Om händelserna i Norge

Det värsta med det som hänt är händelserna i sig: att folk dödats. De politiska växlarna kan man vänta med.

Det finns gott om personer med extrema/annorlunda/udda åsikter och värderingar som inte låter dessa bli handlingar. Får ej förglömmas. Åsikter får man ha – som tur är – än så länge.

Jag ser också att SD får en hel del skit för det som har hänt i Norge. Vad man vet än så länge var det en ensam gärningsman som agerade på eget initiativ. Att då börja skylla på ett parti som, oavsett vad man tycker om det, faktiskt för fram sina åsikter på ett städat sätt – det är inte ok. Han var kristen också, men jag ser inte att kristendomen får någon skuld (vilket den inte borde heller).

Massmord är lika illa oavsett syftet bakom.

För att minska mängden troll något kan jag tillägga att jag inte sympatiserar med SD.

För och emot att bo i skogen

Jag blir mer och mer sugen på att bo för mig själv (med familjen) en bit utanför samhället. Svaret är att bygga en koja, som jag varit inne på, eller köpa en befintlig bostad. Typ sommarstuga.

För koja krävs att jag äger mark, om jag nu vill följa lagen. Och det vill jag. Inte mycket mark. Det räcker med några få kvadrat för att få plats med en lappkåta i princip. Ja, det är förmodligen den enklaste typen av koja. Underjordisk koja kräver dränering och annat tråkigt, och överjordisk (kul ord) kräver en massa virke.

Lappkåta medger eldning inomhus, och så kan den enkelt flyttas dessutom. Om jag nu inte ställer ut en friggebod/barack mitt i skogen, som troligen skulle ge en alldeles för civiliserad känsla. Jo, det är lite grejen – kojan ska bryta med samhället mentalt/psykiskt, så varför inte fysiskt?

Jag har även tänkt på en mer bekväm lösning. Nämligen att köpa en jaktkoja, fäbodstuga eller liknande. För den tänker jag mig en ellösning och kanske även internet (mobilt funkar i och för sig, om täckningen är ok). Den här lösningen blir alltmer lockande i och med att den medger ett boende under längre tid, om så önskas. Kojan är mer för övernattning under kort tid. Tanken på att sitta i en enslig koja i skogen, utan grannar, och skriva på min sagobok är lockande. Med tanke på bokens karaktär skulle mörk granskog med vilda djur utgöra perfekt inspiration.

Tänker jag ett steg längre överväger jag plötsligt ett permanentboende i skogen. Och ja, jag återkommer till sådana tankar. Det faller dock på fruns tveksamhet, och det faktum att vintern kan bli bökig. Om vägen till civilisationen inte plogas vintertid blir det problem med handling, skolgång för barnen och fritidsaktiviteter framledes (fotbollträning och sånt som barn kanske vill syssla med). Plus att barnen får långt till kompisar, och kompisar får långt till dem. Känns inte ok att sätta dem i en sån sits.

I och med att jag vill köpa mat och köpa tjänster som skola och läkarvård från samhället är det inget alternativ att flytta om inte vägnätet sköts. Och vem plogar mil av väg ut I ödemarken? Några alternativ som skulle lösa detta är: 1) Bli jävligt rik 2) Sköta mat och sånt själv. Sistnämnda vill jag inte hålla på med. Till skillnad från andra som är ”som jag” ser jag inget egenvärde i att få slita dygnet runt för att säkra maten.

Det finns en del att lösa, men omöjligt är det knappast att göra verklighet av detta. Jag kräver egentligen bara enslighet, och det kan man få bara någon kilometer utanför samhället.

Den romantiska drömmen om utanförskapet

Flykten från samhället. Att bryta sig fri. Att slippa allt. Ibland lockar tanken mer, ibland mindre. Men faktum är att det är en romantisk dröm, som kräver en hel del mod och rationellt tänkande för att kunna bli verklighet.

Allt som oftast snuddar jag vid tanken på att leva ett liv utan måsten, begränsningar och gemenskap. Det är en lockande tanke, som i sig kan ge tillräckligt mycket frihet för att tillfredsställa behovet av att slippa allt.

Vid en mer rationell eftertanke är själva idén egentligen rätt orealistisk. För det är väldigt lätt att ta för givet vad vi har i dag, i ett samhälle som är betydligt mycket bättre än det de hade för bara 100 år sedan.

I den romantiska drömmen om flykten från den materialistiskt fixerade världen, till den andliga oasen bortom de blånande bergen, där i ryms ingen kunskap och eftertanke om fattigdom, missväxt och sjukdomar.

Har ni sett Raskens på TV? Så, fast värre, var det att leva förr i världen. En vanlig förkylning kunde döda en människa, och det fanns inga trygghetssystem, välutvecklad sjukvård eller valfrihet om vad man ska jobba med. Stenhårt jävla arbete i skogen, på åkern och i hemmet. Jakt och fiske oavsett väder. Om det blev en för regnig eller för torr sommar – ja, då var det inte säkert att barnen överlevde vintern.

I en värld utan samhället med sina skyddsnät är det ganska precis ditåt du går. Någon stillsam tillvaro med metspöt på en sten med grässtrå mellan tänderna är det egentligen inte fråga om. Överlevnad blir det enda målet, dag efter dag och år efter år. Fritid? Skulle inte tro det.

Nu överdriver jag en aning, men ni förstår poängen. Att det överhuvudtaget går att sitta och drömma om att slippa samhället, fly bort och så vidare – det i sig är ju egentligen ett gott tecken. Ett samhälle är ganska bra om det finns dötid och trygghet nog att drömma sig bort. För det kunde en fattig torpare på 1800-talet inte göra. Säkerligen var det om en tryggare värld, i stil med den vi har i dag, denna väderbitna levnadskonstnär drömde om.

Jag skriver inte det här för att avråda från drömmar om ”utanförskap” och flykt – tvärtom. Snarare är mitt syfte att ifrågasätta mina egna och andras tankar om detta, för att sanera dem från flum och dagdrömmeri. Så att det kan bli något konkret av det hela. Steg ett är att sluta förkasta samhället. Fundera på hur de viktigaste delarna (sjukvård, försörjning, infrastruktur mm) ska kunna samsas med din dröm.