Utifrånperspektiv

Det är en lång resa, minsann. Som uppfödd med vissa ideal härskande dröjer det tills mitt i vuxenlivet innan en riktig bild har skapats, som inte är baserad på uppror.

Det här är ofrånkomligt politiskt. I en värld där arbetsgivare är grymma jävlar som vill roffa åt sig, och där enda sättet att få som man vill är att slå sig samman med andra ”svaga” – ja, där är det lätt att dras med i propagandan. Och gör man inte det är det lätt att göra uppror mot propagandan. Att stå sansad och se fördelar i ”båda” sidor är inte lätt, i alla fall inte när man är ung.

Det är egentligen först nu som jag inser att det där med demokrati, rättvisa och andra fina slagord egentligen handlar om konspirationsteorier i grunden. Inte lika ute i det blå som de som tror på Illuminati, ska erkännas, men det är ändå åt det hållet. Fan målas på väggen, och en upphetsad grupp människor kastar gemensamt pil. Utan Fan ingen gemenskap, så det gäller att hålla illusionen vid liv.

Allt det här får man i sig i frukosten redan som ung, om man föds av den typen av föräldrar. Svårt som fan är det att inse det, innan man blir gammal och luttrad. En dag knakar det till i hypofysen, och insikten om den stora konspirationen faller som torkad lera från en laduvägg.

Viril och omedveten eller skröplig och medveten?

Hur skulle du vilja att dina sista år såg ut: frisk kropp men dement, eller klartänkt med kroppsliga åkommor?

Spontant tänkte jag direkt ”klart man vill vara medveten de sista åren i livet”, men insåg efter lite eftertanke att valet inte är helt enkelt. Framförallt för att jag känner en representant för båda kategorierna.

Person 1 bor på ett äldreboende (eller vad de kallas nuförtiden), är fysiskt stark trots en ålder över 90. Känner dock inte ens igen vissa närstående. Person 2 är klar i huvudet och snabbtänkt, har fortfarande politiskt intresse och hänger med i filosofiska diskussioner. Dock åker han skytteltrafik till lasarett för lung- och hjärtproblem, samt har halverad hjärtkapacitet.

Person 1 mår bra, blir arg ibland men verkar trivas med livet. Person 2 grämer sig ständigt över att den där jävla kroppen hindrar honom från att göra det han alltid har gjort.

Valet är inte lätt. Ignorance is bliss, eller inte – det är frågan. Ha i åtanke att den omedvetna inte är medveten om sin omedvetenhet.

Hur tänker DU?

Just nu kan inte jag välja. Eventuellt återkommer jag med mitt svar.

”Vanlig hövlighet” eller meningslösa läten?

”Av vanlig hövlighet” svarar en förvånad bekant när jag ifrågasätter varför folk håller på att hälsa till varandra. Han låter nästan lite irriterad över frågan.

”Hälsa från mig” säger personen bredvid mig när jag pratar i telefon. ”Jag skulle hälsa från..” säger en annan person som pratat med en tredje.

Själv hälsar jag också till folk, just för att det ingår i det sociala spelet. Jag vill framstå som välvillig för att jag vinner på det. Men bryr jag mig i dessa hälsningar? Blir jag glad över att bli hälsad till? Svaret dröjer inombords. Jag tror nog att jag uppskattar att folk bryr sig om mig, men däremot är jag osäker på vad som ligger bakom en hälsning. ”Vanlig hövlighet”, eller taktik som i mitt fall?

Jag väljer att tolka hälsningar som påståenden. En formulering av ”hälsa till Skogsmannen från mig” enligt den linjen vore ”jag är en god människa, tyck om mig!”.

Självuppfattning

Jag tror att det är yttre händelser snarare än inre kompromisser och djupdykningar i oss själva som gör oss till de vi är. Man kan lätt få för sig motsatsen.

Tankar och handlingar är långt ifrån varandra. Tankar är ofta förklädda illusioner. Handlingar är bara. Men visst är det lätt att sitta och vara introspektiv i timmar, och tro sig ha lärt sig något väsentligt om världen.

