Nytt år

Skogsmannen önskar alla läsare ett gott nytt år. Det är nu läge att döda besten 2010.

2010 har för mig varit ett ganska dåligt år. Förutom avslutningen har det utmärkts av sorg, tvivel, apati och stress. Ja, och många bra saker också så klart. Säkerligen övervägande positiva, men jag är van att alltid göra som jag vill och mer eller mindre få som jag vill.

Det som överskuggat hela året har varit en närståendes sjukdom och död. En person som i mycket varit en mentor och en förebild på flera plan. Framförallt hans engagemang och positiva attityd har varit vägledande för mig.

På det personliga planet har jag grubblat mycket över vad jag egentligen borde ägna mig åt, vad jag är bra på och vad jag borde lära mig. Är otålig av naturen och kräver en viss förnyelse, och framförallt utmaningar, för att trivas.

Nu ser jag framåt. 2011 kommer att bli året då jag återigen tar tag i saker och börja tänka målinriktat. Det var förvisso skönt att irra runt planlöst på magkänsla under ett helt år. Att tillåta sig att inte alltid vara så jävla på topp. Variation förnöjer. 2011 måste även bli året där jag får börja använda hjärnan igen. Jag är en tänkare mer än en görare, och 2010 har det inte blivit mycket tänkt. Bortsett från kreativt tänkande, som inte är utmanande för intellektet på samma sätt som filosofiska frågor och problemlösning kan vara.

Det här med nyår kan ju tyckas lite fånigt när man tänker på det. Fira en siffra liksom. Men då kalendern styr oss så pass hårt, eller vi snarare definierar så mycket av våra liv utifrån den, är det klart att ett nytt årtal spelar roll. Det är förresten en vacker symbol att kassera det gamla för något nytt. Det är dock viktigt att inte bara börja om ”för att”, utan att bära med sig det som varit och är bra.

Gott nytt år!

Edit: Jag påbörjade ett stycke, men slutförde det inte. Åtgärdat nu.

Annonser

Nytt utseende

Det behövde ändras här.

Inte riktigt nöjd med headern, så den kommer säkert att ändras. Men enkelt och snyggt är min grej, och det tycker jag nya temat handlar om. Ser redan nu att jag kan välja olika format på inläggen. Standard, noteringar och galleri. Bådar gott. Bara för det ska jag testa noteringar på detta första inlägg med nya temat. De föregående bör vara standard.

Potentiellt kommer jag att skriva mer här framöver. Den lägre frekvensen av inlägg (55 inlägg mars 2009 jämfört med trenne inlägg november 2010 talar sitt tydliga språk) beror inte på skrivkramp eller ointresse, utan på att jag skriver på flera olika ställen numera. Tre-fyra olika bloggar, Facebook, Twitter och snart som krönikör på ännu ett ställe. Samtliga med namn och allt, så det är inget jag vill delge från den här bloggen. Det är mycket skönt att tänka och skriva fritt någonstans, och så kommer det att förbli.

Jag passar på att önska mina läsare ett gott nytt år!

Vilka är dina lagar?

Tillsammans med vännen som vägrar blogga fast han borde kläcktes just en nära briljant idé för självkännedom.

Vi pratade om lagar, och att min första lag borde vara ”Den som gnäller ska endera agera för att motverka sitt problem, eller hålla käften”. Så kategorisk är jag förstås inte. Lite vardagsgnäll kan funka som en ventil, men när det äter sig in i ditt liv som en bestående komponent är det dags att agera. Rimligen tidigare.

Nåväl. Det här med lagar. Det är en bra idé att skriva ner sina egna lagar, gärna i sällskap med någon som känner dig väl. För det är lätt att missa saker som är ingrodda i ens personlighet. När allt detta är gjort är det dags för en felsökning. Vad är det du inte vill ha kvar på listan? Trivs du med allt? Saknar du något?

