Vem är friast?

Fattig eller rik, vem är friast?

Jag vet att det är tusen aspekter att ta hänsyn till, och det går att ställa en massa frågor om vad frihet egentligen är. Men hur resonerar du? Skapa dina egna definitioner.

Den som är rik kan göra ”vad som helst” utan att ta hänsyn till ekonomin, men måste ändå ha kontroll för att inte mista allt. Den som är fattig har å andra sidan inget att förlora, men balanserar vid desperationens rand.

”Pengar är oviktiga, det är lyckan som avgör” brukar det heta. Jag kan dock inte bortse från att pengar och välmående hör ihop. Och är det inte pengar så är det åtminstone andra faktorer som kan kallas ekonomiska.

Personligen tänker jag mig att mellanläget bör vara sämst. Den som varken är rik eller fattig är aldrig helt fri på något sätt. Hotet från fattigdomen skrämmer, och frustrationen över bristen på rikedom (och hunger efter den) ger ett allmänt missnöje med livet.

Annonser

Släpp kontrollen

Jag återupptäcker en gammal insikt: det är roligare att leva om man släpper kontrollen.

Det är komplicerat att vara kontrollfreak och samtidigt sträva efter personlig frihet. Dessa två sidor ligger oftast i fejd med varandra. Det går dock att kompromissa genom att medvetet släppa kontrollen.

Nu har jag släppt en del ansvar inom arbetet, och det känns bra att slippa detta. Samtidigt tror jag den person som får mer ansvar är glad över att slippa en ”nanny”.

Mitt ideal är ändå en situation där var och en tar ansvar för sig själv, samtidigt som samarbeten fungerar bra. Inget tvång från mig eller på mig – perfekt.

Ansvar ger stress och krav på kontroll. Släpp på detta och molnen skingrar sig.

Selektiv hörsel

Jag fick tulpaner av mormor när jag fyllde år. På köpet levererades verbala skötselråd, och jag stängde av informationsintaget – i vanlig ordning. Vem bryr sig om varför det ska i potatismjöl i vattnet – blommorna kommer att dö i vilket fall.

Nämnde det där efteråt till min fru, som genast kände igen beteendet. ”Det är därför du inte hör vad jag säger ibland”, sade hon med klander i ton och bisterhet i minspel.

Jag försökte försvara mig med att jag har svårt att lyssna på något som är ointressant, men där var loppet egentligen kört för mig redan.

Istället ifrågasatte jag det hela: ska man lyssna på något och spela intresserad bara för att vara snäll? Är inte det att betrakta som lögn? Hos mig är lögn bland det fulaste som finns – åtminstone så länge det är närstående som blir förda bakom ljuset (jag har inga problem med att ljuga för de jag inte respekterar, eller de som jävlats med mig).

Jag körde fast i tankarna därefter. Kanske borde jag lyssna på alla lika mycket, i sann ”demokratisk” anda? Döma från fall till fall.

Vad säger ni?

Mina tulpaner - som inte har något potatismjöl i sitt vatten.

Skogen på vintern

Längdskidor ger en helt överlägsen upplevelse av skogen vintertid. Jag åkte några kilometer och knäppte några bilder längs vägen.

Snön bäddar in marken i ett ljuddämpande fluff som ger en näst intill ljudlös tillvaro för den som står stilla. Skidorna glider lätt fram, även om de sjunker ner ibland – men detta är inte ens i närheten av det eländiga pulsandet.

Den frusna älven.

Jag åker över den frusna älven och tänker på att jag gör skäl för titeln skogsman. Ångrar mig när jag tänker på mina moderna och sportiga kläder (nåja, inte så farligt), och på mina skidor som är långt ifrån vad herrar som Vasa åkte på. Men jag är ändå en modern skogsman. Tänker inte använda kläder och utrustning från medeltiden för att leva ut någon romantisk dröm. Jag är en naturälskare, ingen lajvare.

Snön bäddar in världen i ljuddämpande fluff.

Inne i den täta skogen ser jag spår från diverse djur. Rådjur, hare, räv och älg. Inga vargspår dock – det hade kittlat en aning. Jag har faktiskt sett både varg och björn. Vargen var mitt i byn för kanske 15 år sedan nu. Stod och krafsade i vägen i jakt på mat. En mager gammal stackare som inte ens skrämde hunden jag hade med mig. Vargen blev förresten inte rädd för oss heller, trots att vi stod 50 meter ifrån den.

Cirkeln är sluten

Jag har nu importerat alla inlägg även från min första blogg. Alla blogginlägg, förutom några dikter, jag skrivit sedan starten mars 2005 finns här inne.

Märker till min fasa att jag länge körde utan kategorier. Okategoriserat innehåller 300 inlägg. Det suckade jag åt, men får väl sortera vad det lider.

Läste vad jag skrev om i starten. Mer ungdomligt upprorisk och provocerande i ton, minsann. Men det var enbart roande. Se själva ett smakprov.

Malen mot flamman

Jag är malen som dras mot flamman. Han som inget tror, men trivs i närheten av andra som gör.

Min brist på något att brinna för kompenserar jag med att umgås med andra som brinner. I deras närhet känns det nästan som om jag också är en eldsjäl. Men det är jag inte.

För mycket tvivel. För många spridda skurar av intressen.

Däremot fungerar jag väldigt väl som rådgivare, och som katalysator för idéer.

