Demokrati bör ifrågasättas

Varför ska jag lyssna lika mycket på en okunnig som en okunnig person? Det är en av de grundläggande frågorna jag har kring demokrati.

Det är ju bra, fint och snällt att man strävar efter att ”alla” ska ha lika mycket att säga till om. Men om jag ställer en professor i fysik bredvid en konspirationsteoretiker som tror att en rosa vattenkanna har skapat världen, då tänker jag lyssna på professorn. Bör alla ha lika mycket att säga till om, ifall man tänker ur den synvinkeln. Nej, tycker jag.

Om man sedan överför diskussionen till att gälla politik. Vi har fria val i Sverige, och den där professorn har lika många röster som konspirationsteoretikern. Vad ska man då tro om valresultatet?

Alternativet är att införa ett annat statsskick, där experter avgör frågor ovanför folkets huvuden. Vetenskap och neutralitet styr. Det lär fortfarande bli politisk oenighet bland experterna, så helt oproblematiskt är det inte. Men ingen som inte vet vad den talar om kommer att ha något att säga till om. Är det bra?

Det stora kruxet är att avgöra vem som inte vet vad den talar om. Vi behöver alltså omyndigförklara folk, och det är i princip ogörligt. Vissa solklara fall borde finnas, men samtidigt är det alltid problem med att värdera människor. ”Allas lika värde” är inget annat än ett faktum: vi kan inte värdera, och det där värdet är egentligen okänt. Vi kan inte ta ställning och då är det rimligaste att låta saker fortsätta som de är.

Demokrati är ett resultat av att vi inte har någon universell måttstock om vad som är vettigt eller inte. Har vi något annat val än att fortsätta låta dårar och professorer bestämma lika mycket?

Europas mest konservativt kristna land hyllar "antikrist"

Polen är ett av de länder i Europa som har hårdast lagstiftning i kring anti-religiositet. Samtidigt är anti-kristna Behemoth ett av de största banden. Lustigt ”sammanträffande”.

Medan jag sitter och fnissar åt detta lyssnar jag på Behemoth, som är bland de bättre inom death metal i dag. Lite snyggare, lite mer välskrivet och betydligt mer påkostat än gängse.

I en intevju med sångaren i tidningen Close-Up läste jag att en företrädare för en tok-religiös grupp försökt jävlas med Behemoth och dessutom kallat dem kriminella. Då drog bandet politikern inför rätta och vann processen! Han försökte senare att få dem dömda för hädelse (det krävs att en viss mängd människor känner sig ”kränkta” för att förklara enkelt), men fick inte ihop nog med folk.

Go Behemoth. Instämmer i ”Religion är den största begränsningen en fri människa kan leva under”, som bandets sångare Nergal säger i den här intervjun. Dock tycker jag det ändå är upp till var och en med religion.

Video nedan:

Låg abstraktionsnivå

För tio år sedan kunde jag njuta av abstrakta diskussioner för abstraktionens skull. I dag är jag istället ytterst jordnära i mina tankar.

Vad har ändrats genom åren?
Jag har insett min egen dödlighet.
Jag har fått en social situation som i mycket innebär att lösa diverse vardagsproblem.
Jag har också allt mer blivit övertygad om en stor del av filosofi som menlös hjärngympa (nej, inte allt).
Sedan har jag blivit mer målinriktad. Drivs mer sällan av förströelse än förut.

Numera finner jag diskussioner av typen ”Ponera att X. Vad får det för följder om vi antar att Y och Z?” meningslösa, så vida det inte rör sig om problemlösning. Därmed inte sagt att hjärngympa är dåligt, för det är det ju inte. Däremot ointressant.

Varför komma ut?

Jag förstår inte vitsen med att ”komma ut”. Varför ska någon känna sig skyldig att delge en sexuell läggning?Vad finns det för relevans?

Är det skam? ”Förlåt mig, mina vänner – jag är inte som de flesta”. Ser vi den andra sidan av flockmentalitet här?

I dag är det kanske mindre kontroversiellt att komma ut, men ändå – det är var och ens ensak vad man tänder på och bör inte ha inverkan inom något annat område än det privata.

Bloggandet mer sansat?

Jag får för mig att det bloggas mindre nuförtiden lite varstans. För bara ett år sedan var det skillnad.

