Självmord

I förrgår tog en ung man sitt liv i direktsändning via webbkamera.

Jag tillhör inte de som satt och tittade. Däremot öppnade jag en screenshot som någon på forumet Flashback tagit, och konstaterade att det var obehagligt. Vad hade jag väntat mig? Ångrade min nyfikenhet, även om bilden i sig inte såg skrämmande ut var tanken på dess äkthet det.

Den här händelsen, som startade med att den avlidne 21-åringen annonserade vad han tänkt göra i en forumtråd, ledde till en intressant diskussion. Redan från start fanns det två läger: de som utmanade och retade 21-åringen med ord om att han inte vågar, inte menar allvar med mera. Och så de som försökte stoppa honom med argument om att livet är underbart.

Han gjorde slag i saken, killen. Som jag tolkar det ville han visa retstickorna att han hade modet. ”Vänta och se”. Vissa i forumtråden hävdade att han hade gjort det i vilket fall (och om det kan vi bara spekulera förstås). Det märkligaste var ändå killens ord på slutet; att han fick lov att skynda sig då han började tappa lusten att dö. Som om det handlade om att gå upp på en scen. Och ja, det var en sorts föreställning, som han tog med en klackspark och ändå inte.

Helt klart går det inte att dra några slutsatser kring några få foruminlägg och en livesändning. 21 års erfarenheter ligger bakom det som hände, och bara 21-åringen själv vet hur han kände och tänkte innan han tog avsked till världen. Jag såg kommentarer i stil med ”Det finns de som lider värre än du, men ändå har vett att njuta av livet, din otacksamme jävel!” och det är bara att beklaga. Känslor och tankar i en människa behöver inte stå i någon sorts förhållande till verkligheten. Det handlar bara om subjektiva upplevelser: sinnesdata. Jag tror snarare ångest och hjärnspöken kan skrämma värre i och med att de ofta saknar vettiga förklaringar (som krig, fattigdom, tragedier och liknande). Och varför måste man göra ”rätt” för att få lida? Nonsens.

Jag brukade tänka på att avsluta mitt eget liv under tonårstiden (den värsta tiden i mitt liv). Mobbing, självhat och ensamhet bidrog till mörka tankar. Dock använde jag alltid dessa tankar för att framkalla en sorg hos mig själv. Den sorgen gav en sorts tröst, och därför klarade jag av att ta mig ur sängen ännu en dag. Sedan blev jag äldre och livet blev bättre. Jag snuddar än i dag vid tanken, som för att kontrollera att jag inte har något sug efter att ta kål på mig själv. Och det har jag inte. Ska förresten tillägga att jag haft en bra uppväxt, bra familjeförhållanden, inte levt i fattigdom eller något sådant. Folk brukar fnysa åt att unga människor med sådana villkor är otacksamma och helt enkelt inte får må dåligt, och däri ligger en fara tror jag. Den inställningen till någon som genomgår en svår existentiell kris är ett hån, och kan säkerligen driva självmordskandidaten ett steg närmare graven.

Vad ska vi då ha för generell inställning till självmord? Mitt ideal är att lyssna och hjälpa om jag kan, men att acceptera att det faktiskt finns människor som inte vill leva. Och varför ska vi tvinga dem? Visa respekt för andras beslut. Naturligtvis kompliceras detta av sjukhetsargumentationen; ”Är han/hon i ett tillstånd att ta egna beslut, eller psykiskt sjuk och bör tvingas att leva mot sin vilja?”. Till de besluten har vi experter i samhället, och det är bara att hoppas att de gör ett bra jobb.

Vila i frid, 21-åringen. Vem hade kunnat ana att ditt liv skulle inspirera till det här blogginlägget, skapa en diskussion och ge självmordsstatistiken ett ansikte?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s