Samtal med intet

Jag stod där i skogen, tårögd av nostalgi och vemod. Lyfte blicken mot trädtopparna och tänkte på min barndom.

I barndomen fanns inte döden. Det gjorde inte mobbing, ångest eller pengar heller. Tyvärr kunde jag inte förstå då, vilken frihet denna okunskap innebar.

Jag pratade med ganska tyst röst, en monolog till min morfar. Jag förväntade mig inte att någon lyssnade. Snarare var det en hyllningsgest.

På vägen hem blev jag plötsligt arg på de som anordnar seanser och liknande, som utnyttjar sörjande människors vilja att bedra sig själva för att döva ångesten. Insåg sedan att det inte behöver vara medvetet bedrägeri. Eller behöver det?

Farväl, morfar

Min morfar har nyss gått bort. Jag sitter här och försöker förstå vad det innebär, men hjärnan vägrar.

Morfar var den av de äldre släktingarna som stod mig allra närmast. Politiskt intresserad (före detta aktiv kommunpolitiker), filosofiskt lagd, skämtsam och alltid redo med en whisky när jag var på besök. För mig kändes han alltid ungdomligare än de flesta som var 30 år yngre, och han sade själv att jag och min bror var de enda han kände som det gick att diskutera på allvar med. Han skulle ha fyllt 88 nu i höst.

Jag anar att det här kommer att påverka mig mycket, och att det blir svårt att bearbeta. Rimligen dyker det upp en hel del inlägg om döden framöver. Faktiskt väldigt skönt med en anonym blogg då. Jag kan skriva vad fan som helst utan att behöva ta hänsyn till om någon blir ledsen. Hur det än är fungerar nära relationer så: även om bra vänskap måste klara raka puckar finns det alltid en gräns.

Jag kommer att sakna att ha en äldre människa att diskutera djupare frågor med. Det har varit väldigt värdefullt, då vi yngre gärna glömmer dimensioner – framförallt av jordnära slag – av ren iver. Mänsklig bräcklighet spelar ofta in mer än vad man kan önska, och jag är fortfarande dålig på att acceptera det faktumet. Morfar var en luttrad man som sett människor göra fel många gånger, och han var på sätt och vis ok med det även om han reagerade mycket aggressivt över fifflande politiker med mera.

Det som förenklar den här kommande sorgehanteringen är att jag hade en bra och ärlig reaktion till morfar. Jag skulle utan problem kunna berätta mindre smickrande saker om honom på hans egen begravning, utan dåligt samvete. Och alla de andra vet att vi stod nära varandra och skulle förmodligen inte ta illa upp heller. Om jag trodde att morfar faktiskt fanns med mig som ett spöke eller liknande skulle jag rentav kunna citera honom något med en svordom i, just för att det vore hans humor med en svordom i kyrkan (han funderade på att konvertera till asatro enbart för att jävlas med kristna släktingar). Kan ju hända att jag ”råkar” dra ett sådant citat bara för att hedra hans minne också…

I vilket fall: nu är tiden i rullstol och med ständig uppassning över. Jag vet att det tärde på honom – en stolt man som helst gjorde allting själv och som blev djupt kränkt av att vara beroende av andra. För det är jag glad. Nu återstår att acceptera tomrummet som lämnas kvar.

Vila i frid, min vän.

Lyssna på dig själv

Den som mår dåligt behöver förändra något. Så enkelt är det, egentligen.

När jag flyttade från stan försvann den ångest som jag känt i några år. När jag slutade på det fasta jobbet och startade eget försvann sömnproblemen också. Så enkelt kan det vara. Svårigheten ligger i att bli medveten om att något är fel.

Nu börjar kroppen signalera igen, att det är dags för en ny förändring. Exakt vad det rör sig om vet jag inte än, men den här gången har jag upptäckt saker och ting betydligt tidigare.

Det kan vara min gamla dröm om att flytta ut i skogen på allvar som vaknat, och det kan vara så enkelt att mitt liv är för inrutat just nu. Det viktiga är att jag noterat att något inte är som det ska.

Faderskap

En ny blogg har sett dagens ljus. Den handlar om att bli och vara far, och väcker redan nu anstöt. Jag kommer att följa den med stort intresse, eftersom bloggaren är frispråkig och definitivt inte politiskt korrekt på något sätt. Uppfriskande och hälsosamt provocerande läsning.

