Jag är en mörksens man

Jag lyssnade på radio i går. Inte ofta det händer, men nu blev det en halvtimme på väg till möte. Programmet handlade om natten och mörkrets betydelse och ingick i något som jag tror kallades Vetenskapstimmen.

Fråga mig inte om kanaler och liknande. Men det bör ha varit P1 eller P2 då bristen på människor som skrattade rakt in i mikrofonen var påtaglig.

I alla fall… En professor av något slag pratade om hur människor på landsbygden är rädda för ljus, medan stadsmänniskor är rädda för mörker. ”Nuförtiden kan man när som helst framkalla ljus genom att klicka på en knapp” sa mannen, som jag aldrig uppfattade namnet på. Han påpekade också att det i princip inte händer numera, att någon går ut för att se på stjärnhimlen. I alla fall inte den som bor i storstad (för det lär inte kunna gå att se så många stjärnor ändå).

Mörker är vila. Det sa professorn också. Själv tycker jag mycket om mörkret. Kanske just för att innerst inne är inställd på den klassiska dygnsrytmen. Mörkret är befriande just för att ”de andra” har tystnat och somnat då. För att jag kan sitta själv uppe och tänka klarare.

I 24-timmarssamhället är det aldrig tyst och stilla. Ljust dygnet runt, i princip, och bilar och väsen likaså. Kanske är det därför jag trivs bättre på landsbygden. För att det finns fler som är inställda på den klassiska dygnsrytmen, och som går och lägger sig. Och för att det är mörkt utanför fönstret på natten, inga bilar och inget sorl.

Här ute syns stjärnhimlen mycket tydligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s