Piskans belöning

En melankolisk ångest
Ett stilla regn
Där varje droppe
Så isande kall
Är en belöning
Jag lyfter mina armar mot skyn
Andas in
Och njuter den iskalla piskans
Förlösande rapp

Annonser

Stenstoden i skogen

Skogsmannen lever alltjämt vidare. Denna existens firar i år tio år som bloggare, vilket är ganska länge faktiskt. Så vad har egentligen hänt genom åren?

Jag minns några olika epoker:

  • I början var det ganska argt, intellektuellt på ett sätt som var definierande för min studietid. En sorts von oben-attityd mot alla dumskallar som inte fattade, eller något sånt. Exempel här. Prettomisantropi, som nog sitter kvar lite fortfarande faktiskt – om än på en avslappnad medelålders mans vis.
  • Sedan, när studierna var slut och verkligheten spottade mig i ansiktet på sitt flåshurtiga morgonandedräktsstinkande snusförnuftiga sätt, då började jag längta bort. Bort från staden och ut på landet. Jag flyttade också, och är fortfarande kvar i obygden. Någonstans här började jag lära känna andra bloggare. Nihonshu/Terra Incognita (som han kallade sig då), Brave Dave, Urban Cat, Blackwater, Cavalcare, Boddhisattva. Mannen från skogarna funkade bra som en vardagsfilosofisk naturvurmare. Trivsam tid där intervjuer med olika bloggare förekom. Exempel här. Jag har kontakt med flera av dessa personer fortfarande. Ett par av dem är högt värderade vänner.
  • Tredje epoken, den som är nu, gled in mot ett mer introvert perspektiv. Dikter, svartsynta utfall och en hel del beundrande av natur och universum. Ja, jag har väl kanske funnit mig själv. Och valt att dela upp mig själv. Den sida av personligheten som numera får fritt spelrum på den här bloggen, är det allra innersta. Och allra innerst är jag en tungsint enstöring som fortfarande försöker finna frid i mig själv. Exempel här.

Jag har hunnit vara med i radio också. Brukar le åt den bedriften ibland. Tänk att min fråga ”kan man säga upp sig från samhället?” gav inspiration till ett helt program i P1. Klicka här för att ladda ner som MP3.

Så, vad har hänt med Mannen från skogarna sedan starten? Han har mognat, helt klart. I början var det känslomässiga svallvågor ibland, med nedlagd blogg, nystart, nedläggning och irritation över kommentarer som ifrågasatte. Numera är jag som en stenstod i skogen. Den förvandlingen bör utövande av mindfulness, meditation och olika metoder för personlig utveckling ta åt sig åtminstone en liten del av äran för. Livet som företagare, nu inne på åttonde året, och livet som småbarnsförälder, nu inne på sjunde året, har också med saken att göra.

Jag finns på Twitter också, sedan några år Lägg till, vet jag.

Tack för att ni hängt med genom åren! De slitna kängorna kommer att klampa fram över rötter och stenar några år till, förhoppningsvis.

Livet

Bland det yrande dammet
Just när stormen bedarrat
När allt det planerade,
blir gjort
När tallriken är tom
Ångesten besegrad
Och den stora striden, 
är över

I dessa ögonblick
När tomheten blir påtaglig
Infinner sig friden
Och vi upplever dess storhet
Livet

En psalm ur jordens katedral

Jag är förtvinad
En påfågel i lila garn
Linor av stål och tenn, en stjärna i gryningen

Däråt går stigen
Vägen, den som jag minns
Den mjuka mossan bortom våra upptrampade illusioner
Se stubben, min tron i jordens katedral
Sitt här en stund, med garnet i din hand

Hjälp mig loss från allvaret
Låt mig få leka med barnen, igen

De skrattlösa nätternas gud
Skär tänder här i min raserade famn