Frågor till mina läsare

Jag har funderingar på att börja blogga icke-anonymt.

Skulle mitt företag förlora på att jag skriver om sånt som jag skriver om här? Jag menar – drar kunderna öronen åt sig om de inte sympatiserar med mig privat?

Vilka ämnen bör en bloggande företagare undvika att ta upp på en privat blogg?

Något att säga

Är jag för fast i min tanke om att jag måste ha något vettigt att säga för att blogga? Jag diskvalificerar mina egna tankar redan innan jag tänker dem.

Jag borde vara nöjd med att inspirera, men då jag sällan vet när eller hur det sker räcker inte det.

Självkritisk sökande period just nu. Vad vill jag? Varför?

Långt mellan inläggen

Tänkte bara säga att jag inte har lagt ner bloggen, och har inte heller tagit en så kallad bloggpaus (även om det förstås är pauser mellan posterna).

Jag skrev förut för att bloggen skulle leva, och det innebar en hel del nonsensinlägg. Nu skriver jag istället när jag har något att skriva om, och ibland har jag inte det

Mystik

”Jag behöver mystik” konstaterade jag en gång på en gammal blogg. Med det menade jag att en förklarlig värld är ointressantare än en oförklarlig.

Jag återkom till den där tanken och funderade på vad jag egentligen menade.Tror jag kom vidare i min förståelse av mig själv.

På den gamla tiden blev jag tolkad som att jag ville ha enkla lösningar (en väldefinierad mytologi i princip), medan det egentligen var raka motsatsen. Vetenskap i all ära, men alla ”naturliga” förklaringar tråkade ut mig på den tiden. Helt random var det nog jag menade.

Senare har jag kommit att förstå naturvetarnas förtjusning allt mer, speciellt på grund av den där aspekten där naturen har en position över människan. Där man kan njuta av att stå och titta ut i rymden, samtidigt som medvetandet är uppfyllt av tanken på ens egen förgänglighet. Obegriplighet och svindlande tankar, ja verkligen.

Jag kan på sätt och vis uppskatta när snöoväder lamslår samhället, just för att jag tycker att personer som håller människan högre än allt annat förtjänar att lära sig veta hut. För mig är det samma sak som att känna litenhet, men kollektivt istället för subjektivt. Jag vill se människan komma till korta, då det höjer ”obegriplighetsfaktorn” för mig. Om människan inte kan kontrollera naturen, så ökar hoppet om att hon inte begriper den heller (vilket i sig inte har någon koppling – men tanken väcks).

Så det där med att jag vill ha mystik i tillvaron handlar alltså om hederlig gammal misantropi? Skadeglädje när människan misslyckas, och framförallt när människan misslyckas förstå världen. Jo, en aning är det nog så. Men framförallt är det för att jag ogillar att tvingas ta del av vettigheter som styr in mig i etablerade tankebanor/fängelser och kastar bort nyckeln. Jag är en rationell person som vägrar lura mig själv, samtidigt som jag så innerligt suktar efter att få en helt ny värld – obesudlad av tidigare äventyrare – att upptäcka.

Nu tror jag nog att det i ”alla” tider varit gängse att ha en sorts uppfattning om att det inte finns så mycket kvar att upptäcka. Just för att: annars skulle det ju vara lätt att nå nya rön och då skulle vi redan ha nått dem. Det blir ju stopp för att det är svårt att komma vidare, och då känns det kanske som vägs ände.

Så egentligen är mitt problem att jag är uttråkad av människorna och deras upptäckter? Inte riktigt så heller. Jag får fundera vidare. Åtminstone har jag den här lilla ”världen” i mig själv att upptäcka, och det är ju inte fy skam…

Individualistegoisten och samhället

Hur bör en individualist förhålla sig till samhället?

Jag brukar kalla mig individualist, då jag i princip inte bryr mig om något annat än mig och mina egna.

I de fall där jag bryr mig om samhället och vad som händer med det i form av lagar och regler, är det ur ett perspektiv av egen vinning. Finns det något annat förhållningssätt?

När jag skriver ner det så här låter det ju inte alls som någon trevlig typ jag beskriver. Som om det finns inbyggt i mig att jag ”borde” tycka om välgång för mänskligheten, forskningsframsteg och liknande av andra skäl än de som gagnar mig. Genernas programmering som spökar kanske?

Jag lider alltså av en sorts egoistisk skam. Någon som kan komma med förnuftiga tankar, så att jag kommer loss ur den härva jag sitter i? Jag minns en diskussion under mina filosofistudier där jag faktiskt tillrättavisade en person som menade att ”allt” är egoistiskt med orden ”Men då blir begreppet egoism i sig poänglöst”. Tyvärr hjälper det mig inte just nu, dock…

Tänk mindre, gör mer

Jag har gjort en vana av att göra saker spontant, utan större eftertanke. Något som hade varit otänkbart i ungdomens dagar.

Den gamla versionen av herr skogsman (alltså den yngre – om ni hänger med) kalkylerade, intellektualiserade och förutsåg flera utgångar av en handling för att vara redo på ”allt”. Det hela ledde till handlingsförlamning och ständig malande oro. Ja, och en jävla massa grubblande till ingen nytta.

Min, vid det här laget, flera gånger omnämnda period av existentiell ångest gjorde rent hus med allt detta. En dag insåg jag att livet flöt förbi inför mina åskådar-ögon, och jag var inte en del av det. Jag satt där på min kammare och tittade ut på de som levde livet, snarare än försökte bedöma dess natur och fundera över saker och ting som går att älta i 100 år utan att det ger något.

Det var väl en livskris jag upplevde, är jag rätt säker på i dag. Mycket på grund av att jag inte kände att saker och ting ledde någon vart. Visst kände jag mig smart med alla dessa kalkyler, alla funderingar och det där – men inte mådde jag speciellt bra. Det här är ju frågor som samtliga filosofer funderat på alldeles för länge, och som de aldrig fått något svar på.

Nå, jag bestämde mig för att sluta vara passiv. Sluta vara rädd för att inte ha kontroll, och helt enkelt strunta totalt i vilka följderna kunde bli. Och i dag mår jag betydligt bättre. Det här kan jag rekommendera till vem som helst som kört fast i sitt grubbel, och känner sig som en i sitt slag. Tro mig – du är inte ensam.

Analyser, förutsägelser och grubbel pysslar jag med än i dag. Det är en passion att försöka få kontroll fortfarande. Numera går jag dock mer naturvetenskapligt till väga. Först samlar jag in data, sedan analyserar jag dessa. Vilket är en total skillnad mot den gamla metoden, där jag försökte bedöma världen samtidigt som jag avskärmade mig från den.