…men i Sverige är vi rädda för varg

Vargskräcken i Sverige är märklig på många sätt. Mycket på grund av att varg ytterst sällan skadar människor. I jämförelse med detta känns skräcken än mer löjeväckande.

Annonser

Färden mot barndomen

Jag diskuterade det här med dubbelhet i sin personlighet med en vän. Vi kom in på hur jag var som barn, och hur jag är nu. Och jag kom till en insikt, kring något som jag varit inne på förut.

Min barndom var ett drömskt äventyr. Bortsett från rätt stränga förhållningsregler vad gäller när jag skulle vara inne för kvällen, samt hur jag skulle bete mig mot folk (artigt) var det rätt lösa tyglar. Jag och väl valda vänner sprang omkring i skogarna hela dagarna, med paus för ätning. Lekte rätt våldsamma lekar och gjorde illa oss – lärde oss mycket om livet. Det var en hel del dispyter mellan barnen på den tiden också, men det hindrade mig inte från att behålla en naivitet kring människan och hennes natur. Jag trodde benhårt på det goda i människan, och mobbing kände jag inte till. Jag uppfostrades med kärlek, för att tro på kärlek och hjälpsamhet.

När jag började skolan var det som att köra en bil in i en bergvägg. Kraschlandning. Jag var mobbad hela grundskolan. Fråga mig inte hur jag härdade ut, men det gjorde jag. Ingen annan, varken föräldrar, lärare eller vänner fick veta något. Hade hellre dött, faktiskt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var idiotiskt att hålla eländet för sig själv, men det är lätt att vara efterklok.

Kraschlandning är en bra liknelse här, för den där lilla glada pojken som trodde på det goda – han omkom i kraschen. Kvar blev en gengångare, en sorgsen figur. En kallhjärtad cyniker och misantrop, mer eller mindre. Människans goda? Dra åt helvete.

Läkeprocessen blev lång. Start i gymnasiet, via militärtjänstgöring och högskolestudier och nu genom föräldraskap och arbetsliv. Det svarta luckras upp och kompletteras med färger. Jag strävar mot en fixstjärna, där det förgångna är idisslat och klart och inte utgör något annat än bra erfarenheter. För visst gav det en massa positivt att vara mobbad också.

Fixstjärnan är barndomen, och det var precis det jag kom på där i min väns kök. Jag strävar tillbaka till drömtillståndet, och försöker fortsätta där det slutade – innan kraschlandningen. Jag försöker bli den där glada pojken som aldrig tänker på döden, som bygger kojor och sorglöst lever livet som om det varade för evigt.

Det underlättar faktiskt väldigt mycket nu när jag har barn. Jag kan leva mig in i deras tillstånd, och jag kan förstå vilken lycka denna begränsade kunskap om världen faktiskt är. Och jag inser hur otroligt viktigt det är för ett barn att verkligen få vara barn.

Lev ditt liv nu, med de du bryr dig om

Jag har nu nått, om jag har tur, något kortare än halvvägs in i mitt liv.

Livet är kort. Och det gäller att ta vara på det på bästa sätt. Om du nu dör en stillsam död vill du förmodligen ångra dig så lite som möjligt där på dödsbädden.

Här är en artikel om det vanligaste folk ångrar sig om. Återkommande är att för lite tid lades på de som verkligen betyder något. En viktig lärdom, tror jag.