Provokativ ateism

Jag inser ibland att tanken på en gud fortfarande lever i mig.

Som ung var jag livlig och levande, men när jag började skolan fungerade inte det sättet att vara. Jag blev mer eller mindre mobbad. Stack ut för mycket.

Jag minns att jag brukade be till Gud, vars existens jag betvivlade, om att underlätta för mig. Få dem att sluta med det jag aldrig lät dem veta att jag mådde dåligt av. Upplevde aldrig att det fungerade, och med tiden gav jag helt upp tanken. Jag red ut stormen och livet blev bättre.

I dag tror jag inte på gud, eller något annat övernaturligt. Ibland hoppas jag. Det är den officiella versionen. Innerst inne lever ändå den där idén. Det finns för mig ingen anledning att tro på Gud, men det är naturligtvis inte heller belagt en icke-existens (omöjligt att bevisa, i princip).

Metafysiskt tror jag på Gud. I tankevärlden existerar objektet Gud, något mer utvecklad än Jultomten.

Hela mitt sätt att leva, inser jag, är en provokation. Jag vill få en reaktion, och få den gud som eventuellt döljer sig därute att straffa mig. Bevis.

Men livet duger även utan Gud. Som jag inte tror på. Eller gör jag? Ambivalensen försvinner inte hur mycket övertygande vetenskap jag än insuper.

Annonser

Intervjun klar

Då har jag blivit intervjuad. Återstår klippning och eventuell komplettering.

När Tendens, som programmet heter, sänds vet jag ej. Men det går väl att ta reda på i P1:s tablå.

Det hade varit intressant att delta i en diskussion om ämnet med övriga.

Jag bestämde mig för att tacka ja

Jag bestämde mig för att tacka ja till att ställa upp. Det innebär att jag kommer att höras i P1. Dock har jag ingen koll på när. Vet inte heller om jag kommer att prata live eller bli inspelad.

SR ska ringa mig någon dag. Tydligen kommer jag att utgöra någon sorts kontrast till aktivister och mer extrema personer, men ändå resonera kring det här med medlemskap i samhället. Ska inte sticka under stol med att detta upptar en stor del av mitt tänkande just nu.

Intressant nog väcks sidor av mig som legat i träda. Inte så att jag vill sticka från samhället (så har det nog aldrig varit), utan mer tänker på hur mycket som tas för givet i våra liv. Du föds, du närs av samhället, och en vacker dag står du i en sorts skuld. Som inte alls kan likställas med att slita i ett stenbrott, men ändå skapar en vilja (hos mig och många) att göra bra ifrån sig.

Hur lätt vore det att klara sig utan samhället? Inte alls, speciellt inte i vårt klimat. Betydligt enklare att sitta och röka på med en hop andra människor på någon liten ö utanför Thailand…

Jag tror för övrigt att den här viljan att sticka från samhället är en sorts ”bumerang-effekt” på utanförskap. I själva utkastet lider en person av att vara annorlunda och försöker passa in så att det gör ont (för att undvika mobbing och den sortens elände), för att sedan en dag nå punkten för återvändo: inse att han eller hon bör acceptera sig själv och faktiskt bli en smula stolt över att sticka ut. Därefter kommer personen tillbaka, och inser att den där utanförskapen var skön på sätt och vis – underdogen känner sig unik. Och då blir det revolt av mot den mest etablerade livsstilen. Been there. Så, vad händer sen? Man växer upp.

Tecken i tiden

Två unga människor på cykel. En hållande en mobiltelefon mellan dem, med musik igång.

Jag blir lite brydd av uppenbarelsen. Tänker att nutidens unga inte klarar av att ha det tyst, eller kanske bara inte vill. Sedan ångrar jag mig och känner ett styng av ålderdom i min gubbkropp. Det är väl jag som är gubb-gnällig och vill att folk ska hålla käften, kanske?

Men hur kan någon njuta av musik med så sunkig kvalitet som det är i högtalarna på mobiltelefoner? Det var ju inte hörlurar, utan de små skrälliga ”handsfree-högtalarna”.

Ram på herrcyklar

Under en cykeltur med damerna i huset kom det åter upp en fundering om det här med ram på herrcyklar.

Spontant tycker jag det är korkat att det är just herrarna som ska ha järnstångsförsedda cyklar, då det ju är de som har mest att förlora på att glida ner från sadeln (och slå i det allra heligaste). Om det är någon cykeltyp som borde vara ramlös, så vore det väl ändå herrcykeln?

