Att motstå ett infall

Det ligger nära till hands att följa instinkter och känslor i stundens hetta. Men att motstå, hävdar vissa, är det vi människor kan göra för att visa att vi skiljer oss från djuren.

Den omedvetne följer sin biologi. Den medvetne tänker efter, inser det olämpliga i att följa drifter och låter bli. Är det så enkelt? Och vad är vitsen med att inte bara unna sig allt man vill ha, direkt?

Nietzsche kritiserade kyrkan för att lära in ett konstlat beteende i människan, och så att säga fungera som en kennel. Han förespråkade det otämjda och vilda, men samtidigt var hans mål något som bara kan uppnås genom träning/medvetenhet (om det nu inte är medfött, vilket i så fall gör hans råd tämligen poänglösa). Jo, jag förenklar en hel del här.

Som pubertetsyngel intresserade jag mig för motsättningen mellan natur och inlärt beteende. Och så såg jag religion som en sorts slaveri, ett spel för gallerierna – där jag valde det jag ansåg vara motsatsen: det djuriskt brutala. Religion fick, tanklöst nog, bli en symbol för det förfinade. Religion och förfining behöver ju inte höra ihop, insåg jag rätt snart där i tonåren. Pöbelfasoner förekommer överallt, även bland de som tämjer sig själva.

Jag vacklar fortfarande mellan förfining och burdus respektlöshet. Medan jag gillar vetenskap och rationalitet och ser ner på pöbelfasoner, tycker jag ändå om det som är direkt och ogenomtänkt – dra åt helvete-attityden som jag kan vara stolt över hos mig själv. Bara ren ärlighet, egentligen.

Förfining kan ibland innebära förljugenhet – att lisma inför någon man avskyr. Sådant står mig upp i halsen, och så ofta jag kan låter jag bli. Men i ett samhälle är det nödvändigt, för att allt ska fungera. Ett gott exempel är diplomati kontra Wikileaks – förljugenhet vs ärlighet. Det är inte alltid sanningen som är mest ändamålsenlig.

Det handlar om balans, återigen. Det djuriska och medvetna förnuftiga måste samsas.

Vad är då vitsen med att inte unna sig allt direkt? Dels höjer det värdet på det åtrådda, och dels stärker det karaktären hos den som åtrår. Nu låter jag som en gammeldags magister. Men jag tillhör de som anser att hårt arbete för att få råd med en pryl är hälsosamt. Tänker inte lägga in en ”på min tid” här, men mina åsikter ligger ändå åt det hållet. Det är bra att inte få allt direkt.

Någon religion/lära menar att begäret alltid är av ondo. Det tycker inte jag. Att ha begär är ett tecken på vilja, och vilja är ett tecken på livsaptit. Den viljelöse är ett mähä.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s