Död, gudar och fyrkantiga bollar

Jag slåss med tanken på min morfars bortgång i juli förra året, och med min egen någon okänd gång i framtiden.

Världen är tommare utan morfar. Världen kommer att vara helt ointressant för mig efter min död. Helt enkelt för att jag inte kan uppleva den. Det är rentav orimligt att ens sätta ”mig” och ”efter min död” i samma mening. En upplevelse i förhållande till ett subjekt som inte existerar är… orimlig. Poänglös att diskutera. Som en fyrkantig boll.

Men den fyrkantiga bollen studsar i mitt sinne. Som en liten godisklubba eller snuttefilt kittlar den min fantasi och ger livet ett mystiskt skimmer. Den säger mig att människan inte kan förstå allt, och inte ska ta sig själv på så jävla stort allvar. Att Gud smyger omkring i periferin och drar i tåtarna så att allt ser rationellt, begripligt, mätbart ut.

Jag tror inte på den fyrkantiga bollen, men jag kommer inte ifrån att jag lite grann vill bedra mig själv för att allt ska kännas lite bättre. Tanken på att få träffa morfar igen, att jag inte ska dö och att det finns en poäng med den här existensen, som ligger bortom själva existensen. Livet är ett test, ett träningsläger, en utvärdering – eller kanske en bestraffning.

De där drömmarna är som att se en bra film. Jag kopplar bort och lever i en värld som är konstant, som inte störtar mot undergången likt en bräcklig flotte mot en dånande fors. Längre än drömmar kan jag inte komma, för jag är ateist i själ och hjärta. Jag trodde inte på Gud som fyraåring och jag gör det inte nu heller.

Jag påstår inte med bestämdhet att gud inte finns, utan ser bara frågan som rätt poänglös att avhandla. Existens eller inte? Ointressant. Jag har inga anledningar att tro på Gud, och därför gör jag det inte. Jag är inte heller intresserad av att motbevisa guds existens. Varför inte då? Tja, det är svårt nog att bevisa att en tom burk saknar innehåll. Ett påstående utan referent. Hur ska jag kunna påvisa att något INTE finns? Hur ser ett icke-bevis ut? Det är ju i sig själv ingenting.

Människan har trott på gudar sedan människan började att existera, i princip. Ger det en fingervisning om att det borde ligga något i idéerna om Gud? Att det finns en kraftfull idé medfödd i människan, som refererar till något verkligt? Troligen det bästa argumentet för en Gud. Den här tanken kan få mig att vackla ibland, men jag kommer inte ifrån att gud allt som oftast framstår som den perfekta bortförklaringen. Den som är omöjlig att motbevisa, som löser existentiella kval, som ger ett syfte med själva levandet och som dessutom gör människan fri från ansvar.

Gud är den perfekta pusselbiten, som passar i alla pussel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s