Pro nihilo esse

Den sista stämman som tystnar, är egot. Insikten om begäret som aldrig vilar gör det lättare att stanna rösten och vara den verklige åskådaren. 

Det är tomt, men inte omedvetet. 

I grottan sipprar vatten ner längs väggarna, och en sval harmoni råder.

Jakten på saker att göra blir ett skuggspel på väggen. För den som sätter sig ner här på golvet kan det bli lärorikt, och underhållande.

Mitt varande blir ett leende, och luften omsluter det utan att jag längre upplever skam.

Lyckan tycks inte längre strömma från jaget, utan från alltet. Gränsen mellan stenen och jag finns ej mer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s