Modern sjukvård

Tack vare modern sjukvård kan livet bli drägligt även för sjuka människor. Jag inser det nu, tjugo minuter innan morfar ska få skjuts av mig i försommarsolen.

Morfar har svårt att gå och har mest suttit hemma i sin fåtölj och tittat på tv. Ingen rolig tillvaro för en man som varit aktiv hela livet.

Tack vare en så enkel lösning som en rullstol kan jag bjuda på en tur i solen. En sån liten detalj kan betyda mycket. Vi västerlänningar är bortskämda med saker som inte bör tas så för givna.

Hur hade en man i samma skick klarat sig för bara 100 år sedan? Ja, om han överhuvudtaget levde till 88 års ålder hade han ändå suttit och möglat någonstans. Utan uppdatering från omvärlden.

Jag är tacksam i dag, för att leva i den tid som är nu.

Annonser

Äntligen!

Nu har jag sorterat klart. Allt ur ”okategoriserat” är borta, och har ändrats till mer passande kategorier.

Jag måste erkänna att jag bröt mot min egen regel, att låta allt stå kvar. Ett politiskt inlägg fick tvunget lov att kastas. Och ett om vita feta män 50+ ställde jag in på ”privat”. Det innehåller uttryck för värderingar jag inte längre har (skrivet 2006). Samtidigt känns det fel att kasta bort det.

Nu får ni inga fler uppdateringar på 100 inlägg åt gången i era RSS-läsare. Och jag har en blogg som innehåller det mesta jag presterat sedan jag började blogga 2005. Det känns bra.

Jag brister i mina plikter som skogsman

Nu är det sommar igen, och det blev inget av mina överlevnadsidéer i år heller. Inte en milliliter björksav drack jag, exempelvis.

Nå, det är en fullgod anledning att ha en dotter och ett företag som tar nästan alla min tid. Men lite frustrerande är det att inte ta tag i sådant som planerats sedan länge.

Jag ska i alla fall se till att fiska lite under sommaren, och till och med tillaga fisken. Borde ju räknas lite som skogsmannaskap, tycker man.

Två bloggar

Numera har jag två bloggar. En offentlig med namn och allt. Och så denna.

Det är väldigt skönt att kunna dela upp sådär. Ibland kommer jag att kunna skriva om samma saker, men med olika infallsvinklar. Kan tyckas fegt, men som småföretagare har jag inte råd att mista kunder för att de inte förstår att en diskussion inte behöver ha något med en åsikt att göra.

Så vad händer med mig i övrigt? Det är sommar här ute på landsbygden, och jag njuter i fulla drag. Har haft en del datakrångel, så är det privata bestyr med födelsedagar och diverse jobbrelaterat. Och den där sorteringen av bloggposter som aldrig tycks ta slut. Men jag blir rätt stolt över vad jag åstadkommit genom åren, måste jag säga.

En lustig effekt av uppdateringarna är förresten att jag landar längst ner i Bloggers widget med senaste RSS. ”Skogsmannen: *postnamn* för två år sedan”.

Ett resultat av sortering

Det verkar som en följd av min sortering är att gamla inlägg visas som nya. Min egen RSS, som går via mailprogrammet, säger ingenting. Men möjligen Google Reader och liknande.

Så bli inte förvånade om jag verkar ovanligt produktiv. Det är över 200 inlägg kvar som ska bort från kategorin ”Okategoriserat” och in i en mer passande.

Kan ju passa på att kasta in en brasklapp också: Vad jag ansåg 2008 stämmer inte alltid överens med vad jag tycker och tänker nu. Ifall någon planerat att gå hårt åt något gammalt inlägg 🙂

Tråkig sortering

Jag håller på att sortera gamla blogginlägg. Fick nämligen den ”ljusa” idén ett tag att skippa kategorier på blogginläggen – något jag ångrar nu!

235 inlägg står som ”Okategoriserat” för närvarande. Det var 297 när jag började, så jag har kommit en liten bit i alla fall.

Kunde visserligen helt enkelt dölja min kategori-widget, men det skulle störa mig med en sådan fullösning. Dessutom är det kul för egen del att hitta lättare bland inläggen.

Den här bloggen innehåller, om ni inte visste det, allt jag bloggat sedan starten 2005. Ja, bortsett från bloggar som inte har med det här anonym filosof-stuket att göra. Någon gång ska jag gräva lite i gamla inlägg och göra någon sorts jämförelse mellan den tidige Skogsmannen och den senare, och så klart den nutida.

Än en gång måste jag dessutom säga: det var inte en dag för tidigt jag bytte från Blogger till WordPress. Själva formatet här uppmanar till bloggande på ett helt annat sätt, även om Blogger erbjuder möjlighet till egna templates (vilket WordPress på egen server också gör).

Jag lägger till kategorin ”nu skippar jag kategorierna” för skojs skull, så kan ni se det sista inlägget innan ”okategoriserat”-eran. Jag skrev nämligen så i rutan för kategorier istället för att välja.

