Mer liberal med åren

En ny vinkel av en gammal tanke har slagit rot i huvudet, och är just nu under idissling. Upphovet är en ännu en illa skriven text av en tekniker.

Som ung och språkintresserad var jag en elitist när det gäller skrivande. ”Den som inte kan stava är en idiot med IQ trasig stövel”, sammanfattar den dåvarande inställningen kort och gott. Med tiden kom jag att bli mer liberalt inställd, och började till slut att använda såväl förkortningar som smileys – något som var fullständigt otänkbart för en 22-årig jag.

Under några år har jag nu gått och tänkt ”Särskrivning – blä, men folk får väl sköta sig själva så sköter jag mig”. Fortfarande med irritation och nedslagen i sinnet, men med acceptans utåt sett. Jag har hjälpt mina närstående när de bett om råd, men i övrigt hållit käft.

Nu tror jag att den där inställningen snurrat ett kvarts varv till. För när jag såg den där teknikerns särskrivna och illa formulerade text tänkte jag: det är ju ändå ett gott tecken, på sätt och vis. För han är ju tekniker och ingen språkvetare. Hans text är begriplig och relevant för det område den behandlar. En bra bagare ska inte vara elitidrottare heller.

Min praktiskt lagde far brukar slänga en gliring mot teoretiker som inte vet skillnad på olika typer av brädor, plankor, spikar och så vidare. Jag tycker att jag skulle begå samma misstag som han om jag gjorde mig lustig över den där teknikern eller snickaren som särskriver. En teoretiker behöver inte vara bra på praktiska saker, och vice versa. Men det är förstås att generalisera – vissa är ju bra på både och.

När det gäller folk som jobbar med att skriva är jag dock alltjämt oförlåtande. Speciellt mot språklärare, för i dåliga lärare ligger – tror jag – mycket av grunden till språkliga dåligheter.

Den elaka mannen från skogen som vill ha tystnad

Det minst begripliga är en själv. Jag strävar efter att bli snällare genom att vara ännu elakare, och efter tystnad och lugn och ro genom att ge mig in i allt fler projekt.

Det är sällan jag inte hittar fel på folk. De kan vara på samma våglängd, otroligt intressanta att umgås med och inspirerande och allt det där. Men det är alltid någon liten detalj som skaver inombords. Nå, jag hittar ännu fler fel på mig själv – men de kan ju korrigeras utan dryghet inblandad. Det där med att hitta fel på andra kräver en del självbehärskning, för enligt mitt sätt att se på saker är det inte rätt och riktigt att korrigera andra. Jag är en sån där som tycker att man ska acceptera folk som de är, vilket jag då alltså inte gör. Egentligen. Men utåt sett agerar jag enligt den ideologin.

Jag är en ledartyp, som dock inte gillar att bestämma. Däremot gillar jag att umgås med andra ledartyper, för då behöver ingen leda (i den bästa av världar). Tjafs kan det ju bli, men var och en tar ansvar för sitt och alla tar initiativ utan att någon piska behöver vina. Piskor behöver ofta vina, i de flesta sammanhang. Och jag kan inte låta bli att lyfta upp den och smälla av några snärtar i luften. Även fast jag hatar att göra det. Någonting driver mig, ett ordningssinne och kontrollfreak som vill ha ordlös kommunikation och robotexakt agerande. Men samtidigt gillar trasiga läderrockar, rusdryck, vildvuxet skägg och avslappnat filosofisnack i skog och mark.

Den eviga motsättningen mellan det liberala och fascistiska. Tillåtande och dömande. Avslappnade och spända. Jag finner mig vara en elak jävel som inte tänker på andra, eller mig själv, utan på att det ska vara lugnt och ordnat. Så att jag kan slappna av. Jag tycker inte om att vara en elak jävel, det är som en binnikemask under skinnet.

Tystnaden och lugnet är det eviga målet, men ditåt strävar jag inte. Istället är det alltfler projekt i kalendern, och det eggar humöret. Förstår inte hur det blir sådär, eller varför. Eller det gör jag ju, för jag tänker att jag måste blanda mig i – annars blir det inte bra. Om allting blir bra blir världen bättre, och då blir det lugnt. Och det är ju det jag vill, eller?