Det är inte utan att jag tänker tillbaka två år och lite till, när jag själv gick och väntade på att bli förälder.

Jag och min fru hade bestämt oss, utan diskussion då vi var rörande överens, om att ta saker som de kommer. Att sitta och läsa in sig på alla möjliga och omöjliga sjukdomar ungen kan få föder bara en massa onödig oro, resonerade vi. Ett val jag i dag inte ångrar. Varför förbereda sig på att ta hand om ett utvecklingsstört barn, till exempel? Vissa förberedelser bör ju göras, men det vore absurt att försöka förebygga allt som kan hända en.

Något som chockade mig, både innan och när dottern väl kommit, var omvärldens reaktioner. Helt plötsligt ansågs vi allmän egendom för gliringar, förmaningar och moraliserande idiotförklarande kommentarer. Det hade jag inte räknat med, trots att jag ändå tänkte rätt lågt om hur omvärldsmänniskorna kunde tänkas reagera. Speciellt irriterande var det när folk försökte lösa gåtan med den gråtande ungen (för de gråter ju ibland, ungarna). ”Har hon fått mat? Hon kanske är hungrig?”, ”Har hon bajsat?”, ”Har hon ont i magen?”, ”Gå med henne på axeln”/”Sjung för henne”/”Ge henne vatten”/”Ta barnvagnen och gå en sväng”/”Gå med henne motsols runt en pudel med en påse geléhallon i örat”. Lösningen var väldigt enkel: ignorera dessa ”goda” råd och de människor som kommer med dem. Ja, och ignorera olyckskorparna också; ”Vänta du bara…”-sägarna som så innerligt vill att du ska få det svårt som förälder med störd sömn etc.

En både positiv och oroväckande erfarenhet var alla dessa dörrar som öppnades. Med en unge i vagnen eller i famnen fick jag ett VIP-kort direkt in i vuxenhetens kärna. Det spelade ingen roll om jag kom med mitt långa hår stående åt alla håll, otvättat och med skäggstubb á la skeppsbruten alkoholist – jag var ju far, och en far är en snäll människa som man kan lita på. Typ. Människor log och började prata med mig på gatan, i mataffären med mera. Jag kan tala om att det ytterst sällan hände innan. Snarare flyttade sig folk, tittade bort eller mumlade något till varandra. Ja, om de inte kände mig. Undrar om kriminella med specialitet bondfångeri känner till detta?

Så, ångrar jag någonsin att jag blev förälder? Faktiskt inte. Trots att min fritid minskats drastiskt, och att i princip alla utsvävningar måste planeras i kalender funkar detta för mig. Nu var jag ingen nattklubbsmänniska innan heller, vilket säkerligen underlättar – omställningen blev mindre än om jag hade varit en klubbhoppa.

Acceptera dig själv

Jag är åter i en period av starkt ointresse vad gäller människor och samhälle. Samtidigt är det mer eller mindre ett måste att hålla sig uppdaterad för att kunna leva här och nu.

Det kan irritera mig att de här eremittendenserna sitter så djupt rotade, och att jag har så svårt för att hålla något vidare intresse kring trivialt vardagsstrunt. Måste. Tjäna. Pengar. Måste. Vara. Social. Ibland vill jag bara spy på alltihop och dra iväg.

För det är ju att dra iväg från ”allt” som är alternativet. Det alternativet skulle innebära att jag fick lov att göra en hel del som jag i dag slipper, tack vare det kapitalistiska systemet (som faktiskt är bra av den anledningen – man behöver inte göra allt). Skaffa mat, skaffa ved, laga bostaden, skydda familjen (som dessutom skulle ställa sig tveksam till en ”exodus”). Även en sådant liv skulle innebära vardagstrivialiteter, något som är värt att tänka på.

Nej, jag vill nog inte fly egentligen. Frågan är om jag vet vad jag vill.

