Tomheten efter döden

Jag besökte min mormor i dag. Knockades nästan av den intensiva känslan av tomhet efter morfar.

Det är märkligt hur en upplevelse av en person kan fylla ett helt hus. På något annat sätt kan det inte vara, när varje liten del av huset andas av morfar.

Han var som en möbel i det där huset. Ständigt i sin slitna fötålj, med teven på idiothög volym. Det var sport eller politik, eller möjligen naturprogram. Volymen sänktes aldrig, trots alla försök att se besvärad ut över den distade speakerrösten. Mitt i oväsendet satt han där, morfar, och diskuterade fridfullt vad det nu handlade om.

En sorgsen känsla fyllde mig under hela besöket. Först nu förstod jag att det är på riktigt: morfar har inte gömt sig någonstans. Han är borta på riktigt. Mormor verkade istället ganska lättad och upprymd. Jag kan inte fullt ut förstå den känslan förrän jag levt ett helt liv själv, förmodligen. Hon visade en liten vers. ”Den här ska jag ha i tidningen när jag kolar” sade hon, som om det handlade om vad som ska handlas i affären. Hon vill inte vara till besvär för de som ska ta reda på efter henne, och det är förstås inget fel med det. Jag kan bara inte acceptera det här med döden fullt ut. Inte än.

Vad en skogsman röstar på

Trodde du att en naturvän och skogstok som undertecknad röstar på Miljöpartiet? Ingen konstig gissning, men helt fel.

Miljöpartiet vill höja bensinpriserna absurt mycket, vilket är helt åt skogen naturligtvis. Ute här i glesbygden finns varken tunnelbana eller pendeltåg. Busstiderna är ett skämt. Det går väl 2-3 fram och tillbaka till närmaste stad på vardagar.

De så kallade rödgröna vill dessutom lägga på en ”kilometerskatt”, vilken innebär att åkerier och liknande drabbas. Kilometerskatten är tänkt som ett straff för de onda typer som har mage att slösa på bensin och annat ondskefullt. Varför inte skjuta till extra forskningspengar som i förlängningen ger oss bättre motorer, istället för att straffa folk för att de inte bor i storstäderna?

Nej, någon röst på MP blir det knappast. Och då är de, förutom när det gäller det här med glesbygdsfrågorna, ändå det bästa alternativet på den rödgröna sidan.

Inte helt säker på hur jag ska rösta ännu, förutom att V, S, MP, FP, KD och SD är uteslutna. C, M, PP och blankt återstår. Helt lätt är det inte att välja.

Ny bebis på gång – men varför?

Man kan fråga sig vad jag håller på med. Nu väntar en ny bebis i min frus mage, trots att jag redan gnäller om hur lite fritid jag har.

Det är märkligt. Varför satsar jag inte på en egotripp? Borde jag inte göra det, som den notoriske individualist jag är? Varför band jag mig överhuvudtaget?

Sanningen är den att det upptagna livet slår det tomma med råge. Känslan av att ha familj är något en person som inte har någon inte kan föreställa sig. Det är inte bara att tänka sig en stycke jag och lägga till sambo/fru, barn och subtrahera 80% fritid. Men det är exakt vad man som den här tomhetsindividualist-personen gör. Det finns inget annat sätt att ta sig an det. Jag gjorde det själv, tills en månad efter första barnets födsel ungefär.

Anledningen till detta är att den grubblande tomhetsindividualisten vägrar erkänna att det känslomässiga spelar in så enormt i en människas liv. Den tanken är nådastöten för livet man lever som ung obunden individualist. Vi är kött, vare sig vi vill det eller inte. I tanken kan vi förstås bortse från detta, men då tänker vi också nedsuttna runt tankens teoretiska bord som inte tar hänsyn till begränsningar – och det ska den inte heller.

Inget ont om individualismen. Jag har den fortfarande i mig, och jag dömer inte de som väljer annorlunda. Jag vill bara säga att den som inte valt mitt liv, inte heller kan förstå det ända in. För att få svaret måste du ta steget.

Ja just det, jag valde att skaffa barn i individualistfasen. Du har nog tänkt den tanken redan, och den stämmer. Varför? Nyfikenhet, och någon sorts nedärvd biologisk princip förmodligen. Mest nyfikenhet. Jag tog steget.

Svacka

Jag har en låg period just nu. Och jag inser vikten av att acceptera det, utan att försöka fly.

Känner mig inte kompetent, är uttråkad och vilsen i livet. Vad är jag egentligen bra på? Tvivlen är inte till någon större hjälp.

Vad vill jag då förändra? Ja, det kan jag inte heller svara på. Vilket tyder på att det helt enkelt rör sig om en period av nedstämdhet. Vanligtvis rör det sig om för mycket ansvar, för mycket att göra, för lite omväxling eller för lite utmaning. Denna gång är det alla fyra, och dessutom gick en nära släkting och god vän bort. Klart man inte är på topp.

Nu tänker jag finna mig i att vara lätt apatisk, smått sorgsen och oinspirerad under en tid. Det är en del av livet. Ingen idé att få panik över att inte vara glad jämt. Kanske rentav kommer att kosta på mig lite gnäll här på bloggen framöver. Stay tuned.

Svordomarna försämrar humöret

Jag gör ett försök att dra ner på svordomsanvändandet. Nej, det är ingen moralisk övertygelse som driver mig.

Jag har märkt att ju mer jag svär i onödan, desto sämre blir mitt humör. Med ”onödan” menar jag här svordomar som inte står i proportion till sin orsak. Exempelvis ett hysteriskt vrålande av könsord när jag tappar en penna på golvet.

När jag svär utan hejd och sans får jag en sorts energikick i hela kroppen, som sätter mig på helspänn – redo att överreagera på nästa bagatellartade händelse. När jag istället sansar mig, och kämpar emot viljan att svära – ja, då växer tålamodet och jag kan hantera även större irritationsmoment.

Vad beror då detta på? Jag tror att svordomar fungerar som säkerhetsventiler för humöret. De öppnar upp och släpper på trycket vid behov. Dessförinnan kan tryckkammaren ta ganska höga värden normalt. Den som ständigt öppnar ventilen ställer den till slut på vid gavel, och det är inte längre något tryck i kammaren. Toleransen är noll.

Istället försöker jag nu vara kreativ med kraftuttrycken. ”Han som står i guds skugga” klämde en vän, som försöker med samma sak, ur sig i går. Det höjer humöret direkt, och aggressionsnivån minskar. Svärandet leder till kreativa språklekar istället.