Samtal med intet

Jag stod där i skogen, tårögd av nostalgi och vemod. Lyfte blicken mot trädtopparna och tänkte på min barndom.

I barndomen fanns inte döden. Det gjorde inte mobbing, ångest eller pengar heller. Tyvärr kunde jag inte förstå då, vilken frihet denna okunskap innebar.

Jag pratade med ganska tyst röst, en monolog till min morfar. Jag förväntade mig inte att någon lyssnade. Snarare var det en hyllningsgest.

På vägen hem blev jag plötsligt arg på de som anordnar seanser och liknande, som utnyttjar sörjande människors vilja att bedra sig själva för att döva ångesten. Insåg sedan att det inte behöver vara medvetet bedrägeri. Eller behöver det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s