I allt detta måste jag acceptera mig själv. Det går inte att bli en helt ny person med ett helt nytt tankesätt bara genom att ge sig fan på det. Det får man lätt för sig som ung. Som äld… eh, något mindre ung har jag istället anammat det här med att först acceptera saker som de är, och sedan förändra ett steg i taget. Och det är faktiskt först nu jag förmår mig själv till förändringar. Den där unga idealisten hade många häftiga idéer, men det blev väldigt lite resultat. Steg för steg, planering, hårt arbete och fokus, eftertanke då och då – så får jag saker att hända.

Hur som helst. Nu gäller det att komma på en strategi för att få tillbaka trivseln, och sedan sträva ditåt.

Anledningar till att inte gå på horhus

Det är svårt att undgå Littorin-affären i dessa tider. Jag är inte speciellt intresserad, men kunde inte låta bli att reagera på en text i Aftonbladet.

Det är någon krönikör som vänder på det där med att en av åtta män varit till en prostituerad (nej, ingen länk – läste papperstidning faktiskt). Det är alltså sju av åtta män som inte varit till prostituerad. Och det låter ju troligt och rimligt.

Skribenten, en kvinna, drar dock saker och ting lite för långt i sin text. Hon menar att dessa sju av åtta låter bli att gå till en prostituerad av moraliska skäl; för att de tar ställning mot den människosyn som förmedlas genom att köpa sex. Eh, vänta här nu. Det är inte därför jag låter bli att köpa sex. Och jag tror inte så många andra män låter bli av den moraliska anledningen.

Här är några andra, realistiska, anledningar:

  • För att det är en fejkad situation med en person som inte tänder på dig egentligen.
  • Av ointresse (fast partner i en bra relation)
  • För att det är dyrt.
  • För att det är olagligt.
  • För att man måste smyga med det.
  • På grund av risken för sjukdomar.
  • Av rädslan för att bli upptäckt.

Naturligtvis finns det fler anledningar också, men jag tycker det räcker med dessa. Var och en av dem kommer nog före den moraliska faktorn om människovärde på de flesta mäns ”Varför vi inte går på horhus”-lista.

Sen kan man naturligtvis fråga sig om det är vettigt att prostitution är olagligt. Men det är en annan diskussion.

Perception och självbedrägeri

Har ni någon gång kommit på er själva med att kunna nästa rad i en text till en låt ni aldrig hört? Jag med.

Jag satt och grunnade på det där i helgen under ett evenemang med bakgrundsmusik, och undrade hur det kom sig att jag kunde förutsäga orden i en viss text. Jag insåg sedan att det inte bara gäller musik, utan även människor som pratar. Jag vet vilket nästa ord är innan det sägs. Lustigt fenomen. Den som är konspirationsteoribenägen drar förstås en hel del slutsatser. Sådan är dock inte jag (försöker åtminstone att hålla mig undan från dylikt).

I mitt försök att förklara fenomenet funderade jag på om det är så att låttexter och folks meningar följer någon sorts mönster, och att det går att förutsäga på grund av inlärda strukturer. Något konkret exempel kan jag inte ge här.

Sedan insåg jag något: närhelst musiken stannar eller tonas ner, för att sedan återkomma, är jag inte alls säker på orden längre. Samma sak när en talare gör ett avbrott. Omöjligt. Gissningar, visst – de kan gå hem. Men då är det inte alls känslan av att veta i förväg längre, och det är ju ingen sannolikhet kring prickandet av nästa ord jag är ute efter. Språkkonventioner och betydelsemönster är naturligtvis ett givet spår för en semantiker här, men jag har en intressantare teori: nämligen att det är självbedrägeri det är frågan om.

Min tanke är följande: jag bedömer ingenting i förväg överhuvudtaget. Det är min hjärna som i efterhand säger mig att den hunnit före musiken. Det den kallar framtid är i själva verket dåtid. Den vet orden för att den redan har hört dem. Jag upplever en sensation av att läsa av något som kommit in i hjärnan via någon sorts undermedveten del, på samma sätt som jag kan rycka bort handen från plattan och senare känna smärtan.

Det finns en samling filosofer som hävdar, något provocerande, att vi inte styr speciellt mycket av våra liv; vi läser bara av vad den omedvetna delen av oss gör. Irriterande nog minns jag inget namnen. Det återfanns behaviorister i den skaran, minns jag. I vilket fall bör det här stödja deras teorier kring oss som en sorts biobesökare i oss själva.