Sanning och subjekt

En av de bloggar jag tycker allra bäst om just nu är Asebeia. Den drivs av en veteran i bloggsammanhang, och det märks. Varierat, välskrivet, genomtänkt och han bugar inte för någon. Han behandlade för en tid sedan synen på sanning, vilket jag tänkte skriva om här.

Förenklat sett finns det två läger: de som tror på en objektiv verklighet (som finns där oavsett människans tolkning) och de som menar att allt skapas i våra tolkningar (varje människa har sin egen verklighet, som är lika ”rätt” som någon annans). Traditionellt sett har naturvetare en fallenhet för det förstnämnda synsättet, medan det andra ofta innehas av personer inom humaniora.

Det här är intressant för mig rent allmänt, eftersom jag intresserar mig för kunskapsfilosofiska frågor. Men det finns även en personlig aspekt i det hela: nämligen att mitt synsätt har förändrats. För bara fem år sedan hade jag en klar slagsida åt relativist-hållet (även om jag under min utbildning inte ingick i den typiska rädda världen/postmodernist/vänsterradikal-gruppen).

Sedan dess har jag hängt på en hel del naturalist-bloggar, och sakta glidit mot mitten. Numera låter det när trädet faller i skogen, och ingen är där. Förut hade jag inte sagt absolut nej, men däremot kliat mig i huvudet och sagt ”Det tål att diskuteras”. Nu säger jag ”Det är vettigt att utgå från det”. Den andra vägen leder, efter ett par krokar, ner i solipsismens mörka källare – den som man inte kan diskutera sig ur.

Det är inte vettigt att anta solipsist-positionen, helt enkelt för att det bara leder till total fastkörning teoretiskt. Jag lever som jag lär, och om jag väljer solipsism måste jag stanna i sängen på morgonen. Varför göra något alls om allt eventuellt är en illusion? ”Men vad spelar det för roll, om illusionen är bra?” frågar den dryge. Det spelar roll, för att självbedrägeri och irrationalitet inte ingår i min plan, helt enkelt.

Min världsbild i dag kan beskrivas på följande sätt: det finns en objektiv verklighet oavsett mänskliga tolkningar. Våra upplevelser av den begränsas dock av våra subjektiva sinnen, och därför är det enda rätta att sträva efter att rensa bort subjektivism ur våra tolkningar. Mätningar av olika slag är vägen att gå. Vi kan utifrån resultaten av dessa mätningar enklare få reda på exakt var och hur sinnena bedrar oss. Avståndet till verkligheten minskar. I denna kunskapsprocess ingår även ett försök att förstå hur subjektet fungerar.

Jag anar en följetong på detta ämne. Vi får se vad som händer.

Annonser

Stoltheten är min största synd

Om det är något jag har svårt för, så är det att vara ödmjuk i alla situationer. Att bli styrd av en okunnig person i ett sammanhang jag behärskar bättre än personen är svårast av allt.

Den som driver företag blir förr eller senare varse att man, i mångt och mycket, måste buga inför den med pengarna. Även om du är experten är det kunden som bestämmer, och om då kunden inte förstår sin egen okunnighet har du en liten övning i ödmjukhet att se fram emot.

Jag har en inbygd stolthet. Jag mår fysiskt illa av att underkasta mig, såvida det inte handlar om folk och företeelser som är mäkta överlägsna mig. Inom ämnen som jag inte alls har koll på, exempelvis. Att bli uppläxad av en kunnig matematiker har jag inga problem med, medan jag blir rosenrasande när en random klantskalle ska förklara för mig om exempelvis semantik.

Här brister jag alltså i självkontroll. Inte så att jag vrålar och gapar, utan mer att jag inte kan släppa irritationen. Jag gick exempelvis hela helgen med en ångestliknande vånda i kroppen, just för att jag fick lov att vara trevlig när hela mitt väsen gav order om ”dra-åt-helvete-programmet”.

Men inget fel med att vara stolt egentligen. Det gäller bara att lära sig hantera sitt eget förakt för sig själv, när lismande mask-beteendet är på tapeten.

