Skulle ett krig säga mig vem jag är?

Skulle ett krig säga mig vem jag är, eller bara vem jag är i en extrem situation?

En del säger att riktigt svåra situationer tar fram våra äkta ”jag”. Om jag överlever på någon annans bekostnad är jag alltså innerst inne en självisk person, och om jag offrar mitt liv för någon annan är jag istället generös.

Jag tänker mig att svåra situationer gärna får oss att agera irrationellt. Känslor, panik, plötsliga infall och ogenomtänkta handlingar, beslut som tagits på alldeles för kort tid. Så mycket som kan inverka, och som vi kan ångra resten av våra liv (om man nu överlevt genom att försegla någon annans död). Är det verkligen vilka vi verkligen är? Om jag gör något dumt för att jag har för kort tid för att ta ett genomtänkt beslut – nej, det är inget jag vill att ska definiera mitt verkliga jag (om jaget ska jag inte säga något mer – läs Hume istället).

Det är serien The Walking Dead som inspirerat till denna post. Jag vill inte syssla med spoilers, så jag säger inget mer än episod 2 avsnitt 3-4.

Annonser

Bejaka det dova

Livet är en berg- och dalbana. Extremerna må göra ont emellanåt, men de bidrar till att förhöja upplevelsen av det där härliga i mitten.

Senast förra helgen hade jag en rejäl kraschlandning mentalt. Det är så jag fungerar; ibland behöver systemet rensas med en ordentlig dos becksvart pessimism. Jag ställer mig frågor om vad jag har uträttat i livet, vad jag betyder i det stora hela, vad jag egentligen kan och varför jag ska leva överhuvudtaget. Det är några dagar då jag inte kan motivera någonting som har med mig själv att göra, och det är medvetet framkallat. Jag ser till att släppa loss alla tvivel och mörka tankar på en och samma gång.

Efter en sån här kort sejour är jag åter på benen och mår bra, samtidigt som jag undrar var allt det där dova kom ifrån. Men jag vet att det här är den rätta metoden för mig. En urladdning ibland och allting funkar bra.

Det här får mig att tänka på alla dessa lycko-guider som finns, som går ut på att tänka ”positivt” oavsett vad och i princip bedra sig själv. Jag tror inte alls på det. Gnäll och negativism som en evig farsot är inte bra, men det leder inte heller till något bra att aldrig erkänna en dålig dag.

Alla behöver andas ut eländet ibland, ladda om systemet och återgå till det normala. En tillfällig svacka rensar skallen.

Fördomar på landsbygden

En klar nackdel med att bo på landsbygden är inskränktheten. Den finns säkert i stan också, men märks desto mer här.

Jag blev förvånad till en början, men blir det inte längre. En hel del människor, män speciellt, är öppna och nästan skrytsamma med sin homofobi, rasism och allmänna dumhet. Det stör mig så pass att jag ibland vill flytta till stan. För att ta ställning mot och börja tjafsa med folk är jag inte intresserad av. Jag är inte heller intresserad av att missionera öppenhetens lov – jag vill bara vara i fred.

Med det sagt: jag är själv född och uppväxt på landet, och är ingen inflyttad storstadsbo med fördomar om dumma lantisar. Tvärtom tar jag ofta landsbygdsbornas parti mot fördomsfulla stadsbor. Och då rör det sig ofta om den typen av fördomar som jag faktiskt ser bekräftas nu och då. Men man ska inte dra alla över en kam, intalar jag mig. Skrävlandet kommer ofta fram i grupp, och om mer tongivande individer i gruppen har problem med killar som gillar killar smittar det väl av sig, för stunden, på det övriga klientelet.

Av den här anledningen tänker jag vidare på mina idéer om en ”ekoby” med likasinnade. För jag gillar inte att bo i stan på grund av miljön och tätheten mellan folk, stressen, trafiken och allt det där. Och här ute har vi då tyvärr det jag nämnde inledningsvis. Pest eller kolera? Nej, landet vinner. Alla är inte puckade rednecks, och jag håller mig mest för mig själv.

Faktum är att den där ensamheten inte heller är något vidare i längden. Visst smälter jag in i samhället, på mitt vis, och har till och med vissa ledande funktioner här. Men jag saknar likasinnade. Det gjorde jag inte som stadsbo. Well, inte i samma utsträckning.

Nog gnällt för den här gången. Vad har ni för tankar om landsbygd vs stad och fördomar?

Att vara i stormen

En längre period av att livet går sin gilla gång väcker något i mig som är svårt att kontrollera. En hunger efter att känna livet närmare in på skinnet.

Vardagsmys kan vara något bra. En egen borg där du kan gömma dig, krypa under täcket och ignorera världen utanför. En säker plats med de närmaste, där planer smids och sår läks.

Men myset kan också vara alldeles, alldeles fruktansvärt. Passivitet, ineffektivitet, uppgivenhet och allmän antikreativ lathet. Tro mig, jag hamnar lätt där. Och det är en skön bubbla på sitt sätt, ett sätt att njuta av livet. Svår att ta sig ur när det gått lång tid. Men ack så nödvändig. Soffpotatisen som ser på ytliga skitserier får inte använda intellektet, och i längden känns det som hjärnan sotar igen. Guilty as charged här.

Jag brukar ta mig loss via självbestraffning. Inget piskande och självstympning, utan genom att ta en promenad med isande vind i ansiktet, i spöregn eller med hjälp av åtaganden som jag inte tror att jag klarar. Livsandarna väcks av lidande, och en stolthet föds när jag uthärdar svidande hagel i ansiktet och – faktiskt – klarar de där åtagandena.

Just nu ringer min inre alarmklocka. Någon typ av isbad måste genomföras.