Jag tror att det här kan funka på mig, som blivit allt mer stressad och ilsken den senaste tiden. Troligen funkar inte metoden på alla sorters personer. Väldigt auktoritära och/eller självälskande personer till exempel.

Nedåtspiral

Mitt liv stagnerade ett tag, och sjunger just nu ned i någon sorts apatiskt förfall. Någonstans inombords vill jag bara supa ner mig och skita i allt.
Nu är jag lagd på det sättet, att jag kommer aldrig att skita i allt. Jag har en familj och den skulle jag aldrig kunna försaka. Men det där apatiska kallet ekar mellan de kalla väggarna av ben.
Så här går det när en frihetsälskare fastnar i rutin och inte får en utmaning. När livet är lätt. Säkerligen händer det inte människor som lever i krig. Vi är trots allt skapta för kamp.
Slutsatsen är att jag är en man som har det bra förspänt, men är för lat för att dra nytta av rastlösheten. Det bör bli ändring på detta.

Fast förankrad

Jag bad en vän beskriva mig. Det mest träffsäkra han sade är att jag är fast förankrad i jorden, med en vilja att sväva i väg.
Jag är en naturalist. Ateist. Rationell, beviskrävande och oflummig. Nihilist, till min egen förfäran.
Jag önskar att jag trodde på gud, att jag kunde lyfta från dyngstacken och känna den friska luften mot ansiktet. Och se jorden försvinna under mig.
Jag önskar detta utan droger, och utan självbedrägeri. Jag kan inte förmå mig själv att bli bedragen, ens av mig själv.
Jag kommer inte ifrån att saker blir värdelösa så fort jag förstår dem. Ointressanta.
Det duger inte med konst. Det duger inte med vad mänskliga händer har skapat.
Det borde duga med naturen. Den är till stor del obegriplig, märklig och imponerande. Men den är inte medveten.
Jag hoppas att jag har fel någonstans i allt detta. För då släpper mina fötter från denna dyngplanets yta, och jag svävar bort. Lycklig, tillfredsställd. Över att bli besegrad. Av det obegripliga.

Jag är friare nu än någonsin

Just nu är den bästa tiden i mitt liv hittills. Det är en bra känsla. Jag saknar inte ungdomen.

Ungdomen är ett lidande, men samtidigt är det vårt eviga ideal. Högstadiet är förmodligen det värsta jag varit med om. En prestigekamp och ett famlande kring den egna personen, som är den största gåtan av alla. Du är endera en av de coola, en av de utsatta eller en grå mus som håller sig borta från trubbel. Jag var betydligt mer av det förstnämnda än jag upplevde då, och klassade mig som hackkyckling. När jag tänker på det var nog alla hackkycklingar på ett eller annat sätt.

Den valpiga ungdomen ledde till en ung vuxenhet där känslor av suveränitet och odödlighet gjorde intåg. Varför ska man bry sig och planera? Varför skulle man bry sig om någon annan? Eller jag tar tillbaka det där sista. Jag ville rädda världen, och hade alla svar på hur jag skulle lösa problem som ingen lyckats fixa de senaste 5000 åren. Mest snack blev det, men snacket attraherade andra som hade viljan men inte snacket.

Och så yngre medelåldern. En luttrad pragmatiker som fnyser åt naiva ungdomar och nyblivna studenter som tror att de är smartast av alla för att de kan ett Nietzsche-citat utantill. Ibland är jag nog för cynisk, men det här är helt klart den tidsåldern. Det är nu drömmar synas i sömmarna och kastas i soporna. Men det är också nu tanke blir handling betydligt snabbare än förut. Mindre snack, mer verkstad.

Jag blev inte kvitt civilisation, lagar och elände de första 30 (och lite till) åren, men jag sitter i alla fall här och lär mig saker utifrån vad jag gjort hittills. Inte illa det. Jag känner en frihet i att balansen mellan tanke och handling faktiskt är rätt bra. Innerst inne i skallen kan jag se mig själv sitta i en gungstol framför en eld, långt från bebyggelsen, med något gott stekandes över brasan.