Vidare mot evigheten

Ännu ett år har gått. Denna gång med en betydligt stillsammare avslutning än förra gången.

Baconlindade champinjon/persilje-fyllda kycklingfiléer och klyftpotatis tillagades av min kära fru. Vi åt det, och jag drack lite tjeckiskt öl i stillsam njutartakt. Därefter spelade vi lite Wii, tittade sedan lite förstrött på en dokumentär om Monty Python och därefter på en om Marlon Brando. Ägnade oss åt varandra och pratade lite framtid. Jag insåg än en gång att jag känner mig vilsen.

2008 startade jag företag och blev far. 2009 köpte jag hus och gifte mig. Känns lite svårt att toppa dessa livsomvälvande händelser, men det är inte heller min ambition. Som sagt känner jag mig vilsen, och det behövs något nytt i livet. Jag vet inte vad just nu. Dock börjar jag inse vikten av att prioritera vissa projekt. Att ha 100 saker på gång samtidigt, som inte hinns med, är poänglöst.

2010 kommer att bli en helt annan typ av år än de två föregående. Just för att de stora händelserna är avklarade, och för att det är så mycket struktur på allting numera. Vilket förhoppningsvis ger utrymme för en del eftertanke kring mig själv och åt vilket håll jag vill styra mitt liv.

Kanske är det dags att satsa på mig själv, efter alla dessa år som vägledare, coach och samordnare.

Ibland upp, ibland ner

Ett återkommande misstag i ”vägar till ett bättre liv”-program är att föreslå ”positivt tänkande” som ett ständigt mål, oavsett vad.
Att ljuga för sig själv för att skapa nya tankevanor; nöta in ”positivt tänkande”, är inte enbart av ondo. För notoriska pessimister och personer som inte mår bra om de inte mår dåligt kan det rentav vara riktigt bra. Men någon måtta måste det vara.
Anledningen: den som alltid tänker ”positivt” är inte beredd på ett nederlag. Varken på själva nederlaget eller hur det ska hanteras. Härifrån tänker jag förresten kalla det konstruktivt tänkande istället.
Mitt råd är att helt enkelt acceptera att livet ibland suger. Inte värdera det och förbanna det, utan helt enkelt ta emot skiten rakt i ansiktet och bara nickande tänka ”jahapp, så kan det vara ja”. För ibland suger det, kort och gott – och det är inget man kan göra åt saken. Att acceptera är konstruktivt.
Världen är inte rättvis, och alla är inte lika talangfulla. Förmodligen finns det någon som är bättre på det du gör, inom vart och ett av dina huvudområden (därmed inte sagt att du blir slagen inom alla ”dina” områden av en och samma person!). Det måste accepteras för att kunna leva. Samma sak är det med motgångar: de händer – gör dig van vid det. Här kan man prata om konstruktivt tänkande på allvar.

Obetydlig

Äldre släktingar snuddar vid döden. Då snuddar även jag vid den ofrånkomliga undergången.

Den stabila tryggheten känns evig för ett barn, men i själva verket är vi pappersdockor på väg mot en kakelugn.

Jag blev nedslagen av dessa tankar för bara fem år sedan. Nu höjer de istället livsglädjen. Medvetenheten ger extra styrka att klamra fast vid avgrundens rand, tänka gynnsamma tankar och dra nytta av mitt tomtebloss till existens.

Ingen evighet väntar. Bara maskar. Jag kommer att förgylla deras liv.

God jul, för övrigt.

Jag är en mörksens man

Jag lyssnade på radio i går. Inte ofta det händer, men nu blev det en halvtimme på väg till möte. Programmet handlade om natten och mörkrets betydelse och ingick i något som jag tror kallades Vetenskapstimmen.

Fråga mig inte om kanaler och liknande. Men det bör ha varit P1 eller P2 då bristen på människor som skrattade rakt in i mikrofonen var påtaglig.

