Knarrande grus i mörkret

Knarrande grus i mörkret. Doften av träd och gatulampors sken. Frost. Jag tycker om tiden strax före vintern.

När sommaren dör infinner sig en sävlig sinnesro som jag finner behaglig. Melankolisk, visst, men det är skönt att få sätta sig ner rent mentalt och fundera på vad som egentligen hände under den varma perioden.

Min hjärna går långsammare när det är kallt, men den tänker istället kristallklara tankar. Sommaren är en impulsiv tid där allting bara händer. Ofta tycks dock saker vara genomtänkta när jag blickar tillbaka.

Vintern är en lidandets tid. Samtidigt är det en stillhet och ljudlöshet som inramar mig, och den är trevlig på sitt sätt.

Våren, födelsens tid. Den är egentligen bara bra för att den påminner om sommarens ankomst. Det är den årstid jag missar, och vill missa. Lerigt och eländigt. Osäkert inför sommaren. Påminner starkt om den ovana tiden som nybliven far. Allting gick så fort, och jag visste ingenting. Jag längtade efter sommarens stabilitet och handlingskraft.

Annonser

En reaktion på ”Knarrande grus i mörkret

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s