Mystik

”Jag behöver mystik” konstaterade jag en gång på en gammal blogg. Med det menade jag att en förklarlig värld är ointressantare än en oförklarlig.

Jag återkom till den där tanken och funderade på vad jag egentligen menade.Tror jag kom vidare i min förståelse av mig själv.

På den gamla tiden blev jag tolkad som att jag ville ha enkla lösningar (en väldefinierad mytologi i princip), medan det egentligen var raka motsatsen. Vetenskap i all ära, men alla ”naturliga” förklaringar tråkade ut mig på den tiden. Helt random var det nog jag menade.

Senare har jag kommit att förstå naturvetarnas förtjusning allt mer, speciellt på grund av den där aspekten där naturen har en position över människan. Där man kan njuta av att stå och titta ut i rymden, samtidigt som medvetandet är uppfyllt av tanken på ens egen förgänglighet. Obegriplighet och svindlande tankar, ja verkligen.

Jag kan på sätt och vis uppskatta när snöoväder lamslår samhället, just för att jag tycker att personer som håller människan högre än allt annat förtjänar att lära sig veta hut. För mig är det samma sak som att känna litenhet, men kollektivt istället för subjektivt. Jag vill se människan komma till korta, då det höjer ”obegriplighetsfaktorn” för mig. Om människan inte kan kontrollera naturen, så ökar hoppet om att hon inte begriper den heller (vilket i sig inte har någon koppling – men tanken väcks).

Så det där med att jag vill ha mystik i tillvaron handlar alltså om hederlig gammal misantropi? Skadeglädje när människan misslyckas, och framförallt när människan misslyckas förstå världen. Jo, en aning är det nog så. Men framförallt är det för att jag ogillar att tvingas ta del av vettigheter som styr in mig i etablerade tankebanor/fängelser och kastar bort nyckeln. Jag är en rationell person som vägrar lura mig själv, samtidigt som jag så innerligt suktar efter att få en helt ny värld – obesudlad av tidigare äventyrare – att upptäcka.

Nu tror jag nog att det i ”alla” tider varit gängse att ha en sorts uppfattning om att det inte finns så mycket kvar att upptäcka. Just för att: annars skulle det ju vara lätt att nå nya rön och då skulle vi redan ha nått dem. Det blir ju stopp för att det är svårt att komma vidare, och då känns det kanske som vägs ände.

Så egentligen är mitt problem att jag är uttråkad av människorna och deras upptäckter? Inte riktigt så heller. Jag får fundera vidare. Åtminstone har jag den här lilla ”världen” i mig själv att upptäcka, och det är ju inte fy skam…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s