Medvetet klyver jag mig själv

Mitt experiment med att ha en ”anonym” blogg och en där jag framträder med namn och bild visar sig ge intressanta resultat.

I hela mitt liv har jag spelat dubbelspel. En officiell person som artigt ler och döljer de skarpa kanterna, medan den private är mer oresonlig och inte ber om ursäkt för den han är. Jag har störts av att inte kunna förena dessa två. Det handlar mer om mig själv än vad andra tycker, även om min karriär förmodligen skulle påverkas (negativt och positivt) av att vara helt mig själv, alltid.

När jag så medvetet delar upp de två sidorna, märker jag att den officielle försiktigt börjar bli mer privat. Den private blir mer… tystlåten. Frågan är vad som kommer att återstå av Skogsmannen när det hela dragits till sin spets. För något upphörande blir det nog aldrig tal om.

Detta är essensen av mitt bloggande, och här är jag verkligen mig själv. Att inte skylta med namn gör att jag inte räds ogenomtänkta inlägg på fyllan, till exempel. Även om jag någon gång skulle återvända till att bo i stadsmiljö, kommer jag alltjämt att kalla mig Skogsmannen. För min skog finns inombords. En stillsam glänta med en porlande bäck. Där sitter en vresig gubbe och vill vara i fred, kanske tillsammans med andra vresiga människor som också vill vara i fred.

Innerst inne tror jag inte alls på idén om att vara sig själv, alltid. Tror inte så många skulle ta illa vid sig om jag var det, och jag tror inte heller att det skulle inverka på arbetet alltför mycket. Det är nog mer ett behov av att vara hemlig. Även om hemligheterna är ytterst triviala, ger det faktum att de är hemligheter inför någon en triumferande känsla. Jag har en dold agenda, liksom. Jag är den oberäknelige. Och det känns bra att vara lite ogreppbar.

Livet ska vara som en stilla älv i september

Jag reagerar alltid när jag ser ordet ”livspusslet”. Det är fult, och står för något jag innerligt avskyr. Personligen tycker inte jag att livet ska vara ett problem som behöver lösas.

Livet ska vara som en stilla älv i september. Mörkt inbjudande och trollbindande med löften om evighet, stilla flytande med höstlöven som speglingar på ytan. Jag vill sitta i en båt på dess yta och njuta den svala luften med alla dess dofter. Kanske tar jag en klunk av något gott från innerfickan, medan jag funderar över åldern på en väl vald stjärna.

Nu sitter jag där med mitt livspussel ändå, och funderar på vad det är jag vill egentligen. Och jag behöver inte fundera så länge: jag vill ha ett behagligt liv, där saker får ta sin tid och det finns så få måsten som möjligt. Eftertanke måste det alltid finnas tid till. Det här är en utopisk vision, än så länge.

Man brukar ju säga att problem är till för att lösas, vilket jag håller med om. Mitt ideal är dock att de håller sig lösta för alltid. Jag löser inte problem för att jag tycker om det, utan för att radera dem ur min svala harmoni. Att jag sedan är bra på att lösa problem är inte så viktigt egentligen. Min drivkraft är irritation, vilken får mig att ta itu med saker just för att kunna återgå till lugnet. Varje problem är en mygga som måste dö en explosiv död.

De flesta jag känner tycker om att ha saker att göra. Spika på något staket, bygga en brygga, tapetsera eller greja med heminredning. Men inte jag. Underhåll och reparationer hör helt enkelt inte hemma i min ideala värld. Däremot har jag ju bokprojekt, musik och liknande att syssla med, som jag tycker om. Jag gillar att skapa, men inte att hålla skapelsen vid liv.

Nej, ”livspussel” får mig att se en svettig karriärman torka spyor från barnet, med sin slips i gröten. Portföljen lutad mot bordet, medan hustrun frågar om färg på gardiner och vem som hämtar när på dagis. Det är en vämjelig vision, som nästan är som mitt liv. Dags för någon typ av handling. Troligen duger det med en ventil, tills vidare.