Så enkelt kan det vara

Jag har länge sett min vision att förena framtid med dåtid som ett bakåtsträveri, men det behöver det inte vara.

Kortfattat: självförsörjande by med några få likasinnade, beläget utanför städerna. Det är något av en dröm. I den drömmen ingår modern teknologi för kommunikation utåt, men kanske även odling. Det här med genmanipulerade växter är inget som jag skyr likt pesten som många andra av ”min sort”. Samtidigt omfamnar jag det inte heller, då jag egentligen inte har någon koll. Jag kan även tänka mig moderna transportmedel som inte går på koskit.

Det ligger en hel del framtid i min dröm, men jag har ändå – omedvetet – sett den som ett bakåtsträveri. Jag vill ju bort från de folktäta områdena och vara i fred i mitt naturnära liv. Anti-urbanisering/off grid har jag sett som bakåtsträveri just för att folk brukar bemöta mina tankar på det sättet. Som om jag vore en vilde som vill bo i en lerkoja och leva på daggmask.

I dag sade en vän: ”men jag ser dig inte alls som en bakåtsträvare, tvärtom”. Han menar att bakåtsträveri i det här sammanhanget vore att söka sig tillbaka till ett mer kollektiv-liknande boende. Och det är ju det jag inte vill. Jag vill vara i fred och slippa förställa mig för att vara framgångsrik i arbetet. Asocialt beteende skulle det vara om jag bejakade det där fullt ut.

Så enkelt kan det vara.

Annonser

Knarrande grus i mörkret

Knarrande grus i mörkret. Doften av träd och gatulampors sken. Frost. Jag tycker om tiden strax före vintern.

När sommaren dör infinner sig en sävlig sinnesro som jag finner behaglig. Melankolisk, visst, men det är skönt att få sätta sig ner rent mentalt och fundera på vad som egentligen hände under den varma perioden.

Min hjärna går långsammare när det är kallt, men den tänker istället kristallklara tankar. Sommaren är en impulsiv tid där allting bara händer. Ofta tycks dock saker vara genomtänkta när jag blickar tillbaka.

Vintern är en lidandets tid. Samtidigt är det en stillhet och ljudlöshet som inramar mig, och den är trevlig på sitt sätt.

Våren, födelsens tid. Den är egentligen bara bra för att den påminner om sommarens ankomst. Det är den årstid jag missar, och vill missa. Lerigt och eländigt. Osäkert inför sommaren. Påminner starkt om den ovana tiden som nybliven far. Allting gick så fort, och jag visste ingenting. Jag längtade efter sommarens stabilitet och handlingskraft.

Livets kretslopp

Livet är lite som en aktiekurs. Bara för att det ser bra ut för tillfället betyder det att inte att så kommer att vara för evigt.

Ofta när jag når en bra punkt i livet kan jag tänka ”Det var det, nu är det som det ska vara”. Jag slappnar av, slutar jobba framåt och efter en tid finner jag mig häpen i en svacka.

Nu har det gått nedåt och jag börjar närma mig den punkt där det exploderar. Saker händer, skjuter iväg åt något håll, och kort därpå är gruvvagnen på väg uppåt igen. Livets kretslopp. Små existentiella revolutioner.

Jag är van vid det här, har jag insett. Jag accepterar att jag är missnöjd ibland, att det inte finns någon evig lycka och att förändringar obönhörligen sker hela tiden. Det finns inga konstanter i existensen. Det här får följden att jag ibland kan längta efter att saker ska gå åt helvete. För då kommer något nytt. Rosor ur ruinerna.

Något direkt omvälvande rör det sig inte om. Inga skilsmässor, inga tragedier, ingen flytt och ingen flykt. Det händer inombords

Att jag accepterar det här kretsloppet leder till att jag sällan mår dåligt numera. Däremot kan jag lätt bli apatisk och känslokall inför de små händelseförloppen. Vardagshändelser är små och betydelselösa och borde sorteras under den etiketten, men paradoxalt är det de som kan ge mest i mitt liv.

Acceptans minimerar misären och har en jämnare nivå, medan känslosvallen växlar mellan ytterligheter.

Självmord

I förrgår tog en ung man sitt liv i direktsändning via webbkamera.

Jag tillhör inte de som satt och tittade. Däremot öppnade jag en screenshot som någon på forumet Flashback tagit, och konstaterade att det var obehagligt. Vad hade jag väntat mig? Ångrade min nyfikenhet, även om bilden i sig inte såg skrämmande ut var tanken på dess äkthet det.

Den här händelsen, som startade med att den avlidne 21-åringen annonserade vad han tänkt göra i en forumtråd, ledde till en intressant diskussion. Redan från start fanns det två läger: de som utmanade och retade 21-åringen med ord om att han inte vågar, inte menar allvar med mera. Och så de som försökte stoppa honom med argument om att livet är underbart.

