Begär i motsatsförhållande till frihet?

Jag läser ett citat på Twitter: ”The moment we desire something, we are no longer free. This is true even when your desire is to be free. ~ Anon”.

Och frågar mig hur ett liv utan begär ska se ut. Viljan att hjälpa andra bör väl också vara begär? Även om jag drar starkt mot det åsiktslösa hållet, med neutralt känslobefriat som ideal, ter sig tanken rent spontant absurd.

Tål att tänkas på. Vad säger ni som läser bloggen?

Överlevnad

Projekt överlevnad, denna följetong som kom av sig. Men än i dag tänker jag på att jag bör ta tag i projektet när tid finnes.

Blev påmind när jag läste denna artikel, om en av anledningarna till att träna sig på att överleva i naturen. Naturligtvis bör en person som är ute mycket på egen hand i skog och mark ha bra koll och vara förberedd. Precis som mannen i artikeln verkar ha varit. Personligen drivs jag i hög grad av oberoendet – att klara sig själv.

En given stolthetsgrej, men så är det. Bland det värsta jag vet är att vara beroende av andra människor. Någon annans vilja och humör kan styra vad som händer med mig. Det gillar jag inte, och sådant bör minimeras i allra högsta grad. Samtidigt är jag inte inne på ”själv är bäste dräng”-köret heller. Det gäller att ge sig på sådant man har förutsättningar för att bli bra på. Därför pysslar jag inte med kampsport, till exempel.

Det tar tid att vara far. Speciellt att vara en bra far, som ägnar mycket tid åt barnen. Men projekt överlevnad är inte nedlagt – bara lagt på is.

Läs alla inlägg om Projekt överlevnad här

Den insomnade

Jag sitter och läser om samtliga inlägg, och alla kommentarer, på den här bloggen. Jag märker att 2008 var ett riktigt höjdarår.

Mannen från skogarna var verkligen i högform 2008. Texterna fullkomligen glödde både när det gällde tankeskärpa, engagemang och formuleringar. Jag är till exempel förvånad över denna. När jag läser den texten får jag någon form av prestationsångest och känner mig trött, gammal, mätt och och lat. Och det här var bara fyra år sedan.

Vad hände egentligen 2008? Vem var jag då? Svaren är att jag då, efter att ha bott ett år på landsbygden efter den ogillade stadssejouren, nyligen hade startat ett företag. Det var även året då jag blev pappa för första gången. Stora förändringar i livet, och jag trivdes uppenbarligen med detta.

Sedan några år har mitt liv standardiserats, och tagits för givet. Jag har blivit erfaren, delvis cynisk och det där naiva lekfulla har förpassats till någon form av skamvrå. Omedvetet. Men jag är upptagnare nu; två barn att ta hand om, ett hus som jag äger och pengar som behöver dras in till familjen. Mindre tid för drömmar, galenskap och barnslighet.

Jag har alltjämt barnet som ideal, men agerar inte riktigt därefter. Ansvaret för familjen försvårar, och familjens trygghet är ett annat ideal som inte alls fungerar ihop med det barnsliga oansvariga.

Jag är i disharmoni. Någon form av större förändring behövs.