Misantropi?

Om jag inte vore människa, skulle jag inte störa mig på människor?

Genom att vara det jag är, har jag kunskapen.

Allting sker genom mänskliga ögon, och jag kommer inte bort från denna horisont hur jag än gör.

Annonser

Spelar upphovspersonens värderingar någon roll?

Jag läser i Aftonbladet om Roy Anderssons reaktion på nya Åsa-Nisse-filmen. Andersson menar att filmen är en skam på grund av att Åsa-Nisses upphovsman var nazist. Jag kliar mig i skägget åt detta.

För mig, som konsument av kultur, är det av ytterst lite intresse vad personen bakom kulturen är för filur. Om kulturyttringen nu inte handlar om personen själv. Och även när jag känner bakgrunden, och uppfattar den som oförenlig med mina egna värderingar (religiöst och politiskt) nöjer jag mig med ett enkelt ”De tycker inte som jag, men det är intressant att ta del av hur de tänker”. Ett band blir inte sämre för att de visar sig vara något jag inte själv kan stå för. Möjligen kan jag bli provocerad om dess texter innehåller propaganda för något jag retar mig på. Men i fallet Åsa-Nisse är det ren fiktion.

Vet inte riktigt hur Andersson har tänkt sig, om han menar att Stig Cederholm bör glömmas bort och strykas ur historieböckerna just för att han var nazist. Åsa Nisse är ju en väldigt etablerad seriefigur, som inte har något med Waffen SS att göra. Kan jag tänka då. Dessutom bör rimligen inte Cederholms skapande av Åsa-Nisse ha något som helst att göra med nazismen. Men Andersson verkar anse att en persons ideologi färgar precis allt han eller hon företar sig. Förenklat svart/vitt-tänkande enligt min mening.

Vad anser ni andra om detta?

Jag måste tacka

Mannen från skogarna har legat till sig och fått ett eget liv. Jag ser gamla inlägg läsas gång på gång, och vissa av dem få kommentarer. Pressen att skriva inlägg är totalt noll, och det betyder att jag bara skriver det jag verkligen känner för.

Den mest lyckade inkarnationen av min blogg hittills. Ja, jag har skrivit om det förr. Men för mig är det en härlig känsla att undvika misstaget som ledde till gångna bloggars undergång.

Den här gången är det stabilt, kravlöst, och jag känner en munter känsla av att ha återkommande besökare som Daniel och Katten (och ni andra som inte skriver kommentarer så ofta). Tack för att ni förgyller bloggen!

Det är nog mycket att jag accepterat mig själv som person fullt ut som spelar in. Färre konflikter mellan mina olika sidor, och mer bekvämlighet att vara den jag är just nu.

Den här bloggen lever sitt eget liv. Med nära 1000 inlägg finns det en del att botanisera i. Det som lockar mest tycks vara ämnena överlevnad i skog och mark, sex (i skogen), prostitution och tinandet av frusna vattenledningar. För nytillkomna läsare kan jag berätta att mängden inlägg beror på att jag importerat det mesta från mina tidigare bloggar.