Drog mig till minnes att jag hört historier om att de unga herrarna ”förr i tiden” brukade skjutsa sina fästmör på sina ramar (sittande med benen pekande åt sidan, ej grensle över ramen). Tänkte att det i så fall måste ha varit klumpigt och bör inte ha gått så fort heller.

Men varför överhuvudtaget ha olika cyklar för män och kvinnor? Och då kommer ju den där tanken på krossade juveler upp igen.

En snabb googling senare fick jag ett svar som låter rimligt:
Det är helt enkelt en kvarleva från när kvinnor uteslutande gick klädda i kjol, för att göra det mer bekvämt att cykla och inte blotta underkläderna. Ramen sänktes av den anledningen, vilket också antyder att herrcykeln är en standardmodell. Det är alltså ingen som har anlagt ram av ren sadism. Om detta finns säkerligen mer information, men jag är nöjd för stunden.

Nyord

Nyord är intressanta i det att de ofta pekar på vad som sker i samhället just nu. Noterar ett mer ökat användande av ”chattduell”.

Chattduell är ingen vanlig chatt, utan en envig där bara en kan vinna. Så tolkar jag ordet. Och då ser jag framför mig två revolvermän som står på en dammig gata.

Frågan är vem som vinner , om det bara är ren retorik som korar segraren.

Förändring kan vara bra i sig själv

”Varför håller du på och ändrar en massa smågrejer som inte spelar någon roll”? Frågan var en närståendes för några år sedan.

Jag hade nyss klippt mig kortare, mer trendigt – vilket nog inte stämmer med min personlighet egentligen. Jag hade även slutat snusa ”bara sådär”. Därefter höll jag på att ändra beteenden, gärna långt ifrån principer jag haft under en längre tid. Det störde min närstående.

Jag kan i efterhand konstatera att det var av godo att förändra saker. Inte så mycket för att det ledde till något egentligen, utan för sakens skull. Det livade upp lite, gjorde mig osäker och tvingade mig att anpassa mig till något nytt.

Som jag tidigare nämnt har min personlighet blivit mer handlingskraftig, på bekostnad av ältande, grubblande och oroande. Det ser jag som ett tecken på att saker faktiskt förändras rätt rejält till slut, om man ändrar de små sakerna. Det här har medfört att jag är en mer naturalistiskt inriktat person, på bekostnad av andlighet (och med andlighet menar jag inte nödvändigtvis religion och sådant, utan en konstnärlig/existentiell närhet till varandet i sig).

Förändring kanske inte leder till något heller, för den delen. Men det är i alla fall uppfriskande med lite nytt i livet. Och dessutom lärorikt att känna sig oinsatt och okunnig gång på gång (vilket uppmanar till kunskapssökande och utveckling, för att slippa känna sig dum).

Jag och politik

Jag funderar på att ändra mig angående politik på denna blogg. Tänker inte orda i sakfrågor om det inte rör vad jag skriver om (natur, individualism etc), vilket innebär att jag kommer att få en del att skriva om…

Här ett första smakprov från den politiska Skogsmannen; ett test från valkompassen:

Jag gjorde sympatitestet för att se vilket parti jag låg närmast.

Skogsmannens sympatier

Personligen är jag förvånad över att jag blev så mycket folkpartist, men så lite piratpartist. Ska även tilläggas att jag i många år var rätt så vänster, vilket ändrats i takt med kunskap och livserfarenhet.

Till testet

Naturen vinner alltid

Återigen sitter jag och småmyser när jag ser hur naturen kan ställa till det för vår moderna civilisation. Jag tänker alltså på vulkanutbrottet på Island som orsakat stängda flygplatser i Sverige.

Att det rör sig om en skadeglädje har jag svårt att argumentera mig ifrån. När den moderna nöjeslystna och, i många fall, bortskämda människan tvingas ändra sitt beteende blir jag smånöjd. Vi är inga gudar, och det är bra att vi inser det.

Jag njuter inte av att se människor dö i översvämningar, ska tilläggas. Det är inte sadism jag far med. Däremot är det rent existentiellt nödvändigt att inse sina begränsningar som djurras, anser jag. Självöverskattning är sällan bra, och med tanke på hur exempelvis det domderas med vargar här i Sverige tyder det på storhetsvansinne. Av en sort som bara naturen själv kan påvisa.

Människan blir ”ägd” av naturen, varje gång.