I alla fall… En professor av något slag pratade om hur människor på landsbygden är rädda för ljus, medan stadsmänniskor är rädda för mörker. ”Nuförtiden kan man när som helst framkalla ljus genom att klicka på en knapp” sa mannen, som jag aldrig uppfattade namnet på. Han påpekade också att det i princip inte händer numera, att någon går ut för att se på stjärnhimlen. I alla fall inte den som bor i storstad (för det lär inte kunna gå att se så många stjärnor ändå).

Mörker är vila. Det sa professorn också. Själv tycker jag mycket om mörkret. Kanske just för att innerst inne är inställd på den klassiska dygnsrytmen. Mörkret är befriande just för att ”de andra” har tystnat och somnat då. För att jag kan sitta själv uppe och tänka klarare.

I 24-timmarssamhället är det aldrig tyst och stilla. Ljust dygnet runt, i princip, och bilar och väsen likaså. Kanske är det därför jag trivs bättre på landsbygden. För att det finns fler som är inställda på den klassiska dygnsrytmen, och som går och lägger sig. Och för att det är mörkt utanför fönstret på natten, inga bilar och inget sorl.

Här ute syns stjärnhimlen mycket tydligt.

Öde och mening

Jag har mina ämnen, som jag återkommer till. Ett av dem är ödet och mening.

”Det var meningen” kastar folk ur sig lite hur som helst. Ofta kan jag tänka mig att det inte betyder något annat än ”Det var ett kul sammanträffande” med en ironisk touch, utan att den som säger det tror att någon varelse från en annan dimension har en dold avsikt. Så kan man ju hantera ett nederlag, exempelvis. ”Nehej, jag fick inte jobbet – då var det inte meningen att jag skulle ha det”.

Sedan finns det de som faktiskt tror på allvar att gudar och liknande ingriper i valet av bil, färgen på kalsonger och liknande (om jag var gud skulle jag knappast bry mig om dylikt). Eller att de fördröjer vissa händelser, just för att den där lilla människan ska missa dem och istället få tag på en ännu snyggare jacka (eller vad det nu kan röra sig om). Men det måste vara händelser som gagnar personen. Att mista ett ben skulle aldrig kunna vara meningen, enligt detta new age-aktiga sätt att se på saker och ting. Sen kan man förstås fundera på varför inte människor görs odödliga, så att gudarna slipper oroa sig (så skulle jag göra med mina anhängare om jag var gud – och även ta cancel om de lämnade mig).

Determinism är en sak som jag kan smälta. Varje val som görs bestäms av tidigare. Det betyder att du egentligen aldrig väljer – det bara verkar så. Du är slav under dina tidigare val (som du inte heller haft möjlighet att kontrollera!). Nåja, det kan bli absurt när det dras till sin spets. Det finns mildare varianter av determinism. Fatalism, som också förnekar fri vilja, är något annat. Enligt den synen är hela livet förutbestämt generationer innan du ens var en önskan om rajtan-tajtan hos din mor och far. Ja, eller närhelst guden/gudinnan som funderat ut ditt öde behagar göra verklighet av sina planer.

Jag skulle inte säga att de som till vardags tror på ”ödet” och ”mening” bekänner sig till vare sig determinister eller fatalister. Nej, här handlar det bara om den vanliga fulgroggen av livsåskådningar, med målet att skapa en friktionsfri tillvaro i tanken. Litet personligt ansvar, och möjlighet att tolka allt till egen fördel. Dessutom med möjlighet att säga ”Ja, man vet aldrig… Ingen vet säkert” som svar på varje ifrågasättande av detta så kallade ödestroende.

Jag har märkt en benägenhet hos personer som tror på ”ödet” och ”mening” att läsa ihop lösryckta händelser i tillvaron till en enda sörja av irrationell kausalitet. Exempelvis kan en hare vid sidan av vägen på väg hem från jobbet bli en budbärare från gudomligheter. Budskapet: Kör saktare. Sedan, när föraren kommer hem, läser han tidningen och ser att en olycka inträffat längs den väg han just åkt. ”Den där haren varnade mig”. Samma sak har jag noterat även kring konspirationsteorier. Det är någon som gör något fördolt, men konspirationsteoretikern är det där fördolda på spåren. Ser saker som ingen annan ser, och ingen annan vet att han vet. En låtsaslek som skapar spänning i tillvaron.

