Lämna verkligheten

Jag har kommit till en gammal insikt. Vilket i princip betyder att jag rusat i cirklar en stund sedan sist jag kom på samma sak. Nåväl, livet har varit gott mot mig.

Närhelst jag blandar mig in i samhället och vardagens verklighet händer något: vantrivsel. När jag tänker på världen, blir missnöjd över den och tänker på lösningar – och även inser att saker är ”komplicerade” fastnar jag i en nedåtspiral. Min energi äts upp av gnäll och olust. Olust på grund av världens sammantagna idioti, men även olust på grund av att jag inte kan låta bli att bry mig.

Politik är inte för mig. Människor är inte för mig. Att fundera över vem som gör fel och hur man borde ha gjort istället, är inte för mig.

Gnäll är framförallt inte för mig. Pessimism och beklagan är inte för mig. Men jag dras in, och jag sitter där jag med – med gnällspikarna. Skatter, sossar, regeringen och den korkade skolministern, vädret och ”folk”. Det sistnämnda betyder i princip ”De som inte tycker eller är som jag”. Jag blir less på att folk gnäller, och jag gnäller själv, och jag gnäller på de som gnäller. Kippar efter andan och förbannar världen. Förbannar sedan mig själv.

Min uppgift är att hjälpa andra hålla modet uppe, coacha och pusha. Komma med bra kritik och utveckla. Men jag fastnar i en spiral av vrede. Jag svär och ger upp, ångrar mig och bryr mig – och blir förbannad.

Mitt i allt detta förstår jag inte varför mina känslor är som avstängda. Vad bryr jag mig om och vad strävar jag efter? Det är som om jag gick på autopilot. Det mest obegripliga är att resultatet blir bra.

Bara fyra folköl. God natt.

Loke

Bland mina mindre smickrande karaktärsdrag är nog sadismen det som jag tycker sämst om, och som är svårast att bli av med. Det är speciellt att så osämja mellan två parter, och ge en tredje part skulden, som lockar.

Redan som lågstadievalp ordnade jag slagsmål mellan folk. En typisk situation var att hetsa en bråkmakare mot en mer utstött person, och samtidigt uppmuntra och coacha den utstötte. När de två kombattanterna var redo underättade jag hela lågstadiet, om hur nedrigt den där bråkmakaren betedde sig mot den stackars utstötte. Folkhopen var inte sen att reagera och visa sin känsla för rättvisa och moral, genom att jaga bråkmakaren eller rentav utmana denne i  en fight. Jag själv stod bara och fnittrade, och var den som sedan underrättade lärarna.

Jag är i huvudsak en godhjärtad person i dag, tycker jag själv. Men den lille pojken Loke lever i mig. Även när det gäller närstående måste jag ofta lägga band på mig. Jag ser öppningar och chanser att retas. De är som sötsaker på bordet när mamma inte är i köket för ett litet barn. Det är en ständig balansgång och jag kan aldrig slappna av och vila, då det här är närmast instinktivt i mig.

Jag är bra på att lära mig hur folk fungerar, och då även vad som de tycker mindre om. Hur man retar upp dem helt enkelt. Att kunna utläsa saker på det här viset är förstås användbart när det gäller affärer och liknande. Den här förmågan är så att säga naturlig, och jag kan inte låta bli att läsa av folk och situationer. Visst utnyttjar jag den i affärer och liknande, för att avslöja fula trick, men sällan eller aldrig har jag någon dold agenda.

I vilket fall är jag glad över att vara medveten om det här personlighetsdraget, och över att kunna kontrollera det (någorlunda).

Vad binder dig till Sverige?

Jag har på senare tid funderat en del på varför jag just bor i Sverige. Annat än på grund av att jag är född här, och att det kräver en hel del ansträngning för att flytta utomlands. Så jag korrigerar frågan: varför bor jag kvar?

Man lever bara en gång. Åtminstone är det vad jag tror. Därför sitter jag, snart 35 år, och funderar på vad som borde göras innan det är för sent. Att se och uppleva världen är en sån sak, då jag hellre aktivt upptäcker och upplever än att slussas runt på någon sinnesslö turistrunda för pensionärer. Jag tillhör de som inte tror att livet börjar när man går i pension, nämligen.

Varje dag ser jag mäktiga barrskogar, och en hel del inte så mäktiga bland- och lövskogar (mäktiga lövskogar finns dock i södra Sverige). Jag har nära till en rytande fors. Jag kan gå i flera mil längs öde grusvägar i vildmarken, eller på vindlande stigar i skogar. Jag kan se älg, björn, rådjur, hare, varg, räv, tjäder – och om jag har tur även järv. Allting inpå knuten näst intill. Och jag älskar det här livet. Speciellt ödsligheten och tystnaden. Min osociala sida, som utgör en betydande del av mig, vill ha det så. Min konstnärliga sida, en något mindre del, vill också ha det så. Min entreprenörsdel och kommunikationsälskande del bryr sig lite mindre.

Det är så här jag är uppväxt, och den mellansvenska landsbygden sitter i princip i ryggmärgen på mig. Som barn hade jag skogen som lekrum. När jag blev äldre tvingades jag in i en mer civiliserad kartongliknande existens, och jag har aldrig riktigt blivit bekväm med detta. Den kartongen existerar oavsett var jag bor. En nödvändig kartong, men inte bekväm.

Ändå sitter jag nu och funderar, på om det här är det bästa för mig och min familj. Skulle vi känna oss hemma i Nya Zealand, på den asiatiska landsbygden, i USA mot Klippiga bergen, på en liten afrikansk ö – eller rentav i en mångmiljonstad? Jag vet inte, för vi har inte testat. Kanske borde vi göra det, i alla fall för en kort tid. Om inte annat, så för att få perspektiv till livet vi lever just nu. Jag upptäckte inte min kärlek till hembygden förrän jag flyttade härifrån, i cirka tio år.

Vad binder mig, och dig, till Sverige? Annat än vana och ekonomiska faktorer. Hur vet man att det är här livet ska levas, utan att testa något annat?