Kul från arkivet

Fördelen med att ha en blogg med några år på nacken är att det finns ett digert arkiv. Jag närmar mig 1 000 så sakteliga (runt 60 inlägg dit).

Min första blogg startades i mars 2005. Därefter har jag flyttat omkring under olika flagg, men slutligen samlat allt material här på Mannen från skogarna. Det har visat sig vara ett rätt bra drag, då jag ofta ser att gamla texter finns bland veckans mest lästa.

Det är kul att se hur jag förändrats som person. Från att ha varit rätt ung och arg 2005-2006, via inne på personlig utveckling och sådant 2007-2008, till att bli mer avslappnad och nöjd på gubbars vis just nu. Nå, helt glad och snäll kommer jag nog aldrig att bli.

Jag delar med mig av en gammal text, som nu återigen är aktuell. Den handlar om 1 maj, och jag står i princip fast vid samma åsikt fortfarande. Läs den här.

Slutligen måste jag ta mig nöjet att citera mig själv, ur texten. Det hela väckte viss munterhet.

Nej, 1 maj är ett skämt. Duglig som ursäkt för att ligga hemma på soffan och ta hand om baksmällan från Valborgsmässoaftons firande, men inte mer. De stackare som ändå irrar runt med plakat är bara att beklaga. De tror att det de sysslar med spelar någon roll.

Annonser

Jag knäfaller för ingentinget

Jag har ingen gud. Inte ens mig själv. Jag bugar för ingen, men knäfaller för ingentinget.

Så många år av vånda, över bristen på en överjordisk passion. Över oförmågan att älska människan. Över oförmågan till självbedrägeri. Oförmågan att tro på något, överhuvudtaget.

Jag kan sträcka mig till att beundra vissa individers handlingar, och kreationer. Men den mänsklighet som jag är en del av är, är mig främmande på många sätt. Jag kan tänka, att det vore värdigare att vara ett vilt djur.

Det ligger ett svart stoft över min förnimmelsevärld. Jag tvivlar på de smaker jag upplever, de vyer jag ser och de tankar jag tänker. Jag tvivlar inte på deras existens, utan deras betydelse i det långa loppet. Mina simpla nöjen, är i sanning simpla.

Men så lämnar jag min lilla kammare, går ut i ljuset och ser skogen och stjärnorna. Andas in en enda gång och fylls av en känsla av mening. Mening för mig. Bara i att finnas, och i att vara en poänglös liten prick i en oändlig rymd i en oändlig tid.

Inga konstanter, bara rörelse. Ingenting annat. Och jag omfamnar denna insikt: att det inte finns något syfte eller något gyllene mål i himlen. Bara jag, så länge jag är. Som en tändsticka i natten – inte mer.

Svekets högtid

Påsken är svekets högtid i kristendomen. När Jesus ska ha blivit förrådd, dömd till döden och uppspikad på ett träkors. Vi firar detta genom att trycka i oss godis och mat.

Ja, jag vet att det där var en väldigt dålig beskrivning, men tanken roar mig. Det där med kycklingar, godis, påskkärringar och så vidare rimmar inte så bra med resten. Så går det när gammal hednisk tradition och kristen tro ska mixas.

När jag numera tänker på Jesus är det rätt ofta Mel Gibsons film som dyker upp i tankarna. En studie i blodigt och rått våld som till och med lyckades få mig att titta bort när jag såg den på bio (scenen där spikklubbe-prylen fastnade och rycktes loss blev för mycket). Men filmen är ändå bra i det att den visar var kristendomen kommer i från. Eller rättare sagt: vad de kristna tror hände.

Själv är jag inte troende, utan firar hellre vårens ankomst på det bästa sätt jag vet: god mat och dryck.

Dags att vara snäll?

En längre period har jag varit en manipulativ, elak, sadistisk jävel som dessutom mått rätt bra över att vara det. Nu är det dags att köra ett annat stuk ett tag.

Inombords finns det fortfarande en ung idealist som vill ha en bättre värld och allt det där. Ingen hippiedans i rosa klänning, utan mer engagera sig politiskt, jobba ideellt och hjälpa de som hamnat i skiten. Jo, jag har en sån sida faktiskt.

Problemet med mig är att jag gillar att vara bad guy. Jag provocerar hellre fram ett resultat än jobbar demokratiskt och tar hänsyn till allas åsikter. Det är ofta rätt korkat av mig, men det här handlar om grundläggande personlighetsdrag som inte bara rensas ut sådär.

Min typ av snällhet fungerar bäst i form av coaching. Jag kan använda den mindre sympatiska sidan som ett verktyg för att få folk att ifrågasätta sig själva, och den sympatiska som en rådgivare. Jag kan trivas rätt bra med att se en person använda mer av sin potential och uppnå potential.

När den snälla perioden är över är det så åter dags för den elaka. Jag är så pass enkelspårig.

Dags för förändring

Jag återkommer till att känna mig igensotad som en gammal bil, fast i hjärnan istället för avgassystemet. En stark känsla av att jag inte accepterar mig själv för den jag är just nu.

Jag är inte nöjd med att livet går på tomgång, även om tomgången i sig kan vara trevligt småputtrande. Samtidigt vet jag inte vad som ska förändras, eller vad jag vill.

Jag vill känna mig stolt över vem jag är och vad jag presterar, och känna mig smart. Just nu är det för mycket ”Det är ok” och för lite ”Jag är gud”.

Just att vara missnöjd, men inte ha något annat mål eller lösning att sikta på. Frustrerande.

Dags att ta itu med saker.

Jag förstår inte

Jag studerar omslaget på fruns tidning om bebisar och funderar över exakt var det gick snett för mig.

För oss missanpassade gäller det varje dag att ge sken av att vara sociala och älskvärda, och samtidigt svälja den bittra smaken av falskhet. Med missanpassad menar jag nog i princip samma sak som Marx menar med ”felsocialiserad”.

Facebook får mig att se detta allt tydligare. Jag känner mig ofta rejält främmande till det vardagliga, och det där med att älska människan så oproblematiskt, enkelt och ärligt. Jag känner inte äckel, möjligen lite avund – men framförallt är jag rejält oförstående. Varför kan inte jag bli glad av att stå längst fram på en Håkan Hellström-konsert och göra high five med denna undermåliga sångare? Som ”alla andra”.

Vad har egentligen gjort mig till den jag är? Varför är jag ingen stolt flockmedlem, utan en sur gubbe som mest vill vara i fred? Som beundrar vissa av människans framsteg, men väldigt sällan människan själv. Vad har gemensamt med andra som är mer som jag? Och hur många är som jag utan att det märks? 

För att återgå till det där omslaget. En naken kvinna med sitt barn, uppsminkad och fejkad, på arrangerade bilder som ska ge sken av att barnet just blivit ammat efter att de söta tu sovit ihop. Här är en symbol för hyllningen av människan, kärleken till arten, som jag inte kan med. Jag ser inget vackert i en gravidmage och hyllar inte gravida kvinnor som någon sorts fulländade varelser. Jag är också far, men det där går inte hem ändå. Jag vet att det går hem hos många, och jag är nyfiken på vad som skiljer dem och mig.