Om döden

Jag har en äldre släkting som inte har så långt kvar i livet. Det här upptar en stor del av mina tankar just nu, och det leder till en hel del viktiga insikter. Främst om mig själv.

Min syn på döden verkar ha mognat. Från att vara skräckslaget rädd, till att verkligen acceptera. Utan att egentligen veta varför. Jag känner en likgiltighet inför min egen framtida död. Dock ogillar jag tanken på att mina närmaste ska mista mig. Det här förvånar mig, och jag förstår inte mig själv. Varför bryr jag mig inte mer, när jag är så förtjust i att leva? Rimligen har jag insett att jag inte är så viktig och unik som jag ansåg mig vara i yngre år, även om jag så klart är en charmerande och intelligent man i sina bästa år 🙂

När andra i min släkt redan nu börjar bearbeta sorgen efter den man som fortfarande lever, tänker jag ”Ska jag slösa bort värdefull tid då jag kan umgås med denna levande man på att sörja hans framtida död? Nonsens: jag har många år på mig att komma över det när det oundvikligen inträffar”. Jag tänker att det är det vettigaste sättet. Det här med att förbereda sig mentalt förstår jag inte. Hur ska jag kunna bli mindre ledsen efter hans död av att se honom som död i förväg?

Annonser

2 reaktioner på ”Om döden

  1. Jag tror det helt enkelt är så att det är rätt lätt att ”mogna” och komma till insikt att ens egen död inte är hemsk för en själv, utan för andra. När man är död så lider man inte mer än när man inte är född. (Ur ett ateistiskt perspektiv då utan gudar, efterliv och liknande.)

    Däremot ju äldre och mognare man blir, så tror jag man blir allt mer medveten om att döden, andras, och sin egen, plågar på andra sätt.

    Lite som med julklappar. När man är liten gillar man bara att få klappar. Ju äldre man blir desto mer gillar man att ge klappar. I regel då. Självklart kan det fortfarande suga att leta klappar till vissa personer, och självklart kan det vara jävligt skoj att få fina klappar själv.

    • Ja, jag är nog inne på det där ateistiska tänket där. Å andra sidan: om jag vore kristen trodde jag på efterliv och skulle inte vara rädd för döden då heller, utan snarare längta efter att sitta på en äng och dricka te med Gud.

      Det är väl att inte få leva mer som är det värsta, vilket bara plågar en så länge man lever. Jaja… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s