Nu ser jag inte det här som något dåligt. Jag skriver själv betydligt färre bloggposter än jag brukade, och läser betydligt färre bloggar för den delen (vilket kan ha gett en skev uppfattning om aktiviteten på annat håll – naturligtvis).

Men ändå: jag tror att trenden har blivit en normalitet, och att många slutat för att det inte är nytt längre. Eller för att de helt enkelt tröttnade. De politiska bloggarna bör undantas. Där finns det ju åsikter för jämnan. Klarar själv inte riktigt av dem. Det är för mycket länkande till höger och vänster och diverse saker att hålla sig ajour med. Nu pratar jag alltså om de större politiska bloggarna.

Bloggvärlden har utvecklats och blivit en seriös del av media. När jag började 2005 skrev jag inte ens för att någon skulle läsa det. ”Vem bryr sig om den här skiten?” frågade jag mig. Och visst, jag har ju inte så många fler besökare nu än då. 20-30 om dagen plus ett okänt antal via RSS-läsare.

Påminnelser om pärlor i svärtan

Det är lätt att fokusera på eländet i livet, vedermödorna och misslyckandena. Och även om dessa fällor undviks är det en annan utmaning att inte alltid sträva bortåt.

Jag ser filmen Ink. Det borde ni också göra. Från att först få den där irriterande, men ack så njutbara, känslan av obegriplighet – till att förstå, och ta till sig. Och bli berörd. Tänka att ”Just jävlar”. Då är det bra film. Inte ofta jag tipsar om film här. Tror det var Into The Wild sist.

I vilket fall, Ink. Den får mig att inse, än en gång, att livet är förgängligt liksom jag själv. Alla njutbara stunder, kommer aldrig åter. Gång på gång skapas de, som misslyckade piratkopior, utifrån minnen – mer och mer fel för varje år som går. Den som ständigt vill vidare, vill ha utveckling och personlig vinning, riskerar att gå miste om det lilla som händer just nu.

Krama de som gör dig glad redan i dag. Tacksamhet är rätt poänglöst i efterhand.

Fokusering på slutet

Vissa nätter kan jag fortfarande bli överrumplad av tanken på hur bräcklig jag är som människa. Hur snabbt det kan gå från liv till intet.

Jag ligger ofta i sängen, tänker mig utanför kroppen som en kamera snarare än en ande. Zoomar in mot kroppen, mot det lilla hjärtat. Jag tänker på att det kan stanna i princip när som helst, utan att jag kan hinna laga det och fortsätta. Klick, som en nattlampa som släcks.

Det är obehagligt, men mitt vapen är apati. Om jag inte säger till mig själv, övertygande och förljuget ”Jag bryr mig inte – livet är bara en pipa snus”, då är det förlorat. Då vaknar ångesten och klämmer ihop min mage till en liten tuss.

”Hur ska någon som jag kunna dö?”. Jag frågar mig det. Och så inser jag att jag, lilla jag, ju inte har gjort några större avtryck på jordskorpan.

Apropå svininfluensan…

…så har jag nu insett vad vitsen med att vaccinera sig är.

Det är nämligen inte för att DU ska slippa sjukdom du ska vaccinera dig, utan för att smittan inte ska spridas. Det förklarar varför myndigheter och medier ligger på, trots att sjukdomen i sig inte tycks vara speciellt farlig. De vill få ner spridningen, så att samhället inte drabbas av massjukskrivningar.

Kanske är jag korkad, men det är först nu jag förstått det här. Anledningen är att media driver på skrämselpropagandan så till den milda grad, att sjukdomen ju faktiskt verkar farlig – skymmer sikten för det verkliga argumentet. Och varför då? Jo, för att folk inte köper solidaritetsargumentet. ”Jag skiter väl i om grannen blir sjuk. Om jag blir sjuk ska jag fan smitta honom ändå!”.

Liksom med politik är det egot man ska vädja till, för då lyssnar folk. Enda sättet att vädja till egot i det här fallet är att få sjukdomen att verka farligare än den är. ”Tänk om jag dör! Jag måste vaccinera mig!”.

Om jag ska vaccinera mig? Nej, det blir nog inte så. Får undvika folk lite mer än vanligt och tvätta händerna lite oftare, få se vad som händer.