Att begrunda ny erfarenhet är en annan sak. Att ha sig själv som enda inspirationskälla hela livet är vanskligt utom för några få. Jag har själv problem med att blicka bortåt, utåt. För mig är det vanskligt att inte göra det.

Av motsättningar är jag kommen

”Jag är rädd för att om jag slappnar av helt och fullständigt, finns det ingen av mig kvar”, funderar en vän. Jag tolkar det som en variant av att oro, grubbel, tvivel och slitningar håller oss vid liv.

Jag har själv ett tvådelat förhållande till destruktiva känslor. Samtidigt som de är just destruktiva skapar de också en sorts beroende. Om man mår riktigt dåligt blir självömkan legitimt, och blickandet ner i avgrunden som att äta snacks med hjärnan. Fett och slibbigt, men inte utan njutning.

Det kan vara skönt att hata, även fast jag innerst inne vet att det är helt onödigt, meningslöst och nedbrytande. Nu kan jag inte säga att jag någonsin hatat på allvar, men jag har sett ner på människor och företeelser. Och jag gör det ju fortfarande, även om jag inte tillåter mig särskilt ofta. Att se ner på är väl hat light, åtminstone i min värld.

Går jag runt på rosa moln för länge kommer saknaden. Då vill jag lyssna på musik gjord av människor som mår dåligt, och jag vill sugas in i deras värld och bli piskad i ansiktet. Jag vill dels se att jag är förunnad ett liv som är bra och som jag vill leva, men samtidigt också förlora slaget just för att få känna hur det är att vara förlorad.

Efteråt fäller jag alltid ihop det inre paraplyet, ställer ifrån mig det och sätter mig i soffan med en kopp te. Ett kontrollfreaks lyx.

Harmoni blir trist i längden, liksom disharmoni tar kål på en. Det är kampen för att nå balans som är livets essens.

Ingen visdom från den välmående

Jag mår bra just nu. Inget att oroa sig för. Och som vanligt har jag inget vettigt att säga, om jag inte blir tillfrågad.

Det här med att tala om för andra hur livet bör levas, vägen till välmående, kommer nog sällan från personer som inte plågas av tvivel och missnöje. Den som mår bra är fullt upptagen med att bara vara.

Samtidigt är det lätt att slänga ur sig saker som ”allting ordnar sig” till de oroliga, när man själv inte är i knipa. Kan tas för arrogans. Men egentligen är det nog bristande empati, eller en ovilja att må sämre genom att sätta sig in i den andras situation.

Den som mår bra går in i en fas av självupptagenhet och bryr sig mindre om sin omvärld. Lidandet gör en påmind om de andra, väcker en ur den djuva dvalan och kastar en tillbaka.

Skuld

Jag har problem med att göra det jag vill, utan att tänka på andra. Och med andra menar jag närstående, inte vem som helst.

Är det bra att jag har svårt för att vara självisk? Tja, sammantaget ur utilitaristisk synvinkel leder det säkert till välmående i högre grad hos fler än om jag inte hade haft problem med att vara självisk. Men det är ju på min bekostnad, och då är det inte bra för mig. Se där: nu tänker jag på mig själv och har problem med det.

Anledningar till att inte tro

Jag gör skillnad på icke-tro och icke-tro. Blir inte klok på mig själv mitt i allt detta.

Visst är det skillnad på icke-tro på grund av otillfredsställda beviskrav, och på icke-tro som aldrig kommer att bli tro oavsett bevisbördan? Den otillfredsställda kan ju bli tillfredsställd.

Jag tillhör den kategori som inte skulle tro, trots att en gud eller dylikt damp ner i skallen på mig. För det finns alltid något att tvivla på. Det här irriterar mig.

Skjutsar en kristen affärspartner/bekant till bussen och tänker att jag funkar bra ihop med religiösa. Kanske är det att de oftast inte drivs av nöjeslystnad och rastlöshet genom livet, så som jag ofta gör. Jag avskyr den sidan hos mig, egentligen.

”Livet ska vara största möjliga njutning”. Nej, jag håller inte med. Men jag har inget bra argument. Är det bara känslomässigt? Livet ska inte vara pina heller, men jag klarar ibland inte tanken på min tendens att bara leva för min egen skull. Trots att jag är en stolt individualist.