Provokativ ateism

Jag inser ibland att tanken på en gud fortfarande lever i mig.

Som ung var jag livlig och levande, men när jag började skolan fungerade inte det sättet att vara. Jag blev mer eller mindre mobbad. Stack ut för mycket.

Jag minns att jag brukade be till Gud, vars existens jag betvivlade, om att underlätta för mig. Få dem att sluta med det jag aldrig lät dem veta att jag mådde dåligt av. Upplevde aldrig att det fungerade, och med tiden gav jag helt upp tanken. Jag red ut stormen och livet blev bättre.

I dag tror jag inte på gud, eller något annat övernaturligt. Ibland hoppas jag. Det är den officiella versionen. Innerst inne lever ändå den där idén. Det finns för mig ingen anledning att tro på Gud, men det är naturligtvis inte heller belagt en icke-existens (omöjligt att bevisa, i princip).

Metafysiskt tror jag på Gud. I tankevärlden existerar objektet Gud, något mer utvecklad än Jultomten.

Hela mitt sätt att leva, inser jag, är en provokation. Jag vill få en reaktion, och få den gud som eventuellt döljer sig därute att straffa mig. Bevis.

Men livet duger även utan Gud. Som jag inte tror på. Eller gör jag? Ambivalensen försvinner inte hur mycket övertygande vetenskap jag än insuper.

Annonser

2 reaktioner på ”Provokativ ateism

  1. Ibland undrar jag om jag inte bara stirrar rakt in i en vägg när jag ber, eller bara rakt ut i tomma intet, tänker på hur liten del av universum denna planet är, och dessutom på hur många fler som kan vara bebodda. Och på allt människor bett om men inte fått. Och så undrar jag varför jag är lättövertygad om att Gud finns då jag är tillsammans med andra kristna människor, lyssnar på predikan, goda vänner, etc. En social längtan, stark önskan att tro på Gud, och osäkerhet i ensamheten?
    Sedan tänker jag på de gånger jag vid kris bett böner riktigt länge, i timmar, i princip oavbrutet, och att jag efter sådana tillfällen nog aldrig känt mig sviken hittills.

  2. Jag kan bara svara med frågor och jag låter bli. Ni som verkligen tror på något är ständigt ansatta av oss tvivlare, som vill åt er övertygelse. Lite grann som vampyrer. Var går egentligen gränsen mellan tro och tvivel?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s