Han gjorde slag i saken, killen. Som jag tolkar det ville han visa retstickorna att han hade modet. ”Vänta och se”. Vissa i forumtråden hävdade att han hade gjort det i vilket fall (och om det kan vi bara spekulera förstås). Det märkligaste var ändå killens ord på slutet; att han fick lov att skynda sig då han började tappa lusten att dö. Som om det handlade om att gå upp på en scen. Och ja, det var en sorts föreställning, som han tog med en klackspark och ändå inte.

Helt klart går det inte att dra några slutsatser kring några få foruminlägg och en livesändning. 21 års erfarenheter ligger bakom det som hände, och bara 21-åringen själv vet hur han kände och tänkte innan han tog avsked till världen. Jag såg kommentarer i stil med ”Det finns de som lider värre än du, men ändå har vett att njuta av livet, din otacksamme jävel!” och det är bara att beklaga. Känslor och tankar i en människa behöver inte stå i någon sorts förhållande till verkligheten. Det handlar bara om subjektiva upplevelser: sinnesdata. Jag tror snarare ångest och hjärnspöken kan skrämma värre i och med att de ofta saknar vettiga förklaringar (som krig, fattigdom, tragedier och liknande). Och varför måste man göra ”rätt” för att få lida? Nonsens.

Jag brukade tänka på att avsluta mitt eget liv under tonårstiden (den värsta tiden i mitt liv). Mobbing, självhat och ensamhet bidrog till mörka tankar. Dock använde jag alltid dessa tankar för att framkalla en sorg hos mig själv. Den sorgen gav en sorts tröst, och därför klarade jag av att ta mig ur sängen ännu en dag. Sedan blev jag äldre och livet blev bättre. Jag snuddar än i dag vid tanken, som för att kontrollera att jag inte har något sug efter att ta kål på mig själv. Och det har jag inte. Ska förresten tillägga att jag haft en bra uppväxt, bra familjeförhållanden, inte levt i fattigdom eller något sådant. Folk brukar fnysa åt att unga människor med sådana villkor är otacksamma och helt enkelt inte får må dåligt, och däri ligger en fara tror jag. Den inställningen till någon som genomgår en svår existentiell kris är ett hån, och kan säkerligen driva självmordskandidaten ett steg närmare graven.

Vad ska vi då ha för generell inställning till självmord? Mitt ideal är att lyssna och hjälpa om jag kan, men att acceptera att det faktiskt finns människor som inte vill leva. Och varför ska vi tvinga dem? Visa respekt för andras beslut. Naturligtvis kompliceras detta av sjukhetsargumentationen; ”Är han/hon i ett tillstånd att ta egna beslut, eller psykiskt sjuk och bör tvingas att leva mot sin vilja?”. Till de besluten har vi experter i samhället, och det är bara att hoppas att de gör ett bra jobb.

Vila i frid, 21-åringen. Vem hade kunnat ana att ditt liv skulle inspirera till det här blogginlägget, skapa en diskussion och ge självmordsstatistiken ett ansikte?

Low rider

Jag trodde inte jag skulle få uppleva en period av identitetskris igen, men här är den. Denna gång mer yrkesmässigt orienterad.

Mitt liv är ett märkligt virrvarr av känslor och tankar just nu. Om det beror på att en viktig förebild gick bort i somras, att jag inte har tid med mig själv eller att jag är understimulerad på jobbet – ja, det vet jag inte. Förmodligen en soppa av alltihop plus en trave känslomässigheter som får saker att kännas värre än de egentligen är.

Så här är det med mig: jag måste känna mig duktig och stolt över vem jag är, annars trivs jag inte. Just nu går jag och grubblar på vad jag egentligen kan, som jag kan vara stolt över. Mitt återkommande svar till mig själv är att jag är en medelmåtta, och det accepteras inte i min värld.

Att acceptera det förgångna har jag inga problem med, men när nuet inte duger går det faktiskt att göra något – vilket bara är ett problem om man inte vet vad som ska göras. Och där står jag och stampar. Förändra den nuvarande vägen så att den passar mig och utmanar mig, eller börja följa en helt ny väg? Det förstnämnda är förnuftigast och närmast till hands. Den rastlösa delen av mig börjar dock göra sig påmind med sitt behov av omväxling.

Den här bloggen är faktiskt en ventil. Här kan jag spy min galla vid behov, och gnälla över att livet suger. Även om jag inte skriver ett ord på den räcker vetskapen om dess existens långt. Här finns stora delar av mina tankar sedan 2005. Den ocensurerade jag som inte behöver ta hänsyn till taktik och vad som är lämpligt och inte. En vän som alltid lyssnar.