Vildmarkens kall

Just nu känner jag viljan att lämna samhället växa sig starkare igen. Det rör sig dels om en känsla att vilja uppleva äkthet, och dels om en sorts främlingskap inför mänskligheten.

Jag kommer nog inte ifrån min misantropi. Även om jag kan tygla den, och även om stora delar har jobbats bort successivt i takt med att jag lärt mig mer om mig själv och världen (och jag dessutom har en förlåtande syn på mänsklig dumhet) hänger den kvar som en smutsig filt på en tvättlina. Jag bär en (rätt harmlös) känsla av att vara lite smartare, lite mer udda, lite mindre anpassad, än de flesta. Av de jag har träffat. Varför är filten smutsig? Jag skäms lite över att se ner på folk.

Tonåringens sensation av att vara speciell och utvald lever i mig, hur fånigt jag än må tycka det vara. Den här stoltheten är en del av överlevnadsinstinkten. Utan att uppskatta sig själv blir man inte lika driven framåt genom livet. Självförminskning är en destruktiv tendens, och jag ser hellre en självgod jävel än någon som ber om ursäkt för sin existens. Då väljer jag utifrån vem jag vill umgås med, alltså.

Nå, mänskligheten tråkar mig och stör mig. Gravplundringar i Egypten har varit upphov till trötta suckar och faktiskt nedstämdhet. ”Är det vad som händer när människan blir utan begränsning?” tänker jag, och så hakar den där inre misantropen på. Så här har vi ju hållit på bra länge, även om världen är mycket bättre ur överlevnadssynpunkt nu än för hundra år sedan. Men den där girigheten sitter djupt rotad. Förmodligen driver den oss framåt. Girigheten, nyfikenheten och otåligheten.

Jag ser på TV en norsk man njuta av det kärva vildmarkslivet. Jag drömmer mig bort till min släkts stuga i just Norge. Tänker att ett år nog är överdrivet, men att jag gärna bodde ett tag i den där stuga. Eldade lite i kaminen, pimplade lite röding och drack brännhett kokkaffe.

Gratis utbildning

Jag planerar att börja läsa enstaka strökurser på högskolenivå när livet lugnar ner sig lite. I Sverige är det ju faktiskt gratis att läsa, bortsett från kurslitteraturen.

Jag har stagnerat och börjar känna mig korkad. Inte så konstigt när jobbet, trots sin kreativa karaktär, är ganska likartat. Och när jag dessutom inte får utlopp för mitt behov att diskutera frågor av diverse filosofisk karaktär.

Vad ska jag läsa? Vet faktiskt inte. Något som passar ihop med den semantik-geek jag är, men ändå skiljer sig från de humanistiska ämnen jag läst tidigare. Beteendevetenskap vore ett smart drag, men frågan är om det är så intressant. Jag bär fortfarande på drömmen att bli någon typ av vägledare.

Nå, jag har tid på mig att fundera.

I vilket fall är det fantastiskt att det går att läsa på hög nivå helt gratis. Ta aldrig bort den möjligheten, snälla Sverige.

Inget fel med elit

Gång på gång seglar det upp diskussioner om elitism. Anledningen är nästan alltid att det är ”fult” med en elit. Alla ska minsann vara lika bra.

Finns det något sammanhang där det inte finns ett toppskikt? Nej, det är väl i princip omöjligt i praktiken (även om det är teoretiskt tänkbart med en värld av exakta kloner). Någon måste ju alltid vara bäst. Någon måste alltid vara sämst. Och så finns det ett stort fält där emellan där de flesta andra hamnar. Är det fult och dåligt? Jag tycker själv det är en märklighet att göra en värdering av det faktumet.

I Jantes drömvärld är förstås ingen bättre än någon annan, och ingen är sämre än någon annan. Den där avundsjukan och förljugenheten kring den stora illusionen existerar inte. För det är så fult att vara olika.

Vad är problemet med att vissa är bäst inom vissa områden? Och vad är det för problem med att kalla detta toppskikt för en elit? Problemet uppstår endast när det kommer in avundsjuka i bilden.

Inom idrottsvärlden är det här inget problem. I sammanhang som teoretisk kunskap verkar det desto mer problematiskt. Fysiska prestationer är det acceptabelt om bara några få klarar, men fan ta dig om du är skarp i huvudet.

Bloggposten är rätt illa skriven och inte speciellt genomtänkt, ska medges. Men ämnet är bra. Min avsikt är att återkomma i ämnet.

Split personality

Dubbelhet går igen i allt jag gör. Den meningen har jag formulerat många gånger. Men så är det.

