Skogen är mitt tempel

Det är inte skogen som är små öar i civilisationen, utan det vi människor byggt som är små öar i skogen. Men vi inbillar oss gärna att det är det omvända som gäller.

Vi människor får gärna för oss att vi är viktiga, duktiga och förnuftiga. Det är vi också ibland, men det går lätt överstyr. Vi tar beslut om djur och natur utifrån våra egna perspektiv och behov. Ställer till det ekologiskt, och när vi sedan ska försöka rätta till misstagen blir vi en återkommande faktor i lösningen. Men naturen och skogen klarar sig själv, utan människan.

Skogen är för mig en perfekt imperfektion. Här växer det som det behöver växa, kaotiskt i en mening och ordnat i en annan. Det växer oavsett vad vi människor företar oss. Vi är oviktiga, borträknade och rentav onödiga. 

De aspekter som lockar mig med skogen är, förutom njutningen i att vistas där, estetiken och oformligheten. Här finns inga tydliga former och mönster som i en människas trädgård. Oansat, oordnat, vilt. Och den tydliga känslan av mänsklig frånvaro. Att vandra i skogen är att vandra bort från människan; ta en paus från vår snusförnuftiga sort och omfamnas av obetydligheten, vårt värde utifrån ett annat perspektiv än det mänskliga. Här slipper jag käbblet, politiken, egennyttan och det onödigt höga tempot.

Skogen är mitt tempel. Min ickereligiösa andliga hemvist, där andakten består i ett fjärmande från sig själv. Ett omfamnande av den fridfulla tomhet som finns i att finna fullständig ro i sig själv.