Det stora frågetecknet

Jag har suttit och följt kedjan från begravning till liv via Facebook och Flashback. En ung kvinna som tog sitt liv. Tragiskt förstås, men jag fascinerades över hur lätt det är att skaffa sig fakta och skapa en uppfattning. Om henne, hennes liv och om hur mycket av en persons liv som inte kan uppfattas externt.

Jag tänkte på det där med livet, och döden. Den där kvinnan fick mig till det. Varför lever egentligen jag? Vad driver mig framåt? Vad vill jag med mitt liv? Har jag några mål och ideal? Som så många gånger förr var svaret ett stort frågetecken.

Men jag är här och har inga planer på att bli kortvarig. Jag gör saker nästan omedvetet, automatiskt. Jag drivs av små val i nuet, och dessa val leder bort från nu. Som ett löv i vinden i många fall. Så får det bli tills frågetecknet blir ett utropstecken, om det nu inträffar.

Samtidigt har jag riktning, ideal och framtidsplaner. Men dessa ligger på en banal nivå enligt min uppfattning.

Det sociala är överskattat

Den som är bra på det sociala samspelet och har medelmåttig ämneskunskap kommer betydligt längre än den som besitter avancerad kunskap och är dålig på socialt samspel. Jag pratar om yrkeslivet.

Detta faktum stör mig oerhört, då jag hellre har att göra med en kunnig nörd än en okunnig social expert. Hur många duktiga människor sitter i dag med socialbidrag för att de är osociala, och hur många inkompetenta personer har jobb för att de är bra på att leka flock? Vill jag veta svaret?

Död, gudar och fyrkantiga bollar

Jag slåss med tanken på min morfars bortgång i juli förra året, och med min egen någon okänd gång i framtiden.

Världen är tommare utan morfar. Världen kommer att vara helt ointressant för mig efter min död. Helt enkelt för att jag inte kan uppleva den. Det är rentav orimligt att ens sätta ”mig” och ”efter min död” i samma mening. En upplevelse i förhållande till ett subjekt som inte existerar är… orimlig. Poänglös att diskutera. Som en fyrkantig boll.

Men den fyrkantiga bollen studsar i mitt sinne. Som en liten godisklubba eller snuttefilt kittlar den min fantasi och ger livet ett mystiskt skimmer. Den säger mig att människan inte kan förstå allt, och inte ska ta sig själv på så jävla stort allvar. Att Gud smyger omkring i periferin och drar i tåtarna så att allt ser rationellt, begripligt, mätbart ut.

Jag tror inte på den fyrkantiga bollen, men jag kommer inte ifrån att jag lite grann vill bedra mig själv för att allt ska kännas lite bättre. Tanken på att få träffa morfar igen, att jag inte ska dö och att det finns en poäng med den här existensen, som ligger bortom själva existensen. Livet är ett test, ett träningsläger, en utvärdering – eller kanske en bestraffning.

De där drömmarna är som att se en bra film. Jag kopplar bort och lever i en värld som är konstant, som inte störtar mot undergången likt en bräcklig flotte mot en dånande fors. Längre än drömmar kan jag inte komma, för jag är ateist i själ och hjärta. Jag trodde inte på Gud som fyraåring och jag gör det inte nu heller.

Jag påstår inte med bestämdhet att gud inte finns, utan ser bara frågan som rätt poänglös att avhandla. Existens eller inte? Ointressant. Jag har inga anledningar att tro på Gud, och därför gör jag det inte. Jag är inte heller intresserad av att motbevisa guds existens. Varför inte då? Tja, det är svårt nog att bevisa att en tom burk saknar innehåll. Ett påstående utan referent. Hur ska jag kunna påvisa att något INTE finns? Hur ser ett icke-bevis ut? Det är ju i sig själv ingenting.

Människan har trott på gudar sedan människan började att existera, i princip. Ger det en fingervisning om att det borde ligga något i idéerna om Gud? Att det finns en kraftfull idé medfödd i människan, som refererar till något verkligt? Troligen det bästa argumentet för en Gud. Den här tanken kan få mig att vackla ibland, men jag kommer inte ifrån att gud allt som oftast framstår som den perfekta bortförklaringen. Den som är omöjlig att motbevisa, som löser existentiella kval, som ger ett syfte med själva levandet och som dessutom gör människan fri från ansvar.

Gud är den perfekta pusselbiten, som passar i alla pussel.