, tyckte lärarna. Eller journalist. Media, funderade jag – men i dag är jag glad att det inte blev något av med den saken.

I gymnasiet träffade jag en av mina närmaste vänner, och bara det gör de tre annars bortslösade åren meningsfulla. Helt bortkastade var de inte, då jag faktiskt fick ett jobb utifrån mina förväntade kunskaper.

Men alla erfarenheter är bra erfarenheter. Fast jag funderar på vad som hade hänt om jag fått en stimulerande studiemiljö redan i unga år. Kanske hade det varit lättare att välja, den bristfälliga informationen om alternativen till trots.

Förståsigpåare och barnuppfostran

För den som funderar på att bli förälder: något att ta i beaktande är att antalet förståsigpåare när det gäller barnuppfostran svämmar över jorden. Du får åsikter rakt i ansiktet, helt oombedda och även från personer du knappt känner.

Det här hade jag faktiskt inte förutsett. När det gäller barnuppfostran tycker sig nästan vem som helst ha en sorts naturgiven rättighet att komma med sina snusförnuftiga kommentarer. Någon gång haft en förståsigpåare flåsande i nacken i andra sammanhang? Detta slår allt.

För närvarande är det en hel del påtryckningar angående att skaffa ett till barn. ”Det är inte bra med ensambarn”, ”Behöver ett syskon”, ”Är det inte dags snart?”. Personligen tänker jag fortsätta ignorera dessa dumheter, och eventuellt spotta tillbaka någon bitsk kommentar. Oavsett om det är bättre eller sämre med ensambarn kvarstår min inställning – det skaffas barn när jag vill och bara för att jag vill, inte som någon sorts sällskapsdjur till det andra barnet.

Oberoende

Ingen ofrihet är så påtaglig som det ofrivilliga beroendet av andra.

”Själv är bäste dräng” leder till en generell ineffektivitet , men aldrig till brist på kontroll.

”Var och en på rätt plats” leder till generell effektivitet, men aldrig till full kontroll.

Vad är att föredra, när balans inte är ett alternativ?