Ödesmänniskorna och konspirationsteoretikerna har det gemensamt att de saknar svar. ”Vem skulle ha sänt haren som varning?”, ”Hur vet du att du tolkade haren rätt?”, ”Varför skickar din gud inte ett tydligare budskap, via tordönsröst som ekar över nejden?”. Det vridna här är att brist på förklaringar och teorier tolkas som något positivt. Kanske är det rentav den där Varelsen Från En Annan Dimensions syfte att få sina skyddslingar att tänka efter, och testa dem – då är ju tvivel och brist på fakta perfekt. Så länge ingen vet är det bra, för då finns det chanser att de där tråkiga naturalisterna har fel. För konspirationsteoretikern är brist på svar naturligtvis ett tecken på att Illuminati tystat ner alltihop.

Här är förresten en konspirations-sajt som är helt på allvar. Underhållande läsning.

Jag känner mig inte som en skogsman

Här sitter jag vid köksbordet i ett hus som värms upp av jordvärme. Jag har knappt varit utanför dörren på en vecka, och känner mig knappast som en skogsman.

Det kan lätt gå romantisk inflation i det här med att bo på glesbygden. Man sitter och ser ut över staden. Drömmer sig bort till en stuga som värms med vedeldning i en kamin. Kokt kaffe, helst över öppen eld. Och så vildmark så långt ögat når. Sådär som det är på film. Snöskottning, vedhuggning och dylikt är aldrig svettigt elände som ingen vill göra – det är pittoreska inslag i tillvaron som görs med nöje och tacksamhet.

Instängd i lägenheten i staden förbannade jag denna stad, och alla andra städer – och alla människor som bodde där. Speciellt de som vågade borra i väggar, ställa sopor i trappuppgångar och möblera om mitt i nätterna (lät det som i alla fall). Längtade bort. Kanske längtade jag mer bort från människor än till glesbygd, men det var båda delar som lockade. Född och uppväxt i skogen som jag är känns det rätt att bo här – och nu har jag ju testat alternativet, fått utifrånperspektiv.

Nu sitter jag här, vid mitt köksbord, och är nöjd över att de där grannarna försvann. En lättnad helt klart, för folkilskna enstöringar som jag. Men jag lever ändå ungefär som när jag bodde i lägenhet – gick bara ut för att handla eller för en enstaka promenad. Alla de där vandringsturerna i skogen blir bara inte av. Jordvärme, inte vedeldad kamin (tack och lov) och så kaffe bryggt i perkulator. Det är att det är längre till folk (och affärer med nattöppet) som är skillnaden.

Tvättäkta ”lantisar” går förresten sällan eller aldrig. Inga vandringar där inte. Bilen är det som gäller om sträckan är längre än 50 meter. Gubbarna häromkring glider omkring i jeepar, iklädda jägarkläder och stora stövlar – och keps så klart. De stannar på byvägarna från varsitt håll, vevar ner rutorna och pratar en stund. Nedvevad ruta är det närmaste friluftsliv de kommer bortsett från åkturerna med fyrhjuling runt byn. Om jag sticker ut här? Ja, men så länge jag hejar på folk är jag accepterad.

Vad gör du som mångmiljonär?

Jag läste en bra krönika av Johan Hakelius. Han tror inte på det här med att folk skulle sluta jobba om de blev löjligt rika. Nej, de flesta skulle nog inte det.

Själv skulle jag inte må bra av att bara glida omkring på nöjen. Att skapa är ett av mina stora favoritsysselsättningar i livet – och då spelar det egentligen ingen roll om det är att limma ihop stenar till troll, skriva, göra musik eller tälja trägubbar.

En tät skogsman skulle nog resa betydligt mer, lite hitåt och ditåt – utan krav på värme. Men inte utan att skriva eller något liknande under tiden. Jag skulle väl kunna jobba ideellt också. Men sätta mig ner på röven och spela World of Warcraft resten av livet? Nej.

