Vildmarkens kall

Just nu känner jag viljan att lämna samhället växa sig starkare igen. Det rör sig dels om en känsla att vilja uppleva äkthet, och dels om en sorts främlingskap inför mänskligheten.

Jag kommer nog inte ifrån min misantropi. Även om jag kan tygla den, och även om stora delar har jobbats bort successivt i takt med att jag lärt mig mer om mig själv och världen (och jag dessutom har en förlåtande syn på mänsklig dumhet) hänger den kvar som en smutsig filt på en tvättlina. Jag bär en (rätt harmlös) känsla av att vara lite smartare, lite mer udda, lite mindre anpassad, än de flesta. Av de jag har träffat. Varför är filten smutsig? Jag skäms lite över att se ner på folk.

Tonåringens sensation av att vara speciell och utvald lever i mig, hur fånigt jag än må tycka det vara. Den här stoltheten är en del av överlevnadsinstinkten. Utan att uppskatta sig själv blir man inte lika driven framåt genom livet. Självförminskning är en destruktiv tendens, och jag ser hellre en självgod jävel än någon som ber om ursäkt för sin existens. Då väljer jag utifrån vem jag vill umgås med, alltså.

Nå, mänskligheten tråkar mig och stör mig. Gravplundringar i Egypten har varit upphov till trötta suckar och faktiskt nedstämdhet. ”Är det vad som händer när människan blir utan begränsning?” tänker jag, och så hakar den där inre misantropen på. Så här har vi ju hållit på bra länge, även om världen är mycket bättre ur överlevnadssynpunkt nu än för hundra år sedan. Men den där girigheten sitter djupt rotad. Förmodligen driver den oss framåt. Girigheten, nyfikenheten och otåligheten.

Jag ser på TV en norsk man njuta av det kärva vildmarkslivet. Jag drömmer mig bort till min släkts stuga i just Norge. Tänker att ett år nog är överdrivet, men att jag gärna bodde ett tag i den där stuga. Eldade lite i kaminen, pimplade lite röding och drack brännhett kokkaffe.

Annonser

4 reaktioner på ”Vildmarkens kall

  1. Helt fantastiskt vad vi är lika, du och jag. Jag är dock för feg för att verkligen ta tag i det jag faktiskt vill göra med mitt liv.

  2. Håller som du redan vet med.

    Själv känner jag inte att jag måste bort från allt för evigt, men jag önskar att jag hade möjligheterna att kunna fly precis när jag ville.

    Det här med vildmarken känns som ett annat kosmos. Ett kosmos utan saker som stör mig. Där man slipper höra om bilbränder i Malmö, om vem som vann Idol, och hur Johanna Graf blev bedragen… slipper höra om idioters lilla jävla värld rent allmänt. Det är bara att låta bli att ta med internet, TV eller radio ut.

    Som den kunskapsmagnet jag är absorberar jag allt, inklusive saker jag inte vill ha koll på. Saker utan relevans. Saker som inte berikar mig på något sätt. Saker som blir som meningslös utfyllnad. Enda sättet att garanterat ducka det är att blockera det.

    Det närmsta jag kommer vildmarkens frihet här i civilisationen är på universitetet. Att vara en del av den världen gör att man åtminstone ges möjligheten att få fylla hjärnan med lite intressanta saker.

    Men när den tiden är över, så ska jag se till att fly ut i vildmarken om så bara för korta ögonblick. Då får du likasinnat sällskap på dina utflykter om du vill.

    • Jag håller med om allt. Också en källa för onödigt kunnande och vetande. Förutom att TP brukar gå bra är det rätt poänglöst.

      Japp, vi måste ta lite utflykter sen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s