Är det omänskligt att inte fela?

Dagens citat signerat mig: ”Det är mänskligt att fela. Därför gillar jag inte människor”. Ja, jag är inne i en misantropisk fas. Det var minsann ett tag sedan sist.

Inledningen är delvis humoristiskt, delvis allvarligt menad. Just nu är det mer allvar.

Gång på gång hamnar jag i en ledarroll. Gång på gång inser jag att jag inte tycker om att leda. Och jag mår inte bra av det, trots att jag onekligen är bra på det.

Jag klarar inte av att se hur saker kan bli bättre, utan att göra de åtgärder som krävs för att det så ska bli. När ingen annan tar initiativet gör jag det själv. Folk märker det, och de trivs med detta.

I min idealvärld är alla handlingskraftiga och bra på att leda. De leder sig själva, och alla är jämlikar. Det finns en auktoritet av rent praktiska skäl, eftersom ren demokrati inte fungerar. Någon måste ha den där hövding-rollen. Min idealvärld och verkligheten är två olika saker.

Nå. Jag är en bra ledare för att jag kan lyssna, förstå hur folk fungerar och ta fram deras styrkor samt inspirera. Samtidigt är jag en dålig ledare för att jag lätt blir en sadist som vill jävlas med folk för att de inte klarar sig utan ledning. Jag försöker med det där idealet, men gång på gång blir jag överbevisad.

Min bästa roll är rådgivarens. Den som assisterar ledaren, men ändå inte leder.

På något sätt gör det mig munter att jag hamnar i samma situation gång på gång, i olika sammanhang.

Annonser

Minsta motståndets lag

Vad lätt det är att följa sina instinkter och känslor. Jag är i en period då jag inte tänker speciellt mycket på vad jag gör, utan bara reagerar. Så här ett par månader in i beteendet inser jag att jag ogillar mig själv.

Svär som en borstbindare, provocerar folk för att det är kul, slår sönder saker för att saker går emot mig, och låter motgångar resultera i ilska mot folk som inte har med saken att göra. Ja, det är så jag är när jag inte tänker på vad jag gör och varför.

Är det här jag på riktigt, eller är jag mer den som utövar självbehärskning över den vrålande grottmänniskan? Ska jag leva ut mitt inre djur och slå den där intellektuelle fan på käften?

I efterhand kommer eftertanken, och så blir jag nästan from. Hjälpsam, självuppoffrande och ångerfull. Jekyll betalar Hydes gärningar med ett uruselt samvete. Därefter en period av apatisk neutralitet, innan babianen gör sitt intåg igen.

Är det så här enkelt? Jag hoppas inte det, men det är ungefär i sådana cykler jag rör mig. Det har varit stressigt på jobbet en tid, och som den fridfulla människoovän (inget stavfel med två o) jag är, så reagerar jag negativt på att ha häcken full. Jag intalar mig att det är därför jag vill svinga mig i lampkronor och riva sönder böcker.

Jag är handgranaten i hönshuset

Det tar ofta en förbaskat lång tid att komma underfund med saker. Nu i dagarna kom jag underfund med varför jag är som jag är i diskussioner.

Jag har en vana att kasta ur mig ogenomtänkta påståenden i diskussioner. Inte för att retas först och främst, utan för att fungera som en sorts verktyg i diskussionen. Om de flesta andra inblandade har åsikter som går åt samma håll tar jag gärna den där obekväma rollen för att så många vinklar som möjligt ska undersökas. Slakta några heliga kor, och rycka undan några skygglappar.

Speciellt eggad blir jag av andras gemenskap. ”Oj, jag visste inte att du också förespråkar poststrukturalism” väcker demonen i mig, som vill vara raka motsatsen. Jag kastar ur mig illvilliga saker om poststrukturalism, och hoppas väcka ont blod. I slutändan är jag övertygad om att min ”handgranaten i hönshuset”-metod för fram bra resultat ur diskussionen. Jag är rätt prestigelös när man tänker på det så. Bryr mig inte ett dugg om jag framstår som okunnig eller dum, eftersom jag vet att så inte är fallet.

Metoden användes under min studietid (jag läste på en högskola) och var inte så populär bland de andra studenterna. Speciellt inte de som ville pumpa i sig fakta och sedan rapa ut på tentorna. Föreläsarna sken dock ofta upp. Missförstå mig inte nu. Jag satt inte och skrek i föreläsningssalen, och tillämpade inte anarki. Jag blev bara det diskussionen tycktes behöva: handgranaten i hönshuset.