Det behöver inte bara gälla idéer och drömmar. Även troende lockar mig, även om jag själv tycks oförmögen att tro på något ”högre”. Minns speciellt ett tillfälle, då jag var hembjuden till pingstvänner för diskussion och te. En av de bättre diskussionerna jag haft, faktiskt.

Märkligt nog känner jag mig närmare troende människor än de som rycker på axlarna och resonerar att ”livet är en lek”. Är det möjligen tendensen att ta livet på (för?) stort allvar?

Elände

Det ser ut som om 2010, åtminstone inledningsvis, blir ett prövningarnas år. Ekonomiskt – vilket påverkar det mesta.

Nu gäller det att inte låta eländets röster lura en i fördärvet. Tänka konstruktivt och dra nytta av vad som än händer. Det är lätt att bli en trygghetsnarkoman och gnällspik, och samtidigt se förändringar som hot enbart.

I slutändan är det de närmaste som betyder mest, och det behöver jag påminna mig om.

Välkommen

Då har jag en ny blogg, som fortsätter på ett gammalt spår.

Jag hälsar er välkomna hit, gamla som nya. För tillfället har jag inget vettigt att skriva, och går därför och lägger mig istället.

Skogsmannen mot nya "skogar"?

Jag har planer på att flytta denna blogg till WordPress. Där finns större möjligheter och dessutom är det dags för något nytt.

Har någon exporterat mellan Blogspot och WordPress förut? Om så är fallet: är det smärtfritt?

Nu är det inte säkert att jag gör slag i saken. Kan ju hända att det finns anledningar att stanna som jag inte känner till.

Det jag saknar med Blogspot är besöksstatistik främst. Tro det eller ej, men det verkar ej finnas på Blogspot. Jag använder mig istället av Bloggtoppens statistik, som verkar vara ur funktion allt oftare.

Och ja, det spelar roll hur många besökare man får som bloggare. Även om större delen skulle vara bots ger det en känsla av att vara läst – och det är ju för att bli läst som man bloggar. Annars kunde texterna lika gärna ligga i datorn.

Om trons natur

Här är en utlovad fortsättning på det förra inlägget om tro.

Jag var uppenbarligen otydlig med vad jag ville ha sagt, vilket syns i kommentarsfältet till det förra inlägget. Precis som min gamle filosofilärare anser jag att bristande förståelse ofta är förklararens fel, och därför ska jag nu försöka förklara vad jag menade (och inte):

  • Jag menade inte att det krävs bevis för tro. Bevis är det som skiljer tro från vetande. Övertygelsen är det som krävs för tro, enligt mig. Den kan då komma från känslor, droger eller hallucinationer; det är den inre känslan av att vara övertygad som är viktig.
  • Jag försökte inte heller kritisera de som tror på något sätt denna gång (vilket jag har gjort förr, och därmed är det inte konstigt att anta mig ha den positionen).
Min utgångspunkt är i mycket språklig/språkfilosofisk. Det mesta jag skriver om som tangerar vetenskap har den karaktären. Så även denna gång. Tro som begrepp var vad jag pratade om.

Jag skiljer mellan:

  1. Önskan
  2. Tro
  3. Vetande
Önskan är vad en person vill att ska vara fallet. Önskan behöver inte ha något som helst med någon form av verklighet att göra.

Tro är övertygelse. Här finns det ett rimligt skäl som anledning, nämligen övertygelsen. Om övertygelsen har någon verklighetskoppling eller inte är irrelevant.

Och så har vi vetande, som i strikt mening bara kan gälla logiska sanningar (enligt min uppfattning). Oftast används dock vetande även om tills vidare-sanningar, som kan ändras med utökad kunskap. Det bör rimligen ha gått att veta att jorden är platt på den tiden då jorden ansågs vara platt. Och då menar jag just då, när det var den etablerade ”sanningen”. Det är vettigt att använda vetande på det sättet, eftersom ordet annars skulle bli oanvändbart.

Tillbaks till tro:
Vad jag menade var att en trossats ska, med nödvändighet, kunna ersätta X i en mening av följande typ:
Jag tror att X är sant.

X kan vara ”Jultomten finns”, ”Reinkarnation existerar”, ”Gud har skapat jorden”, ”Gud är ingen varelse – utan en energi som finns i allt” och så vidare. Även betydligt mer komplexa satser än så, som hela skapelseberättelser, myter och annat.

X kan inte vara ”Jag vet inte”, ”Vad som helst” och liknande satser. Det är orimligt, och framförallt helt utan poäng, att säga något sådant. Men visst händer det, ofta, att människor säger sig ha en tro utan att ens kunna säga om det är en gud, aliens, energier eller vad det ens handlar om för typ av fenomen. Och det är därför jag överhuvudtaget skrev inlägget.

Jag fick några exempel under förra inlägget som ”något gudomligt”. Det är dock inget problem för mitt sätt att se på tro, då ”något gudomligt” visar att personen i fråga då redan angivit sig som troende att ”något” finns och att detta ”något” är gudomligt (till skillnad från en rosa icke-gudomlig plastanka etc).

”Jag tror på något, men vet inte vad” är samma sak som att säga ”Jag vet inte vad jag tror på”, vilket är samma som att säga ”Jag har ingen tro”. Så fort ”något” ändras och blir det minsta, vagaste, lilla fragment av en definition är det tro. ”Jag tror att det finns något högre stående än människan” är också tro och visst kan det vara vad vissa menar när de vagt säger sig tro på ”något”.