En period av icke-kreativitet i kombination med intensivt dataspelande utlöste faktiskt en livskris när jag var 26. Så jag vet hur det skulle kunna kännas, ungefär. Men inget ont om dataspelande – det är ju trevligt om det inte är den enda sysselsättningen.

Arbete är inte bara försörjning, speciellt inte i det här landet. Arbete är identitet också. Och så skapar det en känsla av mening, tillhörighet och trygghet – en illusion av att vår existens är för evigt i ett odödligt och oföränderligt universum där alla lever lyckliga i alla sina dagar.

Den inflytelserike Skogsmannen

Mannen från skogarna är en förhållandevis inflytelserik blogg. Endast 27 procent av Sveriges bloggar är mer inflytelserika.

Ja, om man nu får tro en herre vid namn Ted Valentin, som kontaktade mig (i reklamsyfte för sin site) angående min nedlagda blogg. Se själva här vad det står om den här bloggen.

Jag känner mig inte speciellt inflytelserik, och är det nog inte heller. Ska undersöka hur detta mäts. Men ok, då finns det i alla fall chans att någon snubblar över bloggen ibland – och det får man ju vara nöjd med.

Här står lite mer om rankingen.

Sällskap i skogen

Jag blir en alltmer utpräglad glesbygdsprofil. Nu ska min kompanjon i företaget också flytta hit ut, och jag förmodar att det än mer skyndar på processen.

En vän som läser bloggen besökte mig och påpekade att här ju inte alls var så mycket vildmark som han hade trott. Nej, jag bor inte i en skogskoja mitt i ensligheten. Fast jag kan tänka mig att den här bloggen lätt ger den missvisande uppfattningen. Dock är det bara en kilometer till storskog med varg, björn, älg och naturskitare.

Jag bor alltså i en liten by, med cirka 200 invånare. Det finns inga butiker precis här, men alla form av moderniteter finns inom avstånd. Två-tre kilometer till närmaste affär exempelvis, och närmaste stad ligger bara två mil bort. Men det kanske låter ociviliserat ändå?

Byn är en sån där ”alla känner alla”, vilket jag inte tyckte om som ung. Då ville jag helst försvinna in i skuggorna och betrakta saker på avstånd. Snöskottning, vedhuggning och andra kommenderingar från min far gjorde att jag flyttade till stadsmiljö snarast. Sedan utvecklades jag, och återvände sedermera med en bortarbetad olust för att hamna i centrum och bli igenkänd (dåligt självförtroende som försvann, helt enkelt).

Mitt arbete sköts ofta hemifrån, med översikt över byvägen (som inte är asfalterad). Sedan starten av företaget har jag regelbundet pendlat in till staden och arbetat, eftersom vi har kontor där och min kompanjon bor där. Men nu ska han också flytta ut hit. Inte till samma by, men väl i området.

Följden blir förmodligen färre stadsbesök – inte mig emot. Dessutom innebär flytten av företaget att vi kan göra allvar av planerna på att ta in landsbygdsutveckling i företaget. Med dagens teknik går det rätt enkelt att se till så att fler kan bo så här, om de vill. Dessutom går det att skapa bättre förutsättningar för folk inifrån städer att göra smidiga ”eko-turist”-resor till svampskogar, fiskevatten och naturupplevelser.

Är vitsen att skrämma folk?

”Men det kan komma en våg till!”. Jag blir förbannad när jag läser det. Ja, vi kan dö i bilolyckor eller få stroke varje dag också. Och har vi riktig otur trillar himlen ner i skallen på oss också, som han hövdingen i Asterix trodde.

Vad är vitsen med att skrämma upp folk? Det kan jag inte förstå, min bakgrund inom tidningsvärlden till trots. Rädda människor gör dumma saker.

Men visst, rädda människor är också angelägna om att det farliga inte händer dem, och därför vill de förstås se tecken på att så blir fallet. Det får de inte, och därför köper de kvällstidningar dagen efter också.

Den viktigaste frågan just nu är varför jag envisas med att läsa kvällstidningar, och än mer slösa energi på att bry mig.