Valet 2010: Demonisering och utfrysning

Ja, ni vet ju alla hur det gick i valet. Här kommer några snabba tankar från mig.

Först och främst är det enda rätta att ta SD:s väljare på allvar. De röstar av en anledning, och det är varken demokratiskt eller särskilt klokt att inte lyssna på dem. Att frysa ute folk på grund av en viss åsikt kan i det här fallet verka självklart och något endast ”de goda” gör, men hur vore det om samma sak skedde i en annan fråga? Nej, tänk efter nu för fan.

SD är ett politiskt parti. De är inte ute och vrålar på stan och slår ner folk. Är det inte bättre att de sköter sina åsikter på det sättet? Jag har redan sett massor med tendenser från vänsteranhängare till diverse pöbelbeteende. Skymtade något om vetskapen om SD-stödjares postlådors position från en vänsterpartist, för att bara nämna ett exempel. Varför uppmana till pöbelfasoner när er motståndare beter sig rumsrent? Nej, jag röstade inte SD. Och jag sympatiserar inte med dem heller. Däremot tror jag på yttrandefriheten.

De övriga riksdagspartierna bör ta SD på allvar denna gång, för hittills har oviljan att debattera endast lett till ett ökat stöd. Varför då? Jo, för att politikerföraktet ökar parallellt med SD-mobbingen. Varför inte höra vad de har att säga, och i debatten ifrågasätta deras åsikter i demokratisk anda? Det tycks vara en relativt utbredd inställning att övertyga väljarna om att de valt fel. Själv tror jag inte ett dugg på överförmynderi – i själva verket avskyr jag det likt pesten. Godhetsfascism kallar jag det.

Något annat som har irriterat mig i samband med valet är demoniseringen av Alliansen. Den som inte röstar rödgrönt röstar med plånboken, punkt slut. Snacka om insiktslöst. Många småföretagare får in mindre pengar än en sjukpenningtagare och lever osäkert med stor risk, och ändå röstar många av oss småföretagare på Alliansen. Varför då, kan man fråga sig? Jo, för att Alliansen tror på den fria människan och dess fria vilja. Det ska löna sig att tänka framåt och arbeta hårt (vilket är just vad man gör som småföretagare). Och dessutom är det inte fult med olikheter. Mångfald, som vänstern ofta pratar om, är ju faktiskt att acceptera olikheter.

En röst på Alliansen är inte automatiskt en röst på otrygghetens Sverige, elände och Armageddon. Jag tycker också illa om åtstramningarna hos F-kassan, och jag tycker också att den som blir arbetslös ska ha ett bra skydd och att de som är på väg att falla ska få stöd. Men jag prioriterar spjutspets framför skyddsnät. Tyvärr blåser vänstern i samma domedagsbasuner som användes i Ådalen. Då var det på allvar och befogat. Nu kan det också vara befogat, men väldigt ofta känns det som gammal förlegad retorik och, i värsta fall, konspirationsteorier.

Hur mörkblå jag än låter i allt detta, så kommer jag ändå från arbetarklassen. Det finns en hel del rött i mig med, så anarkoliberal jag är (rätt bra kategorisering av en gammal bloggveteran). Men jag tror på frihet, och ser inget fult eller dåligt i olikheter. Och  nej, jag röstade INTE med plånboken överhuvudtaget. Jag röstade för det block som mest tror på nybyggarandan, fullt medveten om dess fel och brister med FRA och hela den biten. Det var helt enkelt det minst dåliga av två inte så liberala alternativ.

Annonser

En period av ointresse

Jag har kört fast. Tappat riktning, tappat intresse och inspiration.

2010 har varit ett sömnigt år på många sätt, och ett år av sorg – morfar gick ju bort i somras. Sakta med säkert har jag glidit in i en oinspirerad lunk. Alla dagar påminner om varandra, och ingenting är speciellt bra eller dåligt. Det mesta känns ointressant.

Det blir ju inte speciellt mycket bloggat när jag inte ens är intresserad av mina egna idéer, i den mån jag alls har några. Men någon nedläggning blir det inte. Min relation till den här bloggen är väldigt avslappnat, och någon press att få ut en massa inlägg på regelbunden basis finns inte längre. Väldigt skönt på så sätt.

Nåja, sånt här vänder alltid. Jag tror inte det är läge att förändra så mycket i livet, eller fundera på nya banor. Livet är inte bara en jakt på glädje och lyckoknark. Det handlar om att acceptera att saker ibland är skit, och att de ibland bara är som en gråmulen oktobermorgon strax norr om Ångermanälven.

Vi hörs.

Har ni röstat, förresten? Som en sann skogsman röstade jag naturligtvis på Centerpartiet. Småföretagande och landsbygd/glesbygd är ju min grej.