Mer om sociala media

…och med den mänskliga utvecklingen kom förmågan att kommunicera med ett språk, vilket ledde till en sällan skådad accelereration rent samhälleligt. Nu har det gått så långt att kommunikation blivit till underhållning, och detta eviga sorl gör oss passiva.

USA:s presidant Obama är definitivt inte fel ute när han menar att vår nutida kommunikation är mer avledande än funktionell. Ja, det är ett evigt sorl som sagt. För det surras ju inte bara om vad som händer i världen och sådant som har händelse/åsikts-kopplingar.

Den som inte kan filtrera och sortera är illa ute. Det här skulle jag säga är ett argument för behovet av journalister även framöver (för de som nu menar att bloggar helt tar över tidningarnas roll). Det behövs helt enkelt några som tuggar maten åt de som är upptagna med annat. Som dessutom kan sortera och hitta det relevanta i de stora sjoken av innehåll.

Det finns ju även verktyg som letar på relevant information åt den som söker. Men även här gäller det att vara insatt och kunnig i vad som händer. I detta har jag insett att Twitter är ett utomordentligt verktyg. Du väljer själv vilka som ska ”tugga” åt dig, och behöver inte sätta dig in i allt. Vilket vore i princip omöjligt.

Vid sidan av detta finns tystnaden, som är en lyxvara numera. Viktig insikt är att den finns tillgänglig dygnet runt, precis som informationsflödet.

Socialt värre

Jag har satt på mig en flamsäker dräkt och inlett en exkursion, där målet är Helvetet. Så kan jag se på faktumet att jag numera försöker ”hänga med” i den aldrig sinande strömmen av sociala media.

Nej, det är sannerligen inte min stil att mingla. För Twitter och alla dess syskon och halvkusiner är nog den digitala motsvarigheten till just detta. Ett ständigt flöde av tjatter ut i etern. Den som inte hänger med är socialt död. Och den som är socialt död går helt klart i otakt med dagens samhälle. Och då blir det svårare att försörja sig för den som är i de branscher där det är viktigt, vilket är rätt många.

Som om jag skulle bry mig om lite otakt? Nej, det stämmer på det privata planet. När det gäller jobb och den bransch jag är verksam inom är det nästan ett måste. Så vad göra? Gnälla och borra huvudet i sanden, eller försöka hänga med och dra nytta av det hela? Inte så svårt val. Knepet är att hålla privatlivet utanför, men ändå ge sken av att vara just det: privat. Samtalet i sig är det viktiga, inte reklamen – då gäller det att vara personlig.

Jag ser det här som ett strategispel, och det tror jag även gäller de personer som är riktigt bra på att socialisera. Inte på ett manipulativt sätt, utan ett professionellt. Det är så här man gör affärer numera; placerar sig själv som en dockmästare där dockan är en själv. Jag spelar rollen som mig själv, men kan också träda ur rollen och bli mig själv igen. Rörigt – ja, och det är inte helt lätt i början.

I den där P1-intervjun var jag inne på det här spåret, utan att egentligen fördjupa mig. Förstod att det varken fanns tid eller utrymme. Om du är fullt medveten om den där sociala rollen blir det desto enklare att ta av sig masken och bli den där folkilskna enstöringen igen. Och frågan är om det vore lika skönt att vara surgubben om man var det dygnet runt. Jag tror att tiden av anpassning höjer värdet på den del av livet när det är ok att låta mungiporna peka åt vilket håll som helst.

Snart blir jag betydligt socialare. De av er som hängt med länge och läst här och som jag litar på kommer att bli underrättade när det är dags.

Nja, Miljöpartiet

Miljöpartiet har en idé om ett entreprenörsår, så att folk ska kunna återvända till sina arbetsplatser om deras idé skiter ihop sig. Bra tänkt, men jag tror inte idén håller dessvärre.

Som anställd noterade jag att många människor, ofta från 50 och uppåt, gick och gnällde på hur mycket de hatade sina jobb. Målet var pensionen, och något mer än de absolut måste tänkte de inte göra för företaget de jobbade åt. ”Jag har gjort mitt” sades det i korridorerna.

Jag tänkte ofta på att jag, om jag var chef, inte skulle vilja ha sådan arbetskraft. Hellre då unga och hungriga människor som gillar att jobba. Nå, i vilket fall funderade jag på en lösning (utöver att skrota LAS så att man kan ta in folk som vill jobba och göra sig av med de som inte vill). Är någon less på sitt jobb och har 10-15 år till pension bör personen få en bra chans att ”sadla om”.

Nu kommer alltså Miljöpartiet med något som ligger åt det hållet. Men är det rätt tänkt? Tyvärr tror jag inte det fungerar så bra. En del av att starta eget är just att det finns en avgrund som hotar om det går åt pipan. Det gäller att vara väl förberedd och ha tänkt igenom sin idé. Om det finns en trygghet som väntar minskas risken rejält, och folk blir mer benägna att testa ofärdiga idéer.