Sanning och subjekt

En av de bloggar jag tycker allra bäst om just nu är Asebeia. Den drivs av en veteran i bloggsammanhang, och det märks. Varierat, välskrivet, genomtänkt och han bugar inte för någon. Han behandlade för en tid sedan synen på sanning, vilket jag tänkte skriva om här.

Förenklat sett finns det två läger: de som tror på en objektiv verklighet (som finns där oavsett människans tolkning) och de som menar att allt skapas i våra tolkningar (varje människa har sin egen verklighet, som är lika ”rätt” som någon annans). Traditionellt sett har naturvetare en fallenhet för det förstnämnda synsättet, medan det andra ofta innehas av personer inom humaniora.

Det här är intressant för mig rent allmänt, eftersom jag intresserar mig för kunskapsfilosofiska frågor. Men det finns även en personlig aspekt i det hela: nämligen att mitt synsätt har förändrats. För bara fem år sedan hade jag en klar slagsida åt relativist-hållet (även om jag under min utbildning inte ingick i den typiska rädda världen/postmodernist/vänsterradikal-gruppen).

Sedan dess har jag hängt på en hel del naturalist-bloggar, och sakta glidit mot mitten. Numera låter det när trädet faller i skogen, och ingen är där. Förut hade jag inte sagt absolut nej, men däremot kliat mig i huvudet och sagt ”Det tål att diskuteras”. Nu säger jag ”Det är vettigt att utgå från det”. Den andra vägen leder, efter ett par krokar, ner i solipsismens mörka källare – den som man inte kan diskutera sig ur.

Det är inte vettigt att anta solipsist-positionen, helt enkelt för att det bara leder till total fastkörning teoretiskt. Jag lever som jag lär, och om jag väljer solipsism måste jag stanna i sängen på morgonen. Varför göra något alls om allt eventuellt är en illusion? ”Men vad spelar det för roll, om illusionen är bra?” frågar den dryge. Det spelar roll, för att självbedrägeri och irrationalitet inte ingår i min plan, helt enkelt.

Min världsbild i dag kan beskrivas på följande sätt: det finns en objektiv verklighet oavsett mänskliga tolkningar. Våra upplevelser av den begränsas dock av våra subjektiva sinnen, och därför är det enda rätta att sträva efter att rensa bort subjektivism ur våra tolkningar. Mätningar av olika slag är vägen att gå. Vi kan utifrån resultaten av dessa mätningar enklare få reda på exakt var och hur sinnena bedrar oss. Avståndet till verkligheten minskar. I denna kunskapsprocess ingår även ett försök att förstå hur subjektet fungerar.

Jag anar en följetong på detta ämne. Vi får se vad som händer.

Annonser

En reaktion på ”Sanning och subjekt

  1. Tack för uppmärksamheten. Det ju låter som jag vore en sanningstaliban nu när jag tittar på min bloggpost i efterhand.

    Men… att reducera subjektet till ett källkritiskt problem så som det nu är i naturvetenskapen – är det mest befriande jag varit med om, så jag ber inte om ursäkt. 😀

    Den nyfikenhet naturvetenskap kan ge en på världen är underbar. Såg aldrig sån passion bland forskare i humaniora/samhällsvetenskaper.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s