Bland det tydligaste just nu är hur separerade min sociala och osociala sida är. Eftersom den sociala sidan är mer användbar när jag lever i ett samhälle blir den andra sidan eftersatt, och bitvis rätt grinig.

Dessa två sidor kan även beskrivas som professionell vs privat. Professionellt är jag en trevlig kille som rör sig i folkmassor utan problem. Privat är jag en rätt osympatisk herre som vill vara för sig själv, och egentligen inte ens gillar människor. Mina närmaste och några enstaka udda typer går an, men resten slipper jag gärna.

Inget fel i det här, som jag ser det. Jag får en balans i mitt liv när allt funkar.

Den där kojan jag skriver om blir det som balanserar upp saker på allvar. Där kan jag leva ut mina sämsta sidor och uppnå harmoni. Ju mer jag tänker på det, desto bättre tycker jag om idén.

Att tina en frusen vattenledning

Det är lite kul det här med att man ser vilka träffar bloggen får. ”Tina frusen vattenledning” är envist återkommande varje vinter. Därför ska jag nu ge ett bättre svar än bloggen hittills gett. Med det inte sagt att opraktiska jag kan lösa ditt problem.

När det är riktigt kallt bör vattnet i kranarna vara i rörelse ibland för att inte frysa. Se där en lektion som jag har lärt mig av att bo i hus.

När det går så pass långt att ledningen är frusen är det uppvärmning som gäller. Jag rekommenderar kupévärmare, som läggs invid röret medan åtminstone en kran står igång, dels för att driva på vattnet och bryta proppen – men även som indikator på att allt är klart. Det här går inte på en minut, så ha tålamod. För mig funkade det efter en halvtimme, efter att jag först fick justera värmaren så att den blåste åt rätt håll. Jag noterade att röret inte blev varmt och konstaterade att isen förmodligen inte påverkades därför. Känn därför efter så att röret verkligen blir varmt.

Det knepiga är att lokalisera isproppen. Om du bor i ett gammalt hus kan du fråga den förra ägaren var det brukade frysa (troligen någon oisolerad del), för det är ofta samma ställen det fryser på. Ett sätt att jaga ispropp är annars att kolla ur vilka kranar det kommer vatten, och ur vilka det är helt dött. Efter den sista fungerande kranen, och före den första som är helt död, sitter proppen.

Så här enkelt är det inte vanligtvis. Då är det till att följa rörets väg och se var det går ovan jord och i kyla, med dålig isolering. Misstänkta punkter värms med kupévärmare, eller möjligen blåslampa. Sistnämnda kräver en varsam hand förstås. Ha en kran på under tiden och se efter efter varje värmning, om något har hänt. När du väl hittar proppen vet du var det behöver isoleras för att slippa problemet framledes.

Sen är det förstås möjligt att du har fått flera isproppar samtidigt, och då är det inte lika kul. Men livet är inte rättvist 🙂

Kojan måste bli av i år

Min dröm om en avlägsen koja för retreat dör inte. Jag tror att 2011 kan vara året då den blir av.

2011 ska bli ett nytt varv i min spiral. 2008 var ett år för nystart, och 2009-2010 fullföljde på sätt och vis det som påbörjades. Nu går jag med samma känsla för födelse som jag gjorde 2007. En ny bana på något plan, på något sätt.

Vad har hänt med mig under dessa tre år? Jag har blivit konkretare, rationellare, mognare och mer benägen att anpassa mig till det som är alldeles för tidsödande att försöka förändra. Revolutionären och upprorsmakaren har sovit i mig. Liksom det som jag kallar för andlighet – och med det menar jag konstnärlighet och ett utåtriktat sökande. Mindre fokus på mig själv, alltså.

Det går helt klart i cykler detta, och jag gillar det. Det är vanskligt att försöka bli någon helt ny person hela tiden. Leder bara till körning av huvud i bergvägg, uppgivenhet och nedstämdhet. Och så en ny fadäs igen efter ett tag. Nej. Dansa med i dansen, och ruckla åt det håll där utrymme finns. Det är mitt främsta råd. Utnyttja den du är till att nå nya banor istället för att försöka omvandlas till någon helt annan.

Den där skogskojan gör sig åter påmind. Jag inser att tanken på jordkoja känns avancerad, och därför blir den inte av. Börjar fundera på en lappkåta istället. Blir betydligt mindre jobb om jag/vi slipper gräva. Måste även prata med en markägare angående avlägsen mark och vad sådan kan kosta.

Vad händer med den ständigt fördröjda överlevnadsutbildningen? Den får helt enkelt vänta. Stress är bara dumt.