Öde och mening

Jag har mina ämnen, som jag återkommer till. Ett av dem är ödet och mening.

”Det var meningen” kastar folk ur sig lite hur som helst. Ofta kan jag tänka mig att det inte betyder något annat än ”Det var ett kul sammanträffande” med en ironisk touch, utan att den som säger det tror att någon varelse från en annan dimension har en dold avsikt. Så kan man ju hantera ett nederlag, exempelvis. ”Nehej, jag fick inte jobbet – då var det inte meningen att jag skulle ha det”.

Sedan finns det de som faktiskt tror på allvar att gudar och liknande ingriper i valet av bil, färgen på kalsonger och liknande (om jag var gud skulle jag knappast bry mig om dylikt). Eller att de fördröjer vissa händelser, just för att den där lilla människan ska missa dem och istället få tag på en ännu snyggare jacka (eller vad det nu kan röra sig om). Men det måste vara händelser som gagnar personen. Att mista ett ben skulle aldrig kunna vara meningen, enligt detta new age-aktiga sätt att se på saker och ting. Sen kan man förstås fundera på varför inte människor görs odödliga, så att gudarna slipper oroa sig (så skulle jag göra med mina anhängare om jag var gud – och även ta cancel om de lämnade mig).

Determinism är en sak som jag kan smälta. Varje val som görs bestäms av tidigare. Det betyder att du egentligen aldrig väljer – det bara verkar så. Du är slav under dina tidigare val (som du inte heller haft möjlighet att kontrollera!). Nåja, det kan bli absurt när det dras till sin spets. Det finns mildare varianter av determinism. Fatalism, som också förnekar fri vilja, är något annat. Enligt den synen är hela livet förutbestämt generationer innan du ens var en önskan om rajtan-tajtan hos din mor och far. Ja, eller närhelst guden/gudinnan som funderat ut ditt öde behagar göra verklighet av sina planer.

Jag skulle inte säga att de som till vardags tror på ”ödet” och ”mening” bekänner sig till vare sig determinister eller fatalister. Nej, här handlar det bara om den vanliga fulgroggen av livsåskådningar, med målet att skapa en friktionsfri tillvaro i tanken. Litet personligt ansvar, och möjlighet att tolka allt till egen fördel. Dessutom med möjlighet att säga ”Ja, man vet aldrig… Ingen vet säkert” som svar på varje ifrågasättande av detta så kallade ödestroende.

Jag har märkt en benägenhet hos personer som tror på ”ödet” och ”mening” att läsa ihop lösryckta händelser i tillvaron till en enda sörja av irrationell kausalitet. Exempelvis kan en hare vid sidan av vägen på väg hem från jobbet bli en budbärare från gudomligheter. Budskapet: Kör saktare. Sedan, när föraren kommer hem, läser han tidningen och ser att en olycka inträffat längs den väg han just åkt. ”Den där haren varnade mig”. Samma sak har jag noterat även kring konspirationsteorier. Det är någon som gör något fördolt, men konspirationsteoretikern är det där fördolda på spåren. Ser saker som ingen annan ser, och ingen annan vet att han vet. En låtsaslek som skapar spänning i tillvaron.

Ödesmänniskorna och konspirationsteoretikerna har det gemensamt att de saknar svar. ”Vem skulle ha sänt haren som varning?”, ”Hur vet du att du tolkade haren rätt?”, ”Varför skickar din gud inte ett tydligare budskap, via tordönsröst som ekar över nejden?”. Det vridna här är att brist på förklaringar och teorier tolkas som något positivt. Kanske är det rentav den där Varelsen Från En Annan Dimensions syfte att få sina skyddslingar att tänka efter, och testa dem – då är ju tvivel och brist på fakta perfekt. Så länge ingen vet är det bra, för då finns det chanser att de där tråkiga naturalisterna har fel. För konspirationsteoretikern är brist på svar naturligtvis ett tecken på att Illuminati tystat ner alltihop.

Här är förresten en konspirations-sajt som är helt på allvar. Underhållande läsning.

Annonser

4 reaktioner på ”Öde och mening

  1. Jag funderar ofta i de där banorna själv men kan inte lyckas övertyga mig om att det är nonsens helt och hållet. Hur man än vänder och vrider på saker och ting blir det ibland på tok för många "sammanträffanden" för att man inte skall tvivla. Oftast ser jag det i cirklar som sluts. Historiska händelser som kopplas samman med saker som sker idag med ett resultat som är helt logiskt. Ungefär som ett plus ett blir två. Bara det att det kan gå åratal mellan tillsynes obetydliga händelser. Svårt att finna logik i logiken ungefär.

  2. Sambanden syns ju alltid efteråt. Det är en tankefälla. En rad händelser inträffar i ett liv, och den gemensamma nämnaren är den som upplever dem. Jag tror det är lätt att läsa in för mycket. Det mesta leder ju till något, och det som inte gör det tänker du inte på.

  3. Jag tror inte heller på ödet, isåfall skulle alla våra ansträngningar vara förgäves, däremot tror jag på begreppet synkronicitet myntat av CGJung, dvs att det finns en underliggande "intelligens" eller "medvetande" som genomsyrar allting och som "pushar" för en viss typ av utveckling genom olika sammanträffanden. Men liksom Jung är jag rätt flummig 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s