Färden mot barndomen

Jag diskuterade det här med dubbelhet i sin personlighet med en vän. Vi kom in på hur jag var som barn, och hur jag är nu. Och jag kom till en insikt, kring något som jag varit inne på förut.

Min barndom var ett drömskt äventyr. Bortsett från rätt stränga förhållningsregler vad gäller när jag skulle vara inne för kvällen, samt hur jag skulle bete mig mot folk (artigt) var det rätt lösa tyglar. Jag och väl valda vänner sprang omkring i skogarna hela dagarna, med paus för ätning. Lekte rätt våldsamma lekar och gjorde illa oss – lärde oss mycket om livet. Det var en hel del dispyter mellan barnen på den tiden också, men det hindrade mig inte från att behålla en naivitet kring människan och hennes natur. Jag trodde benhårt på det goda i människan, och mobbing kände jag inte till. Jag uppfostrades med kärlek, för att tro på kärlek och hjälpsamhet.

När jag började skolan var det som att köra en bil in i en bergvägg. Kraschlandning. Jag var mobbad hela grundskolan. Fråga mig inte hur jag härdade ut, men det gjorde jag. Ingen annan, varken föräldrar, lärare eller vänner fick veta något. Hade hellre dött, faktiskt. Så här i efterhand kan jag tycka att det var idiotiskt att hålla eländet för sig själv, men det är lätt att vara efterklok.

Kraschlandning är en bra liknelse här, för den där lilla glada pojken som trodde på det goda – han omkom i kraschen. Kvar blev en gengångare, en sorgsen figur. En kallhjärtad cyniker och misantrop, mer eller mindre. Människans goda? Dra åt helvete.

Läkeprocessen blev lång. Start i gymnasiet, via militärtjänstgöring och högskolestudier och nu genom föräldraskap och arbetsliv. Det svarta luckras upp och kompletteras med färger. Jag strävar mot en fixstjärna, där det förgångna är idisslat och klart och inte utgör något annat än bra erfarenheter. För visst gav det en massa positivt att vara mobbad också.

Fixstjärnan är barndomen, och det var precis det jag kom på där i min väns kök. Jag strävar tillbaka till drömtillståndet, och försöker fortsätta där det slutade – innan kraschlandningen. Jag försöker bli den där glada pojken som aldrig tänker på döden, som bygger kojor och sorglöst lever livet som om det varade för evigt.

Det underlättar faktiskt väldigt mycket nu när jag har barn. Jag kan leva mig in i deras tillstånd, och jag kan förstå vilken lycka denna begränsade kunskap om världen faktiskt är. Och jag inser hur otroligt viktigt det är för ett barn att verkligen få vara barn.

Annonser

3 reaktioner på ”Färden mot barndomen

  1. Visst är det väl märkligt det där du skriver att ingen skulle få veta, att det var offret som skulle skämmas och för allt i världen dölja eländet främst för föräldrarna. Jag var inte jättemobbad som barn men jag utsattes då och då speciellt i mellanstadiet och jag minns speciell känslan av att inte vilja berätta för att slippa göra mamma och pappa ledsna (märkligt egentligen) men jag tog på mig skulden???

    Jag tror precis som du att det även kom ut goda saker av att bli utsatt, det var på något konstigt vis lärorikt, kunskaper om mänskligt beteende som jag haft nytta av som vuxen.

    • Ja, och mer benägen att kunna uthärda svåra tider/situationer. Kort och gott blir man härdad av att vada i skit under en längre tid, men inte utan att man blir ärrad.

  2. Ärrad är en bra beskrivning, nu som vuxen begriper jag ju mekanismerna men visst tror jag att en viss del av mitt förmåga att ”stänga ner känslolivet” bottnar i mobbning. Men har också givit en stryka, att tänka sig in i hur andra kan ha det, att veta hur det känns att bli illa behandlad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s