Malen mot flamman

Jag är malen som dras mot flamman. Han som inget tror, men trivs i närheten av andra som gör.

Min brist på något att brinna för kompenserar jag med att umgås med andra som brinner. I deras närhet känns det nästan som om jag också är en eldsjäl. Men det är jag inte.

För mycket tvivel. För många spridda skurar av intressen.

Däremot fungerar jag väldigt väl som rådgivare, och som katalysator för idéer.

Det behöver inte bara gälla idéer och drömmar. Även troende lockar mig, även om jag själv tycks oförmögen att tro på något ”högre”. Minns speciellt ett tillfälle, då jag var hembjuden till pingstvänner för diskussion och te. En av de bättre diskussionerna jag haft, faktiskt.

Märkligt nog känner jag mig närmare troende människor än de som rycker på axlarna och resonerar att ”livet är en lek”. Är det möjligen tendensen att ta livet på (för?) stort allvar?

Annonser

2 reaktioner på ”Malen mot flamman

  1. Jag har varit en eldsjäl en gång i tiden, det är stundvis väldigt givande, men det är väldigt lätt att bränna sig ”eller andra” när man brinner för starkt för något. Jag tror på det jag tror med tre förbehåll, 1. att jag är medveten om att jag kan ha fel. 2. att min tro måste gynna mig i min personliga utveckling. 3. att inget är statiskt allting förändras hela tiden så också mina övertygelser.

    • Jag retar mig ibland på att jag använder tvivel och argument som skydd mot att behöva göra något vågat; ta det där steget ut i luften. Det är så enkelt att ifrågasätta och tvivla, och sitta kvar där i soffan med sin världsbild.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s