Get hands dirty

Det är en otroligt skön känsla att blicka tillbaka på de närmaste åren, och inse att det hänt en massa bra saker med mig. Saker som faktiskt fanns med i planeringen.

Livet som företagare har utvecklat mig ända in i märgen, liksom livet som far har. Att vara sin egen lyckas smed, och samtidigt någon som små hjälplösa individer ser upp till och är beroende av – ingen oroshärd som det kan låta som. Tvärtom har jag bara blivit allt lugnare de senaste åren.

Medan jag tittade mig i spegeln snuddade jag vid tanken om döden, och var nästan på väg att rycka på axlarna. Vad kan jag göra, annat än det bästa jag kan i varje enskild stund? Om jag ändå rycks bort gör jag det med hedern i behåll, så att säga.

Döden skrämde mig något oerhört för några år sedan. Panikångest och dödsångest om vartannat, blandat med den otrevliga smaken av misslyckande. 26 år och inte uträttat något som jag själv kan känna mig nöjd med. Men det var då det. Snart tio år sedan. Nu har jag gjort saker som är bra för både mig själv och andra. Framförallt har jag engagerat mig för min hembygd, vilket kommer att fortsätta framöver.

Det som skiljer sig åt mellan ångest-jag och nu-jag är att den senare modellen ägnar betydligt mindre tid åt teoretiserande och grubblande över livet, för att istället leva det. Visst kan en teoretiker som jag sakna tänkandet i bland (vilket hjälps upp med stimulerande intellektuell aktivitet), men överlag tycks ”get hands dirty”-modellen fungera för mig.

Sluta prata om saker, och gör dem istället. Det är ett råd från mig till er. Funkade för mig.

Annonser

Harmoni ger tystnad

Har Mannen från skogarna blivit en gnäll-blogg? Jag finner att jag ofta tystnar här när mitt liv i övrigt är bra. Så har nu varit fallet ett tag.

När jag uppnår den harmoni jag alltid siktar mot, blir jag i princip passiv rent kreativt. Skapandet lockar inte, och Mannen från skogarna räknas som en sorts skapande. Jag bara går runt och andas in luft, äter mat och mår bra. Konsumerar en del underhållning, och sällan sådant med ”djup” i.

Min tes att det är irritation som är den kreativa drivkraften genom livet håller alltjämt. För när jag är nöjd sätter jag mig på min röv, och gör ingenting. Livet är i och för sig fullt med saker som ska göras hela tiden, men det rör sig om rent praktiska åtgärder. Skjutsa ungar till dagis, klippa gräs, flytta möbler och så vidare. En insikt här: underhåll och vardagsfix räknas inte i min värld. Skapande, tänkande, utvecklande är de verkliga värdena. Och så dessa vistelser i naturen, som blir alltför få.

Frågan är om jag är ointressant som person när jag är nöjd. Den irriterade och aggressiva varianten av mig har alltid tusen idéer om vad som ska ändras, vad som behövs och vilka problem som ska åtgärdas. Problemlösning är jag bra på, men jag njuter sällan av att lösa problem – snarare blir jag ännu mer irriterad och löser dem ännu snabbare. Så att jag kan sätta mig på röven igen, och vara missnöjd över att inte ha något kreativt att göra.

Nollpunkten är målet, men jag hittar hela tiden nya saker som drar mig därifrån.

Bögerier och frihet

Just nu pågår Stockholm Pride. I vanlig ordning inte utan att jag hör suckar om jippo, spöka ut sig och halv- eller helnakna människor som super och lever djävulen. Nå, jämför med en vanlig fotbollsmatch och tig därefter.

Pride är ingenting annat än ett firande av människors frihet, även om det må innehålla inslag av jippo och osmaklig politisk ”titta vad duktig jag är”-taktik (från politiska företrädare). Jag accepterar de där inslagen som något ofrånkomligt. Och inget ont i att göra lite PR för sig, egentligen.

Tidigare avfärdade jag Pride som ett jippo, rätt och slätt. Ett jippo som försvårar medelpöbelsvenssons acceptans av icke-hetero, och därmed bara försvårar för HBT. Så må möjligen vara fallet, att det suckas mer. Men samtidigt tror jag ingen homofob som är stadigt rotad i sin trångsynta föreställning ändrar uppfattning om Pride och HBT – oavsett hur Pride är upplagd.

Tänk dig själv ett helt liv där du inte kan vara dig själv. Där du kan bli mobbad, misshandlad och i värsta fall mördad för att du inte är heterosexuell. Vilket liv är ett liv där du inte kan vara dig själv? Och där en ständig oro för ”avslöjande” mal i det inre. Alla hetero som blivit mobbade någon gång i sitt liv kan förmodligen föreställa sig till viss del hur det skulle vara. Så är det fortfarande i Sverige – speciellt här i glesbygden, även om det blivit väldigt mycket bättre.

I andra länder är situationen etter värre. Jag har för mig att homosexualitet är kriminellt i 90 länder i världen i dag – 2011. Helt sjukt. Men det blir bättre. Pride ger mod till smygbögar och andra, och kanske vågar de berätta för sin omgivning mer om vilka de är. Kan vara sig själva mer och därmed må bättre. Som en man som älskar frihet kan jag bara älska den tanken.