Köttätande och moral

Jag har tidigare hyst den rätt extrema åsikten; den som äter kött måste vara ok med att döda ett djur. Nu sjunker jag tillbaka mot en mer sansad hållning.

Det är egentligen orimligt att kräva att alla ska vara beredda att döda, om de ska äta kött. Det blir en del följder som är märkliga. Exempelvis att de som är fysiskt oförmögna att döda (gravt handikappade) inte får äta kött. Det utfallet är märkligt.

Jag lekte vidare med tanken och insåg att ”den som äter kött ska vara ok med att djur dödas för matens skull” är en bättre lösning, som går att anamma utan konstiga följder.

Sedan slog det mig: varje gång jag äter kött framöver, ska jag göra det med djuret i åtanke. Vem det än var som satte livet till för att jag skulle få en god måltid måste hyllas och stås i tacksamhetsskull till. Det är det minsta, och kanske enda, jag kan göra som köttätande varelse.

Innerst inne är jag inte helt bekväm med dödande för matens skull, men det har främst med köttindustrin att göra. Att djur odlas som grönsaker är osmakligt, och egentligen skulle jag vilja ha bättre koll på var mina hamburgare och stekar kommer ifrån. Om Rosa har haft ett gott och lustfyllt liv kan jag helt enkelt äta henne med bättre samvete.

Annonser

Den lönnfete fadern

Det är betydligt enklare att vara 35 än 15. Självförtroende i topp, behandlad som en auktoritet och dessutom med en fullbordad ”skiter väl jag i”-attityd gentemot omvärlden.

Jag önskar att 15-åriga jag hade kunnat få ett uns mer av detta. Av medelålderns ljuva och välmogna frukt. Av den avslappnat härliga känslan av att skita i vad grannen håller på med, och av att jag fullständigt skiter i vad grannen tycker om det jag gör.

Alla ni 15-åringar som läser detta. Som mår dåligt över att livet är jobbigt, att saker inte går som ni vill och att allting gör ont. Det blir bättre. Jävligt mycket bättre.