Är det bara i destruktivitet jag finner äkthet?

Jag är en levande negation. Ett positivt resultat av det som är motsatsen.

För varje trevlig handling, varje artig bugning eller hjälpande hand känner jag mig som en lögnare. När det gäller bakslughet, vrede, ren illvilja eller hämnd – då känns det ända in att det handlar om äkta känslor.

Nu är det ju bara så att jag sällan är trevlig om det inte finns anledning; en kalkyl med ett sannolikt utfall. Om jag ”bara är mig själv” inträffar dessa trevligheter betydligt mer sällan. Få får ta del av min inre värme, eftersom få klarar av att göra sig förtjänta av den.

Är det detta faktum, att jag är en manipulativ fan (vilket kan äckla mig), som gör att jag känner mig mer äkta när jag uttrycker något destruktivt? Kanske.

Det kan också vara så att essensen av Skogsmannen är högst oangenämt och fientligt. Men då jag ändå upplevs som trevlig kanske det inte spelar så stor roll, då det ju är resultatet som räknas – om man ser det ur ett större perspektiv. Jag är den kjökkenmödding ur vilken vackra blommor växer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s